Om detta att vara människa.

Människa ser utsikt
Foto: Chandler Media

Boken handlar om detta att vara människa. Babel, Bokradio, en klyscha, lätt att ledsna på, något att raljera över.

Eller inte? Urvattnade som orden kan tyckas, visst, men är inte det samtidigt något av det viktigaste för litteraturen – att skriva om människors liv. Kanske alla böcker på ett eller annat sätt handlar om just detta att vara människa. Vår existens.

För hur ska vi förhålla oss till att vi alla, av en eller annan anledning, har slängts ut i världen, till ett liv som vi inte har bett om. Okej, kanske i bästa fall ett bra liv, men inte har vi kunnat kontrollera den giv som vi fått med oss i vår genetiska och sociala kortlek. Vi får lov att  göra det bästa spel vi kan med dessa korten.

Och vi vet alla hur det slutar även om några tror att vi får fortsätta efter döden, att Gud tar hand om oss i ett liv efter detta. Men för oss andra som tvivlar på den saken blir det tufft. Att leva med insikten utan större hopp om något annat sedan. Hur stå ut med detta?

Tillsammans med oss vanliga dödliga har filosofer och vetare i alla möjliga vetenskaper och religioner under årtusenden grubblat över det här. Ett evigt tema, ibland extra aktualiserat i tider av pest, kolera – och corona. Ångest, ångest, kanske inte så dumt att prata om, läsa och psykologisera kring. Bearbeta, hitta ett sätt att leva med.

Här bara ett litet tips: Existentiell psykoterapi, som gjort för det här. För den som vill gå vidare, inte bara sitta och fundera på egen hand, inte har någon hemma att dela sin oro med. Tänk vad vi har sparat in under Coronaåret, pengarna räcker till många samtal.

Här ett tips:

I Sverige talar vi svenska

Förbudsskylt för cykelparkering på danska
Foto: Anders Fagerlund

”Henstilling, vad betyder det? Parkering, eller?

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att  ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.

Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.

Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.

Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.

Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!

Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i  landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.

Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!

Eller hur, Jimmie?

Slappna av – giv akt!

Anders blir vaccinerad
Foto: Margaretha Simm

”Du kan nu boka tid för vaccination.”

Så klart att jag gjorde det, vem vill inte få skydd mot att bli sjuk och dö? Pendeltåget till Älvsjömässan inga problem. Första sprutan.

Massor av folk, långa köer, alla försågs med munskydd om man inte redan hade. Humöret bra, min kärlek och livskamrat var med som stöd och hjälp. Folk som skämtar och hjälper varandra. Som ett litet roligt äventyr. En snäll och trevlig sköterska tog några uppgifter, kollade att jag var den jag uppgav mig vara, tror vi log mot varandra bakom våra munskydd. Sen uppmanades jag att slappna av min vänstra arm. Det gick sådär, men efter att hon bett mig ”slappna av ännu mer” fick jag min injektion. Och inte gjorde det ont.

Efter det var det att sitta still i en kvart. För att vara under observation. Man vet aldrig vad som kan hända. Ingen som mådde dåligt, vad jag kunde se. Men i alla fall, det var säkert bra att vänta ett tag.

Så en märklig incident. Bakom skärmar hade stolar placerats ut i snörräta rader. Lokalen är stor, jättestor, kanske var vi hundra pers som satt snällt och prydligt uppradade, med två meters lucka. Jag tog en stol och flyttade den så att min följeslagare och jag kunde sitta bredvid varandra. Efter några minuter kom en vakt som uppmanade mig att ”flytta tillbaka stolen”. Blev först paff, sen reste jag mig för att åtlyda hennes närmast kommandoliknande påbud. Ångrade mig och sa, ”vi är i sällskap”. Hennes svar: ”ni kan kanske prata hemma!”

Jag kände mig flat, mållös. Inte sedan jag gjorde lumpen för hundra år sen har jag tilltalats på det viset.

Vad är det för ett svar? Ingen alls förklaring till varför vi skulle sitta som vi satt, kan ha funnits många skäl till det, men ingen förklaring, nejdå, här var det bara att lyda order!

Känslan plötsligt mindre bra efter den fina inledningen. Har vi blivit boskap nu? Som ska fösas på raka led, finna oss i allt, bara för att vi är en äldre riskgrupp?

Plötsligt min glada och tacksamma attityd borta, kom i opposition till allt igen. Förhoppningsvis är min aversion borta tills det är dags för nästa injektion. Med en ny snäll och trevlig person som ger mig en spruta och uppmanar mig med ett leende bakom masken: ”Slappna av.”

Den farlige Donald Trump

Donald trump portrait with silhouette style Free Vector

”Trump har många kännetecknen på något inombords som kan vara potentiellt farligt.”

Detta skrev jag i ett blogginlägg 2016 strax efter att att Trump valts till USA:s president.

Och några dagar senare i nästa inlägg :

”Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit  är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression.”

I samma inlägg:

”Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra.”

Att förstå psykologin hos en person med fingret på kärnvapenknappen är självklart nödvändigt. På inget sätt innebär detta att frånta honom det politiska och moraliska ansvaret för vad som nu händer. De historiska händelserna i Washington DC den 6 januari DC var kulmen av en antidemokratisk utveckling, underblåst och inspirerad av Donald Trump under hans presidentperiod.

Trumps narcissistiska personlighet har omvittnats av många med professionell kunskap. Vissa har bedömt att han även lider av antisocial personlighetsstörning – som också har kallats psykopatisk personlighetsstörning.

Min bedömning från 2016 handlade om att Donald Trump i framgång hade en i stort sett orubbad självbild. Då borde jag också har förtydligat att hans potentiella farlighet handlade om vad som händer när hans självkänsla hotas. När bubblan som han byggt åt sig själv riskerar att spricka blir han farlig. När skammen hotar och  hans makt blir allvarligt ifrågasatt, kommer han att ta till desperata åtgärder för att slippa uppleva den ångest som det innebär att förlora. Nu har det hänt, krisen för Trump accentuerades under sommaren och hösten 2020. Trump talar om att ”vi”, (dvs han själv) kommer att göra det ena och det andra. Ett hot inför framtiden. Och detta ”vi” är vad han behöver för att överleva i psykologisk bemärkelse, hans självskapade illusion tillsammans med de som är lojala med honom. Annars är han inget.

Det finns anledning att vara rädd. Donald Trump har länge varit i en kris som trappats upp. Och han har fortfarande makt att göra sin personliga kris till världens kris. Det finns tyvärr många exempel på män som i liknande belägenhet har blivit extremt destruktiva.

Nu måste Donald Trump förhindras att, likt kejsar Nero i det gamla Romarriket, dra världen med sig i fallet.

/Kommmentar 2022-02-18: Inlägget ovan lades ut någon dag efter stormningen av kongressen 2021. Donald Trump hade då ännu inte lämnat över presidentmakten till Biden.//

Mer om Donald Trump:

Samhället – ska det finnas till?

Ung person som vänder sig bort
Bild: Pixabay

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. ”Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – ”kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  ”du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

Jag hatar den här förskolan

Ledsen pojke
Bild:Freepik

Efter att ha sett första avsnittet av SVT-programmet Våra barns hemliga liv är jag beredd att hålla med.  ”Jag hatar den här förskolan.” Han som säger så är en pojke i sexårsåldern och har just utsatts för vad han uppfattar som en orättvisa.

Så  vad säger de medverkande experterna om detta, hur ställer de upp för barnet? Svar, ”han har just lärt sig något,  titta på honom se hur han är  ledsen, rasande, se hur barnet lär sig fatta att han är en förlorare.”

Jag hatar det,  förstår inte hur SVT har kunnat köpa in det här programkonceptet som är  uppenbart oetiskt. Här får vi vuxna i ett perspektiv från ovan beskåda barns känslor inför frustrationer och nederlag, besvikelser, segrar och jubel. Utan eget medgivande har de lockats in i en show för att utnyttjas av vuxna som ska gotta sig  i hur söta de är, hur roliga kommentarer och gulliga gester de kan uppvisa. Vi antas lära oss något om barn, men det vi lär oss handlar mera om hur vuxna exploaterar barn

Hur kan professionella barnexperter ställa upp på något sådant, vart tog deras omdöme vägen?

Jag rekommenderar att ta del av Gunilla Brodrejs dräpande kritik här i Expressen, Hon har formulerat kritiken utmärkt. SVT:s programchef Micael Lekberg har mage att försvara det hela, inga barn har kommit till skada skriver han. Men han får mothugg direkt av Brodrej.

Se också hur personal inom förskolan reagerar på sajten Förskolan, ett diskussionsforum som vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskolan. Kommentarerna är  djupt kritiska, någon ifrågasätter om inte programmet strider mot FN:s barnkonvention.

Nej, snälla experter, gör om gör rätt. Hoppa av programmet, ta avstånd från exploateringen och lyssna på barnen, ta dem på allvar istället för att skratta åt dem när de säger, ”det här är orättvist”,  ”varför har de så här dumma tävlingar?” I nästa program lägg upp ett koncept om hur vuxna kommer till rätta med objektifieringen i vårt samhälle, hur människor utnyttjas på olika sätt, ställ upp på ”förlorarnas” sida.

Deras enda hem brinner och Kristersson vill vända bort vår blick

Eld
”Fire!” by Xenith.org licensed by CC BY-SA 2.0

Flyktinglägret i  Grekland brinner, samtidigt bjuder Ulf Kristersson (M) in ministern Sören Pope Paulsen från Danmark för att smeta fast stämpeln kriminella på flyktingar – det är oanständigt och skamligt för ett rikt land som Sverige.

Krönikören Ola Nordebo har skrivit i VK om det här.  Redan i rubriken sammanfattar han det som jag själv skulle kunnat säga: det handlar om  ”vedervärdiga försök att göra brottsligheten till en invandringsfråga.”

Att Kristersson flirtar med SD vet vi redan, men däremot hade jag hoppats på ett avståndstagande från Ebba Busch. Hennes kristna värderingar borde ha väckt magkänslan att ta avstånd från den populistiskt färgade främlingsfientligheten. Var finns den barmhärtige samariten i  hennes huvud?

Jag vill bara göra ett tillägg till Nordebos analys. Det är inte bara flyktingar som beläggs med skam och skuld för det fruktansvärda tillstånd som nu råder i  svenska storstäder, att människor avrättas på öppen gata med risker för alla i närheten. Dessutom misstänkliggörs alla de som av humanitära skäl ställt upp  ideellt dag och natt med att hjälpa och stötta flyktingar från krig och elände,  Det gäller även anställda inom vård, skola och omsorg, likaså otaliga  organisationer, religiösa, icke – religiösa. Och inte minst politiker som fått betala ett högt pris i opinionssiffror när högerkrafter nu lyckats få vinden att svänga. Alla de ska nu enligt Åkesson och hans gäng skämmas för att de följde sitt hjärta. Jag köper inte det.

Mer om främlingsfientlighet: Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism.

”Trots allt så är den våran” – Bo Sundström sjunger nationalsången

Nationsflagga Svensk

Lundströms bokradio i Sveriges Radio återutsände idag ett samtal från 2018 mellan Marie Lundström och Bo Sundström som berättade om hur hans texter kommer till. Det var många intressanta reflektioner om kreativitet. Men litet fundersam blev jag över att programmakarna lyckats övertala den eminente Sundström att framföra Du gamla du fria. Detta trots hans uttalade skepsis inför låten. En välgrundad motvilja enligt min mening.

”Jag vet att du är och du blir vad du var, då ärat ditt namn flög över jorden.” Sundström förstod inte orden i den andra versen och visst är det en märklig text. Det handlar om en stormaktstiden, som Marie Lundström sa. Men också så mycket mer, krigiska härjningar, blod och död som Sverige har stått för – inget som någon längre borde vara stolt över och förhärliga.

Bo Sundström famlade efter orden och krystade till slut fram ett enda argument: ”Trots allt så är den våran.”

Ja tyvärr.

Mer om nationalism i språket: I Sverige talar vi svenska.

Från bältros till könsbyte?

Anders Fagerlund i BH
Foto: Margaretha Simm

Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Varför? Har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?

Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en ”SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tajta BH:n hjälper mig att slippa det.

Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.

Tiggare användbara för makt

Det är nu några år sedan många politiker kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU. Med rätta argumenterades för den fria rörligheten över gränser och hur Europa tillsammans skulle ingå i en stor gemenskap som skulle förhindra framtida upprepningar av forna seklers blodbad.

Partierna var då splittrade men stora delar av Stefan Löfvens socialdemokrati, liksom moderaterna, var för en svensk anslutning till EU.

Idag, när fattiga människor vill flytta hit, visar det sig hur cyniskt vi har resonerat. Att dra fördelar av EU-gemenskapen, ja, men att solidariskt med fattiga dela bördan – nej.

Anders Ågren, Umeåpolitiker för Moderaterna, vill att tiggeri ska bli förbjudet på Umeås gator och torg. På partiets hemsida skriver han också: ”Bäst av allt vore naturligtvis ett nationellt tiggeriförbud, som Moderaterna driver på riksplanet!”

På hemsidan framgår också att Ågren föredrar den retropräglade drycken Trocadero, samt att han är historiskt kunnig. Tydligen har han i sina studier tillgodogjort sig att det i politiken alltid gått att vinna folkets röster genom att peka finger mot minoriteter och svaga.

Den fascistiskt anstrukna taktiken med populistiska utpekanden kan vi också finna på den vänstra sidan av den svenska politiken. Senast i den vägen är Stefan Löfvens glidning när han vagt fördömer trakasserierna och mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolemei-Lupu i Huskvarna. Han passar där på att skuldbelägga offret genom att samtidigt säga: ”Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid”. Fult, Stefan att utnyttja en fattig människas död.

Det går inte att utesluta att den politiska retoriken mot tiggarna kan bidra till den sortens avskyvärda handlingar. Att sparka och slå den som redan ligger kan för vissa mindre nogräknade ses som mer eller mindre legitimt.

Frågan kan ställas:  Räknas dessa romer inte in som människor i vår europeiska gemenskap?

Jag instämmer i uttalandet av Amnesty International: ”Det är dags för politikerna att ta ansvar för hur det offentliga samtalet förs.”