I går grät en romsk kvinna i vår närhet, bestulen på sina besparingar, sitt pass och andra personliga tillhörigheter. Det är inte otänkbart att hon hade drabbats av någon främlingsfientliga person, en av de som nu fått vatten på sin kvarn, uppmuntrade när det på högsta ort talas om att utreda nationellt tiggeriförbud. Något som för övrigt redan nu förekommer litet här och var i rika kommuner. (Är det särskilt svårt att tåla tiggare för den rike?)
Den bestulna kvinnan är medborgare i ett EU-land och har därmed vissa rättigheter att vistas i Sverige. Rättigheter som uppstod när svenskarna med knapp majoritet röstade för en anslutning till Europeiska unionen. Jag kom att tänka på detta när jag såg kvinnans tårar. Att ni som vurmade för ja till EU, ni som hade pengarna att kosta på den dyraste kampanjen – vad säger ni nu? Tänkte’nte på det … ? Att den fina gemenskapen som ni utm¨ålade med hjälp av skattepengar och med stora bidrag från näringslivet skulle innefatta ALLA, även de som är utblottade och uteslutna från samhällsgemenskapen i sina hemländer. Att dessa fattiga skulle ha förslagenhet och entreprenöranda nog resa till oss som kanske kan bidra med en slant.
Nej den konsekvensen av vårt svenska ja till en fri gemenskap ville kanske inte Calle Bildt tänka på i sin roll som kampanjgeneral för EU 1994. Knappast heller idag. Och inte heller hans vänner i Tidö-regeringen. Och förstås allra minst hans kompisar i stödpartiet SD.