Hej Ryssland. Ett brev med hälsning från historien.

Vid den Okände soldatens grav i dåvarande Leningrad 1960
Foto Anders Fagerlund

Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Det var så jag inledde breven till min vän 1960. Egentligen mådde han inte så bra, det vet jag nu. Och det verkar inte du heller göra.

Den suddiga lådkamerabilden tog jag samma år, 1960. Då hette staden Leningrad, som de äldre säkert minns. Jag var på skolresa med min åttondeklass. En märklig resa, men det får jag berätta mera om en annan gång. Mannen på bilden skulle kunna vara en åldrande krigsveteran tillsammans med kanske ett barnbarn. Lågan framför dem brinner alltid på Den okände soldatens grav. Kanske var mannen med hatt och käpp där för att berätta för pojken i linnekostym. Om allt han var med om, hur han mirakulöst överlevde andra världskriget, om hur han och hans vänner tillsammans besegrade nazismen. Vad vet jag, men det var Sovjetiskt hjältemod vi tänkte på när vi stod där vid gravmonumentet. Trots att vi någon dag tidigare förevisats ett annat monument i Finland. Också det en hjältegrav, men med finska soldater istället. Också offer för en invasion, en sovjetisk.

Stämningen var fredlig och varm där vid den flammande elden. Människorna i den forna ryska huvudstaden (som numera heter St. Petersburg, det vet ni ju) var översvallande vänliga mot oss svenska skolbarn. Senare på dagen, mot våra guiders önskan, besökte vi en stor katedral. Så här skrev jag i en skoluppsats:

”Vart vi gick så blev det folkskockning (till de ryska polisernas stora förargelse). Och var det någon som kunde tala tyska eller engelska så började han genast prata med oss. Ett litet exempel: När vi besökte en grekisk – katolsk gudstjänst //…// blev människorna så förtjusta när de fick se att några av oss hade små krucifix om halsen. Små tanter i hucklen kom i massor, fingrade på silverkorsen och sade, ”charosyj svjetskij”, goda svenskar (vi hade lärt oss litet ryska). Magistern fick en kyss på kinden av en entusiastisk ryss som ropade: ”Mir, mir”. fred, fred. Och de fick oss att ställa oss i kö för att kyssa madonnan

Det var då. Jag skrev mycket om ryssar som ett fredsälskande folk. Då fortfarande utfattiga och slitna, inte långt efter andra världskriget. Vi svenska ungdomar såg ingen i ert land som ville ha krig.

Och krig tror jag inte ni vill ha idag heller. Men, som jag sa, ni verkar inte må bra. Hoppas att ni repar er. Och jag önskar av mitt hjärta att ingen av era söner, systrar bröder, barnbarn ska ligga i någon okänd soldats grav.

Med önskan om Mir, Mir!

Anders

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Tillbaka till Anders Fagerlunds skrivande

Publicerat av

Anders Fagerlund

Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar. Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Under 2022 hoppas jag kunna ge ut uppföljaren som ännu inte har något namn. Novellsamlingen Myren är också på väg att ges ut under 2022. Jag har även skrivit artiklar och recensioner i bland annat facktidningar, Västerbottens-kuriren och Miljömagasinet.