Foto av René Ranisch på Unsplash
Såg nyss en intervju med Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (s). På SVT Lokala nyheter.
Fråga: Vad kan staden göra åt den här situationen?
Karin Wanngård svarar: ”Vad staden jobbar med är ännu tidigare åldrar. 10-14- åringar som har kanske ögonen på de här kriminella nätverken – ihop med polisen – för att locka dem att välja utbildningsvägen istället. Ett långt liv istället för att gå med de här kriminella … ett kort liv.
Jag tänker – så bra, ett av många exempel på förebyggande arbete. Bra med konkreta exempel på vad det kan vara. Och det jobbas hela tiden, av tusentals människor på att nå fram till barn och unga på olika sätt. De som gör detta på massor av ställen varje dag året om, utan att få credd för det, de behöver stöd. Och måste få beröm och uppskattning. I skola, förskola, fritidsverksamheter, idrottsföreningar, bibliotek och massor av annat, hur ska de annars orka i längden? Men det behövs också resurser. Samhället, politiken måste träda till och ta tillbaka förorten, genom att vara resursstarkt och närvarande i infrastruktur.
Och segregationen i arbetslivet. Ska pojkarna välja det långa livet utanför kriminaliteten om de inte tror att den ”långa” vägen, som Wanngård talar om, är möjlig? När deras efternamn diskvalificerar dem från arbetsmarknaden?