Jag fryser gärna för demokratin

Man håller upp en skylt
Photo by Noah Eleazar on Unsplash

Jag fryser gärna för demokratin – och Ukraina. Det är innebörden av skylten som personen på bilden här håller upp. Och jag instämmer.

Vad är det som kan stoppa det förfärliga som nu pågår? Ryska soldater ger sig in i Ukraina, dödar inte bara andra soldater utan de människor som gömmer sig, hukar under bomberna, barn, gamla, kvinnor och män. Den enda ”brott” som dessa arma offer för ryskt våld begått är att råka vara ukrainare.

Hur kan det bli ett stopp? Sanktioner har inte hjälpt. Att gå med i NATO kommer inte att hjälpa Ukraina. Vi måste vrida vapnen ur Rysslands, Putins, händer. Genom att sluta betala för det det som finansierar kriget: rysk gas och olja.

Det kommer att bli svårt, inte bara för de länder som är mest beroende av rysk energi. Sverige kommer också att drabbas. Vi kommer också att frysa, bli fattigare, kanske också hungrigare. Västeuropa kommer mycket troligt att drabbas av lågkonjunktur. Men vad är alternativet? Att bara stå vid sidan om och se på?

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Hat och våld.

Den starkes rätt

 

Flicka tittar på utbombade hus
Photo by Jordy Meow on Unsplash

 

Det fruktansvärda kriget i Ukraina fortsätter. Den starka staten tar sin rätt på den mindres bekostnad. Mönstret känns igen från historien. Rysk aggression, mord på civilbefolkning. Vem trodde att sådant kunde hända i vår så kallat civiliserade tid? Men å andra sidan – vad är det för en tid? Så mycket pågår samtidigt utan lika stora reaktioner i västvärlden. Jemen. Etiopien. Myanmar för att bara nämna några exempel. Jag hoppas att alla krigsförbrytare ställs inför rätta, Putin bland många andra. Men man kan också fråga sig vad väst har gjort för att stoppa dödandet i Jemen?

Jag jämför inte med kriget men den starkes rätt gäller även här i Sverige. I Kallak vill vår regering att den svagare parten – samerna – ska vika undan för ”majoriteten”. På bekostnad av en flerhundraårig näring. 

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Hat och våld.

Nazismen i Sverige och Tyskland – då och nu

Nazistisk parad
Photo by Mert Kahveci on Unsplash

2014 var jag med och demonstrerade mot SD, vände dem ryggen på Rådhustorget i Umeå. Då skrev jag texten här nedan. Om partiets bakgrund med rötter i bland annat nazism. 2022 har SD initierat en granskning av sin historia och det blir aktuellt att fråga sig vad som har hänt under de sju år som gått. Då var partiet enligt Johan Ehrenberg ”en bakåtsträvande grupp, tio procent”. Nu, när sympatierna är nära det dubbla går det inte längre att bagatellisera SD.

Min text från 2014:

I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”

Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”

Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.

Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.

Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.

Mer om främlingsfientlighet: Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Hem » Hat och våld.

Tackla hatet

Rebecka Bohlin
Foto Anders Fagerlund

En text från 2016 igen.

I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot  och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.

Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Umeås Bokcafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.

Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut.  Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.

Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: ”nån borde köra upp en kniv i fittan på dig ”, eller ännu värre saker? Svaret från alla: ”Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?

Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts.  Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.

Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!

Mer i ämnet:

Hem » Hat och våld.

Varför?

En av oss : en berättelse om Norge
Bokomslag Månpocket

Varför är människor onda?

En tillbakablick till året 2014 då jag skrev följande här nedanför. Jag tror att frågeställningen är lika aktuell idag, 2022. Frågan ”varför” kommer alltid att ställas av många, alltifrån den nyfikne femåringen till oss alla som vill veta mera om människskors motiv för sina handlingar.

Nina Björk i dagens Godmorgon, världen pläderar för att vi ska fråga oss: ”Varför?” Varför röstar människor på ett rasistiskt parti? Varför utför människor terrordåd? För en psykolog, som arbetat med att försöka förstå för att hjälpa, kan det tyckas självklart att  reda ut orsaker. Underliggande motiv och bevekelsegrunder kan vara centrala för att vägleda till förändring. Så varför skulle just frågan varför vara kontroversiell? Nina Björk pekar på svaret: För många innebär önskan att förstå något, kanske ett ont handlande, också att ursäkta.

Åsne Seierstads bok En av oss handlar om terrorhandlingarna i Oslo och på Utöya i juli 2011. I en recension i Psykologtidningen //tyvärr inte möjlig att länka till 2022// tar jag upp och ger exempel på en vanlig reaktion på ondska – att vända sej bort i avsky. Jag citerar journalisten Sanna Rayman som i Svenska Dagbladet uttrycker vad många känner: ”jag vet inte ens om jag vill känna förståelse för något sådant”. Hon använder då ”förståelse” i dess rent känslomässiga innebörd. Att komma nära någons bevekelsegrunder kan då kännas som ett hot att förövaren ses som mänsklig och möjlig att förlåta.

Nina Björk anser att allt, även det vi inte tycker om, eller till och med det mest onda, bör ses och analyseras. Det behöver inte vara ett neutralt förhållningssätt. Seierstads bok är ett bra exempel, den tillför kunskap, liksom mycket annat som har skrivits i ämnet.

Men vi måste också inse att alla kommer inte att vare sej vilja eller orka. Den som vill beskriva och förstå måste vara beredd på starka reaktioner. Människor reagerar så olika, vissa vill veta, medan andra reagerar med avsky och bortvändhet – även inför frågan varför?

Mer att läsa för den som undrar över ondska:

/https://andersfagerlund.se/om-ondska/

/https://andersfagerlund.se/hannah-arendt/

Mer om främlingsfientlighet:

Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Hem » Hat och våld.

Europa då och nu

Bokomslag till Världen av igår av Stefan Zweig.
Omslag: bokförlaget Ersatz

För tio år sedan lyssnade jag på Göran Rosenberg i radion. Han talade om Europa, om världsdelens historia och om den kris som då pågick – flera sydeuropeiska länder var nära konkurs. Rosenberg menade 2012 att vi har mycket att lära av historien före första världskriget för att förstå det som händer i nutid. Rosenberg citerade författaren Stefan Zweig, österrikaren som skrev boken Världen av igår om den gemensamhetskänsla som fanns i början av förra århundradet.

Så vad har vi lärt? Det behöver inte handla om nostalgi utan om insikten att vissa av mänsklighetens förutsättningar är eviga. Krisen ser delvis annorlunda ut nu, men jag tror att Zweig fortfarande har mycket att säga oss även 2022.

Se här vad jag skrev 2012:

Göran Rosenberg citerade i går författaren Stefan Zweig i en krönika i sr.p1:s Godmorgon, världen. Zweig skriver 1940 om sina upplevelser av ett Europa som gick från relativt välmående och överoptimism till sammanbrott. I Rosenbergs citat beskriver Zweig en känsla av ständig utveckling och oövervinnerlighet.

Stefan Zweig skriver också: ” Ur stoltheten över vår tekniks, vår vetenskaps triumfer, som oavlåtligt avlöste varandra, uppstod för första gången en europeisk gemensamhetskänsla, ett europeiskt nationalmedvetande. Hur meningslösa, sade vi till varandra, äro inte dessa gränser, när varje flygmaskin så lekande lätt svingar sig över dem, hur landsortsmässiga och konstlade äro inte dessa tullbarriärer och gränsvakter, hur stridande mot vår tids anda, som ju uppenbarligen kräver samhörighet och världsbrödraskap! Denna känslans flykt var inte mindre underbar än aeroplanens. Jag beklagar envar som inte som ung fått uppleva dessa sista år av ömsesidigt förtroende i Europa.”

Rosenberg  menar i sin krönika att denna känsla av gemensamhet, som i någon mån kom tillbaka en tid  när EU växte fram, är den viktigaste förutsättningen för att rädda Europa idag. Det handlar om psykologi – ett sätt att tänka och känna inom både den breda befolkningen och i ledande skikt. Det krävs att man kan lyfta blicken till det gemensamma – inte stirra sej blind på enskildheter.

Finns den förutsättningen? Man kan tvivla på det. Det finns en naiv psykologisering av orsakerna till de ekonomiska problemen i vissa europeiska länder. De har levt över sina tillgångar, men det går inte att skuldbelägga ett enskilt land som om det vore en  person. Länder består av människor, men kan inte analyseras och behandlas med individuell psykologi – ett gravt kategorifel.  Peter Wolodarski påpekar detta på ett bra sätt i sin ledare i dagens dn.se.

Den bok av Stefan Zweig som Göran Rosenberg citerade ur heter Världen av igår. Den kom ut på svenska 1945 i  en fin översättning av Hugo Hultenberg. Aktiebolaget Skoglunds bokförlag.

Tillägg 2022:

Här en text som jag skrev från en resa över Europas gränser: https://andersfagerlund.se/5167-2/

Världen av igår har också getts ut som Pocket av Ersatz förlag.

Hem » Hat och våld.

SCUM-manifestet – 2012 och 2022

En text från 2012 – fortfarande aktuell 2022. Tyvärr.

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran för den konstnärliga gestaltningen, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

Hade önskat att Valerie hade kunnat känna sej förstådd, tänk om hon hade kunnat lyssna på Mikael Wiehes ballad Valerie! Kanske en naiv tanke, men jag vill tro på poesin som en tröst, en väg till helande.

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

Facebook, vad har hänt på tio år?

2012 – för snart tio år sen – skrev jag det som återges här nedan. Om hur Facebook modererar uppmaningar till våld. Hur ser det ut idag, år 2022? Har det blivit bättre? Läsaren får själv avgöra.

2012:

På dn.se idag finns en intervju med Thomas Myrup Kristensen, policychef för Facebook i de nordiska länderna.

Thomas Myrup Kristensen:

”– Mobbningen finns även i verkligheten och flyttar bara till en ny plattform. Den uppkommer inte bara för att man är online.”

Ja, du har rätt, men ser du skillnaden mellan att ett gäng mobbar i skolan och att tusentals gör det på nätet? Eller att oräkneliga mängder får ta del av och inspireras av hot. Konsekvenserna!

Thomas Myrup Kristensen:

”Om man kommer med konkreta hot om våld, om man säger att man vill döda någon, är det inte acceptabelt. Däremot att uttrycka ilska eller missnöje ser vi som en yttrandefrihetsfråga.”

Men Thomas, varför har du då inte raderat gruppen som hotar feminister med ett kok stryk och tycker att de behöver ”en jävla massa kuk”?

Hem » Hat och våld.

Varför skjuts barnen? Kanske svaret är enkelt.

Pistol som riktas mot betraktaren.
Foto: Max Kleinen på Unsplash

För en tid sen sköts en tolvårig flicka. Och nu har det hänt igen, två mindre barn allvarligt skadade i Flemingsberg. Avsiktligt eller ej, den sanslösa verkligheten framstår allt brutalare. Blir det nästa gång mina barn eller barnbarn frågar sig allt fler. Med all rätt framstår våldet i Sveriges förorter som den fråga som kan avgöra nästa års val.

Reportage och analyser går i gamla spår – intervjuer med grannar, uttalanden av experter. Rädsla, chock. Politiker tävlar om att trappa upp retoriken, hårdare tag. Oacceptabelt, fruktansvärt. Ja, vem tycker inte att det är just oacceptabelt och fruktansvärt att barn som leker på sin ”trygga” gård plötsligt blir skjutna.

Vad kan göras, frågar programledaren. Frågan känns sliten liksom svaren. Jag har ännu inte hört något nytt. Förutom de höjda straffen talas det om tidiga interventioner av sociala myndigheter, insatser i skola och förskola och att föräldrarna måste … osv. Så har det låtit så länge jag kan minnas. Allt känns som krav på att människor ska lyfta sig i håret.

Så varför har kriminella kunnat bre ut sig på det sätt som nu sker? Till att börja med handlar det om makt som i stora delar av samhället har förflyttats från det allmänna, från stat och kommun till andra maktcentra av informell natur. Hur fungerar människopsykologin i ett sådant fall?

På samma sätt som vattnet flyter nedåt, mot havet vill människan fylla ut tomrum. När samhället abdikerar uppstår ett vakuum. Några kommer att försöka ta den platsen.

Under ett antal år har Sverige, stat och kommun, utrymt delar av territoriet. I glesbygd handlar det om avfolkning och utflyttad service. I förorten, där befolkningen istället växer, sker samma sak – servicen försvinner. Det allmänna drar sig tillbaka.

För den slipade, samvetslöse är det nära till hands att exploatera situationen.

Resurssvaga i beroendeställning, utan reell möjlighet att själva påverka skeendet blir utnyttjade. Den som väljer en kriminell bana kan göra det på enkelt sätt. Samtidigt är konkurrensen om makten skoningslös och våldsam.

Nattväktarstaten ligger om hörnet. Andra krafter träder in – så som det alltid sker där det finns ett tomrum.

Detta är en del av psykologin bakom att barn dör – eller snarare sociologin.

Den som håller med så här långt i mitt resonemang bör också hålla med om att lösningen är enkel: Samhället måste göra comeback i förorterna.

I form av service. Socialkontor, arbetsförmedling, försäkringskassa, bemannade av levande välbetalda och kompetenta människor. Polis och väktare. En bra och jämlik skola. Vård- och hälsocentraler, tandläkare. Barnhälsovård och och mödravård. Bankkontor med möjlighet att använda kontanter. Platser för ungdomar i form av fritidslokaler. Renhållning, sophämtning som fungerar. Kultur, skönhet. Lekplatser och parker som underhålles och sköts. Bänkar att sitta på för den som inte längre orkar. Simundervisning. Och så vidare. Inga nyheter alltså.

Mycket av detta finns redan säger du. Och visst, det gör det, men hur ser trenden ut – är det inte mindre och mindre istället för mer och mer?

Och du invänder att mycket av allt detta som jag efterlyser är nittonhundratal, gammaldags, folkhemmet. Och jag svarar att okej, kanske det, men för mig låter allt detta, mänsklig närvaro, ljud av människoröster, så mycket bättre än tomma skramlande ölburkar i den kalla vinden i november.

Dyrt dyrt, skatter, skatter, skatter, säger du. Och jag säger att, javisst dyrt, det kostar, men jag är beredd att betala skatt för att barn inte ska bli skjutna. Beredd att betala bra för dem som jobbar för att deras ort ska vara värd att växa upp i, att vara stolt över.

Och hur kan jag tro att detta skulle vara enkelt? Jo, säger jag, det är enkelt att se för den som slutar att skylla ifrån sig. Slutar att tro att det är bara för människor att rycka upp sig, att lyfta sig i håret. Eller bara att spärra in dem som skjuter – det kommer aldrig att räcka.

Enkelt att se att till slut handlar det om mänsklig närvaro. Att vi, folket, inte kan lämna walk-over till dem som tar makten när vi tar Teslan iväg till den köpta lägenheten. Till ett ställe där vi kan hoppas att det är tryggt. Tills vidare. Tills nästa barn blir skjutet, denna gång litet närmare.

Mer att läsa om hat och våld:

Hem » Hat och våld.

Samhället – ska det finnas till?

Ung person som vänder sig bort
Bild: Pixabay

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. ”Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – ”kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  ”du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

Hem » Hat och våld.