En text från 2016 igen.
I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.
Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Umeås Bokcafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.
Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut. Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.
Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: ”nån borde köra upp en kniv i fittan på dig ”, eller ännu värre saker? Svaret från alla: ”Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?
Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts. Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.
Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!
Mer i ämnet: