Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Den fristående uppföljaren heter Allvarligt, Gunnar och kom ut 2023. Novellsamlingen Myren utgavs 2022. Alla böckerna har getts ut på förlaget Instant Book.
I am a former psychologist who writes as a pensionist. My book Gunnar psykologen was published 2020. Followed up by Allvarligt, Gunnar in 2023. Short stories in book Myren 2022.
Also written articles, and rewiews.
Det var en gång lätt för mig att sympatisera med Israel som stat. En tillflyktsort, asyl, för överlevande från Förintelsen, det nazistiska massmordet på av judar.
Så var ligger mina sympatier idag? När jag ser hur människor på båda sidor mördas i en evig våldsspiral. När jag nu är medveten om bakgrunden då palestinier har fördrivits och med våld för att ge plats åt Israels befolkning, ser jag det orättmätiga i detta. Och jag ser hur större makter för egna syften sluter upp på de stridandes sida. Med hjälp av historiens kunskap ser jag att våld och krig inte på hundra år löst någonting, bara skapat mera olycka och elände. Så hur skulle jag då kunna stötta Israels offensiv idag. En offensiv som backas upp av USA och andra västmakter. Eller hur skulle jag kunna sympatisera med hur mördarregimen i kvinnofientliga Iran skickar missiler mot Israels befolkning. Det enda jag kan säga är. Sluta upp med krigandet, stanna upp, sansa er och börja förhandla på allvar med målet att alla i denna terroriserade region än gång äntligen ska få leva i fred.
Idag prövas den så kallade Ghettolagen i EU-domstolen. Danska invånare kan komma att flyttas mot deras vilja. Danskarna vill inte ha för många ”icke-västliga” människor samlade på en plats. Jag menar att detta handlar om rasism.
Svenska politiker har uttalat sig positivt om det danska exemplet. Jag hoppas att de avstår. Det är en stötande tanke att vi i Sverige skulle tvångsflytta invånare på grund av deras etniska tillhörighet.
Liksom arbetsmarknaden är den svenska bostadsmarknaden segregerad, precis som i Danmark. Men den danska ghettolagen leder till ökad istället för minskad segregation eftersom det handlar om ett sätt att hantera människor inhumant. Rasistiska attityder blir bekräftade och späs på samtidigt som undermåliga boendemiljöer blir kvar utan förändring.
Mitt alternativ är istället att vi bygger platser där alla vill bo, vare sig man är ”västlig” eller inte. Det handlar om att återuppväcka den politik som en gång kallades ”hela Sverige ska leva” – inte bara förortsmiljöer, utan infrastruktur i hela vårt land.
Först själva grundtanken: Ett samhälle som är medvetet och professionellt planerat så att det är attraktivt, vackert och välbyggt. För alla åldrar och samhällsklasser.
Skolan förskola och fritidsverksamhet med gott om plats för barn, unga och vuxna och där det råder arbetsro och kunskapslust. Allmänna kommunikationer tillsammans med lättillgänglig samhällsservice som post, bank, arbetsförmedling, försäkringskassa och annat som behövs för envar att hantera sin tillvaro. Bra bostäder som sköts och underhålls. Vård för alla. Omsorg för de som behöver. Trygghet och säkerhet inklusive fungerande polis. Ett rättsväsende som slår ned på all sorts brottslighet, även den som nästlar sig in och parasiterar på samhällsfunktioner. Bemannade bibliotek.
Ett kulturellt utbud som ger människor inspiration, nya tankar och idéer.
En närmiljö som visar att planerare har tänkt på människors behov av luft ljus och skönhet. Allt värnas, underhålles och sköts. Trasighet och skräp som vittnar om nedgången likgiltighet hålls efter.
I en sådan miljö kommer människor från alla bakgrunder att känna trygghet. Detta på grund av ett närvarande samhälle.
Se också mina tidigare inlägg med liknande tankar. Då med anledning av grovt våld i storstadsförort.
Den ”ohemula” nedsläckningen av belysningen på järnvägsstationen påtalar Sara Lidman till trafikchefen på SJ i Umeå. Hon gör det i ett brev som hon skriver 1981 tillsammans med 17-årige Örjan Berglund. De beskriver upplevelsen när den resande ska försöka hitta semaforen för att signalera stopp till tåget: ”Resenären kan, medan han fumlar och letar, komma att känna sig som en liten tiggare som om SJ hellre såge att man inte var där; som om SJ:s tjänster egentligen vore avsedda för andra medborgare än missenträskare.”
I Umeå hedras Sara Lidmans minne med ett storartat konstverk som pryder väggarna i tunneln till järnvägsstationen Umeå C. Som resenär känner man sig välkommen och glad. Men hur svarar vederbörande järnvägsmyndighet/företag upp till det sköna och kulturella? Jo med en informationstavla för tågtider, och avgångsperronger som ser ut som på bilden här nedan:
”Tänd ljus på mörklagda hållplatser” skriver Sara och Anton 1981. Och 2024 vill jag med dem säga: ”Se till att kasta ljus över avgångstider och till vilken perrong jag ska gå,” Vilket lämpligen sker genom löpande rengöring av informationstavlorna. Annars riskerar även dagen resenär att känna sig lika ovälkommen och icke-värd omtanke som Sara Lidman en gång gjorde. En bagatell kan tyckas men saken är större än så. Sara visste ändå vart hon skulle vända sig. Om jag vill klaga idag får jag gissa och kanske googla för at veta vart jag ska vända mig. Vem har ansvaret? SJ? Trafikverket? Fastighetsägaren. Umeå kommun? Umeå C kan kännas lika ödsligt som Missenträsks station en vinter 1981.
Citaten finns i den fantastiska ”Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman”. Harald Larsen har gjort ett urval av dagboksanteckningar, brev och annat, en text för varje dag.
Sveriges riksdag måste säga nej till att avsäga sig makten över sitt eget territorium.
I juni ska riksdagen rösta om det så kallade DCA-avtalet som innebär att USA får möjlighet att utnyttja svensk mark på ett helt otillbörligt sätt. Bland annat kommer kärnvapen att kunna placeras i vårt land utan vår vetskap och kontroll. Den amerikanska soldat som begår brott mot exempelvis kvinnofrid, ska enligt DCA vara straffri inför svensk domstol.
Avtalet innebär även att USA:s militär ska kunna röra sig fritt i Sverige utan att lyda under svensk lag. Liknande avtal om transporter slöts under andra världskriget med det då krigförande landet Tyskland. Det har sagts att Sverige då inte hade något val — idag har vi det. Svenska folket måste få folkomrösta om DCA-avtalet innan riksdagen tar ställning.
”Sverige planerar för kol.” Det kan vi läsa i Stora Energiboken, utgiven av Ny Teknik inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Skriften beskrivs som en faktabakgrund och ett komplement till alla subjektiva partsinlagor.
Det hela är en föredömligt pedagogisk publikation som inleds med en bakgrund om Sveriges energihistoria följt av utförliga beskrivningar av alla energislag. Den innehåller sen ett sista kapitel om ”förnyelsebara och ändliga energikällor m.m.”.
Men när det kommer till texten om kolet får vi nu, 45 år senare, en tankeställare om hur kortsiktiga våra kunskaper kan vara. Kolet beskrivs på tre tättskrivna och faktaspäckade sidor med alla för- och nackdelar, inklusive risker för miljön. Idag vet vi att kol är ett av de värsta energislagen när det gäller utsläpp av växthusgasen koldioxid i atmosfären. Men i Ny Tekniks framställning hamnar detta problem i ett litet stycke helt i skymundan. Tidningen nämner visserligen att ”många forskare hävdar att /koldioxid/ är det största miljöproblemet idag.” Men sedan skriver man att kol kan bli miljövänligt, att det finns gott om kol och att utvinning och transporter har blivit mycket säkrare än tidigare. Detta med ”många forskare” tycks vara lätt att relativisera. Man tänker kanske att ”det finns väl många andra?”
Vi tror oss veta vad som blir bäst, avigsidor kan vi tona ned. Trots varningar lyftes kolet en gång fram som en framtida stor energikälla. Hur går detta ihop? Svaret finner vi kanske idag då kärnkraften är högsta mode på många håll. Riskerna sopas undan till små fotnoter. Psykologin är enkel: vill vi ha något riktigt mycket så blundar vi för vad det kostar.
Och den energiresurs som inte nämndes i Ny Tekniks ambitiöst pedagogiska skrift – besparingar – om den hör vi väldigt litet också idag.
Jag går in till Asplunds väskservice med min vinterjacka som behöver ett nytt blixtlås. Möts av trevlige Josef som med en glad min tar emot. Jag frågar vad reparationen ska kosta och han svarar med en motfråga: ”Vad vill du betala?” Det är inte första gången han säger så när jag gör en beställning eller vill köpa något. Och jag tycker om det. Det är en sorts omvänd förhandling, inte ett sätt att pruta – vare sig från hans sida eller från min. Hans fråga blir för mig en uppmaning att tänka efter vad hans arbete är värt för för mig – en nyttig påminnelse om att en hantverkares kunskaper och verksamhet inte ska tas för given. Men jag kan också gilla hans attityd att den som äger mer pengar också kan betala mer till förmån för den mindre bemedlade. En social tanke som jag skulle önska att vårt samhälle skulle präglas av i större utsträckning.
Efter några dagar får jag ett SMS: ”Din jacka är klar, välkommen in.” Jag går in och betalar den summa som han minns att jag föreslog.
Behöver du reparera din väska eller något plagg, eller behöver köpa en väska, liten eller stor? Jag vill gärna rekommendera dig att gå till Asplunds väskservice. Den finns i Stockholm på Hantverkargatan 8.
När jag bodde i Umeå brukade talgoxens sång höras första gången för året omkring den 27 januari. Regelbundet, samma dag år efter år. Kallt eller varmt väder spelade ingen roll. Ofta högt uppe i en trädtopp eller på ett hustak sjunger han för att få en solglimt. Tjiuu – tjiuu. Viktigt vara först för att få uppmärksamhet. Jag började kalla den 27 januari för ”Talgoxens dag”. Men med tiden insåg jag att samma dag infaller Den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Denna dag år 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Ännu viktigare att uppmärksamma än talgoxen. Vi påminns om ondskan och döden. Men kanske kan talgoxens årliga återkomst – något tidigare här i Stockholm – ge en hoppfull tanke om att livet alltid strävar att återvända till och med när allt är som kallast och mörkast.
2024 vinner talgoxen i räkningen av svenska vinterfåglar. Som den gjort åratals förut. Men domherrarna blir flera. Tar de över? Vi får väl se
Det borde vara självklart att Sveriges regering är för fred och vill verka för fred, men hur är det …?
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, eller Svenska Freds, grundade för 140 år sedan och har sedan dess varit en viktig röst för fredliga lösningar av internationella konflikter. Medlemmar av Svenska Freds bidrog till en opinion som motsatte sig krig mot Norge. En av grundarna var publicisten och fredsagitatorn K.P. Arnoldson som fick Nobels fredspris 1908. Andra kända företrädare för Svenska Freds har varit Anton Nyström och Per Anders Fogelström. Hjalmar Branting och August Strindberg var också medlemmar. Generationer av idealister inom föreningen har sedan genom olika aktiviteter och opinionsbildning verkat för att hålla oss alla i Sverige utanför krig.
Fram tills nu har Svenska Freds fått ekonomiskt stöd tillsammans med andra fredsorganisationer. Stödet har gått via myndigheten Folke Bernadotteakademin. I ett regleringsbrev meddelar nu regeringen att stödet kommer att upphöra. Svenska Freds skriver på sin hemsida: ”Att med kort varsel avskaffa stödet till de röster som i Sverige ifrågasatt militarisering, innebär ett hårt slag inte bara mot Svenska Freds och övriga fredsorganisationers arbete utan också mot den bredare demokratiska debatten om fred och säkerhet.”
Så frågan kvarstår – hur står det till med önskan om fred i Sveriges regering?
Det går inte att undvika jämförelsen mellan det som staten Israel nu gör i Palestina med det som judarna utsattes för av Hitlerregimen i Tyskland före och under andra världskriget. Målet för det nazistiska gangsterväldet var att utplåna alla judar. Då jag som barn och ung några år efter kriget såg de förfärliga bilderna från utrotningslägren kändes det självklart att vara för allt som kunde göras för judarna. Jag visste lite eller inget om Palestina och hur etablerandet av Israel skedde på den palestinska befolkningens bekostnad.
Mitt oreserverade stöd till Israel är borta sedan mycket länge, men tills nyligen trodde jag trots allt att det fanns ett förnuft som hindrade sådant som nu sker när Gazas befolkning föses ihop under obeskrivligt lidande och bombas i sjukhus, flyktingläger och skolor. Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.
Idag, den 30 december 2023. är det 100 år sedan Sara Lidman föddes. Hon gick med sin starka röst och välformulerade ord i första ledet och stödde Vietnams folk. Hon talade så att människor förstod vad kriget den gången handlade om – ett enormt övergrepp. Om hon hade sett vad som sker idag i Palestina, är jag övertygad om att hon höjt sin röst till fördömande av Benjamin Netanyahu och hans grymma krig.
”Du ska hålla ditt ord. Sagt är sagt, håll vad du har lovat.” Har vi inte alla fått i oss sen vi var små att ett löfte ska hållas? När du lovar något menar du vad du säger. Och om du inte lever upp till dina ord har du begått ett löftesbrott. Vänner emellan, närstående. Mot barnet som väntar på pappa som skulle komma men försvann.
Nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Det har nog ljugits lika friskt i alla tider. Så min spaning är ett famlande i mörkret, det finns inget gammalt och gott att återvända till. Men jag hoppas ändå och har ibland en önskan att få vara naivt troende. Något som alla kunde tro på som grund, plattform för gemenskap.
Vi börjar i något av det mest nära: äktenskapslöftet, hur är det med det? TV-programmet Gift vid första ögonkastet har visserligen en totalt negativ statistik vad gäller löfteshållande. Okej, det handlar om en lek även om deltagarna faktiskt gifter sig ”på riktigt” under jubel, risgryn, pompa och ståt. Men TV-skilsmässorna är inget undantag – över hälften av av alla äktenskap går itu i den svenska verkligheten. Spaningsresultat hittils: ett – noll till de svikna löftena.
Så till politiken. Behöver jag ta upp den, räcker det inte med ordet valfläsk? Nu ska jag inte vara orättvis mot våra hårt kämpande politiker, det finns många exempel på uppfyllda vallöften. Välfärd, pensioner, vård skola och omsorg, osv. Men ändå – ”det visade sig att det hände saker som vi inte visste, ekonomi, pandemi, krig och elände”. Det finns alltid något att skylla på när det inte blev som det lovades. ”Bensinpriset dyrare? Ja men tyvärr råoljan och dollarn, du vet.” Så vem tror egentligen på vallöften? Är inte retoriken mest till för politikerna och valarbetarna själva? För att de ska orka hålla på. Två – noll.
Så jag spanar vidare. Efter det som kunde utgöra ett samhällskitt, en grund för tilliten i ett samhälle som tenderar att gå isär.
Allt färre är med i Svenska Kyrkan. Gud med löftena om ett liv efter detta verkar inte vara den förenande faktor han en gång var. Även om det finns många som tror, så är det på olika gudar, ingenting som en majoritet kan samlas kring. Någon att vara överens om att den fixar ett bra liv, om inte just här på jorden så i alla fall i himlen, eller whatever. Den kristne guden skrev sina memoarer för ett par tusen år sen och har sen dess levt undanskymt i Sverige.
Stundvis höll vi ihop i Sverige kring Lennart Hyland och hans Hörna. Ett löfte för en kväll att det fanns någon som verkligen ville oss i stugorna något gott. Man trodde på Hyland – sen fick det vara som det ville bakom hans fasad. Tyvärr räcker Melodifestivalen och På spåret inte till för att fylla tomrummet efter denne man. Ett tag hoppades någon på Anders Tegnell som en möjlig ersättare för en gud, eller en Hyland. Men i och med att pandemin blåste över bleknade han bort och skrev memoarer även han.
Så vad finns som förenar i form av löften? Nyårslöften? Ett ytterst användbart fenomen för TV- och radiopratare med brist på idéer. Ett koncept som ger oändligt av stoff för lättsamma intervjuer med kändisar och s.k. vanligt folk. Och vem bryr sig sen? Är det nån som förväntar sig att folk kommer ihåg vad man ropade ut och lovade på fyllan under nyårsnatten?
Så vad ska vi tro, finns överhuvud taget något löfte att lita på? Ja, just det, Julkalendern i TV har lanserat Tomten, kan han vara nåt? Hustomten som alltid finns där och ser till att saker fungerar som de ska. Att barnen sover tryggt och att ljusen äro släckta. Han får minsann inget tack men håller troget på ändå! Och den andre tomten han med klapparna, han är trots allt något gammalt och gott att återvända till. Precis som julgranen, jo men visst: ”… till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”
