”Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska er”, sjöng Brita Borg till text av Hasse och Tage. Den här uppenbara sanningen gäller också för böcker och dess författare, tål att upprepas i denna era av självbiografier och autofiktion. Nu utsätts författare för risken (eller chansen om hen så vill) att recenseras även som person. Den som skriver en bok om sig själv kommer att delvis eller helt hamna i läsarens fokus på – sig själv. Aktuellt senast i samband med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats.
Med detta sagt, vad kan en psykolog som jag bidra med som inte redan har sagts i debatten? Ett slitet ord som ”personkemi” kanske – en term som var i allmänt svang för länge sedan, kunde betyda litet vad som helst av vad människor tycker och känner om varandra. Personerna ”klickar” sas det kanske, eller tvärtom det ”skär sig” mellan dem. Inget av detta har någon förankring i psykologisk vetenskap, men jag tror alla vet vad det handlar om.
I fallet Sandberg/Skugge är saken närmast övertydlig, en recensent som blivit så till den grad provocerad av vad författaren har att berätta att hon brister ut i förolämpningar. Linda Skugge försvarar sig nu mot anklagelserna om vidrighet och smaklöshet och säger att hon visst skriver om den bok hon recenserar. Det gör hon också, men hennes första reaktion var ändå stark och tydligt personlig. Hon tycks mena att Sandberg inte har rätt att beklaga sig, det finns de som har det värre. Inte minst recensenten. Så kanske har Skugge inte bara svårt för Kristina Sandbergs bok, utan också för författaren.
Men som sagt alla kan inte … och ger man sig in i leken …
Kristina Sandberg skriver en öppen och utlämnande bok om sig själv, en text som till stora delar handlar om det privata. Och får räkna med att de som läser reagerar på den nivån. Det kan för övrigt gälla även recensioner – och recensenter.
Det var ingenting särskilt med det – som Nils Ferlin diktade.