Jag fryser gärna för demokratin – och Ukraina. Det är innebörden av skylten som personen på bilden här håller upp. Och jag instämmer.
Vad är det som kan stoppa det förfärliga som nu pågår? Ryska soldater ger sig in i Ukraina, dödar inte bara andra soldater utan de människor som gömmer sig, hukar under bomberna, barn, gamla, kvinnor och män. Den enda ”brott” som dessa arma offer för ryskt våld begått är att råka vara ukrainare.
Hur kan det bli ett stopp? Sanktioner har inte hjälpt. Att gå med i NATO kommer inte att hjälpa Ukraina. Vi måste vrida vapnen ur Rysslands, Putins, händer. Genom att sluta betala för det det som finansierar kriget: rysk gas och olja.
Det kommer att bli svårt, inte bara för de länder som är mest beroende av rysk energi. Sverige kommer också att drabbas. Vi kommer också att frysa, bli fattigare, kanske också hungrigare. Västeuropa kommer mycket troligt att drabbas av lågkonjunktur. Men vad är alternativet? Att bara stå vid sidan om och se på?
Det fruktansvärda kriget i Ukraina fortsätter. Den starka staten tar sin rätt på den mindres bekostnad. Mönstret känns igen från historien. Rysk aggression, mord på civilbefolkning. Vem trodde att sådant kunde hända i vår så kallat civiliserade tid? Men å andra sidan – vad är det för en tid? Så mycket pågår samtidigt utan lika stora reaktioner i västvärlden. Jemen. Etiopien. Myanmar för att bara nämna några exempel. Jag hoppas att alla krigsförbrytare ställs inför rätta, Putin bland många andra. Men man kan också fråga sig vad väst har gjort för att stoppa dödandet i Jemen?
Jag jämför inte med kriget men den starkes rätt gäller även här i Sverige. I Kallak vill vår regering att den svagare parten – samerna – ska vika undan för ”majoriteten”. På bekostnad av en flerhundraårig näring.
Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Det var så jag inledde breven till min vän 1960. Egentligen mådde han inte så bra, det vet jag nu. Och det verkar inte du heller göra.
Den suddiga lådkamerabilden tog jag samma år, 1960. Då hette staden Leningrad, som de äldre säkert minns. Jag var på skolresa med min åttondeklass. En märklig resa, men det får jag berätta mera om en annan gång. Mannen på bilden skulle kunna vara en åldrande krigsveteran tillsammans med kanske ett barnbarn. Lågan framför dem brinner alltid på Den okände soldatens grav. Kanske var mannen med hatt och käpp där för att berätta för pojken i linnekostym. Om allt han var med om, hur han mirakulöst överlevde andra världskriget, om hur han och hans vänner tillsammans besegrade nazismen. Vad vet jag, men det var Sovjetiskt hjältemod vi tänkte på när vi stod där vid gravmonumentet. Trots att vi någon dag tidigare förevisats ett annat monument i Finland. Också det en hjältegrav, men med finska soldater istället. Också offer för en invasion, en sovjetisk.
Stämningen var fredlig och varm där vid den flammande elden. Människorna i den forna ryska huvudstaden (som numera heter St. Petersburg, det vet ni ju) var översvallande vänliga mot oss svenska skolbarn. Senare på dagen, mot våra guiders önskan, besökte vi en stor katedral. Så här skrev jag i en skoluppsats:
”Vart vi gick så blev det folkskockning (till de ryska polisernas stora förargelse). Och var det någon som kunde tala tyska eller engelska så började han genast prata med oss. Ett litet exempel: När vi besökte en grekisk – katolsk gudstjänst //…// blev människorna så förtjusta när de fick se att några av oss hade små krucifix om halsen. Små tanter i hucklen kom i massor, fingrade på silverkorsen och sade, ”charosyj svjetskij”, goda svenskar (vi hade lärt oss litet ryska). Magistern fick en kyss på kinden av en entusiastisk ryss som ropade: ”Mir, mir”. fred, fred. Och de fick oss att ställa oss i kö för att kyssa madonnan
Det var då. Jag skrev mycket om ryssar som ett fredsälskande folk. Då fortfarande utfattiga och slitna, inte långt efter andra världskriget. Vi svenska ungdomar såg ingen i ert land som ville ha krig.
Och krig tror jag inte ni vill ha idag heller. Men, som jag sa, ni verkar inte må bra. Hoppas att ni repar er. Och jag önskar av mitt hjärta att ingen av era söner, systrar bröder, barnbarn ska ligga i någon okänd soldats grav.
Putin invaderar Ukraina. det är hans eget beslut. Han agerar som en diktator, är en diktator. All opposition har han slagit ned, ryssarna vet att den som går emot hamnar i fängelse eller mördas. Bloggaren och aktivisten Aleksej Navalnyjs öde är ett bevis.
För den som inte vet vad som menas med en diktator rekommenderar jag att studera historien. Under 1900-talet par namn: Hitler och Stalin. Mao Tse Tung platsar också på listan. Dessutom har ännu en potentiell kandidat till den famösa titeln diktator dykt upp: Putinbeundraren Donald Trump, han hyllar inte att förvåna Putins agerande i Ukraina.
Vad kan vi vänta av Trump? Det är inte helt omöjligt att han kommer att väljas som USA:s president ännu en gång om dryga två år. Tanken förskräcker när man besinnar att det är bara ett år sedan han stödde och underblåste en statskupp. Som vald president skulle Trump mycket väl kunna bli en USA:s Putin.
Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.
Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.
Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.
Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.
Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!
Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.
Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!
Lundströms bokradio i Sveriges Radio återutsände idag ett samtal från 2018 mellan Marie Lundström och Bo Sundström som berättade om hur hans texter kommer till. Det var många intressanta reflektioner om kreativitet. Men litet fundersam blev jag över att programmakarna lyckats övertala den eminente Sundström att framföra Du gamla du fria. Detta trots hans uttalade skepsis inför låten. En välgrundad motvilja enligt min mening.
”Jag vet att du är och du blir vad du var, då ärat ditt namn flög över jorden.” Sundström förstod inte orden i den andra versen och visst är det en märklig text. Det handlar om en stormaktstiden, som Marie Lundström sa. Men också så mycket mer, krigiska härjningar, blod och död som Sverige har stått för – inget som någon längre borde vara stolt över och förhärliga.
Bo Sundström famlade efter orden och krystade till slut fram ett enda argument: ”Trots allt så är den våran.”
Ser just att Google idag har en fin bild med mångfald och svenska flaggan som tema. Tack för det. Idag ska alla som har en flagga se till att visa upp den. Själv har jag ingen flaggstång längre, snodde nyss ihop en för att visa upp här.
Idag när det är demokratins högtidsdag – den allmänna valdagen. som inte återkommer förrän 2018. Ta chansen att påverka vilka som ska styra oss de närmaste fyra åren.
I Dagens ETC skriver Johan Ehrenberg: ”Att ge efter för denna nationalism och fira en särskild dag där vi ska hitta på vad vi är som de andra människorna inte är… nej, bättre att jobba på.”
Han blandar tyvärr samman nationalism och nationaldagen.
Nationalismen kan vi avvara, den har ställt till med mycket ont – har inget behov av att försvara den. Men jag ser däremot nationaldagen som ett tillfälle att försvara en öppen och välkomnande syn. Internationalism om man vill kalla det så.
Risken med Ehrenbergs hållning är att nationen Sverige (som finns vare sej han vill eller ej) lämnas öppen för chauvinism och nationalism. Vi behöver manifestera en öppen och frihetsälskande demokrati.
Firandet av nationaldagen 2012 i Umeå var ett bra exempel. Jag har beskrivit mina upplevelser här.
Den duger inte längre, vår nationalsång. Den föddes med en grav missbildning och har sedan levat med gravt funktionshinder. Detta insåg redan dess skapare, Richard Dybeck, som 1844 protesterade mot att den framfördes. Han såg den som ett medelmåttig utkast och hade ingen tanke på att publicera, det gjorde andra.
”Du gamla du fria du fjällhöga nord” – redan inledningen torde vara helt obegriplig för dagens svenskar. Vad har ”nord” med Sverige att göra, förutom att landet ligger i väderstrecket norr? Även om Nordiska rådet och Föreningen Norden fortfarande existerar som reliker från en tid där pannordismen levde, torde få känna till att Sverige en gång hade ambitionen att vinna Finland tillbaks och att Norge och Sverige för hundra år sedan var förenade i en union. I Danmark ler man i bästa fall åt att vi sjunger om hur vårt land ”tronar på minnen från fornstora dar”. Islänningarna tackar för våra allmosor, men tycker knappast att Sveriges namn någonsin ”ärat flög över jorden”.
Nationalsången är bara så .. NEJ,NEJ! Den är världsfrämmande, narcissistiskt uppblåst och dessutom dålig som konst. Eftersom den ändå sjungs och älskas av många står den för ett självbedrägeri. För att kunna sjunga den måste vi tillgripa ett av de mest ingripande psykologiska försvarsmekanismerna – isolering, som innebär att man håller isär känsla och tanke. Vi sjunger något och känner något, men orden hänger inte ihop med känslan. Följden blir självförakt – att vara ”osvensk” blir en komplimang. Nationalsången är inte orsaken till det men att vi fortsätter att sjunga den är ett symtom på något.
Jasenko Selimović är inne på något viktigt i det sammanhanget. I en debattartikel i dagens dn.se skriver han ”det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”. Nationalsången står inte för det samhälle vi kan vara stolta över idag.
”Du gamla du fria” ska få den vård den behöver för att leva ett bra liv, men mår inte bra av överkrav – som att skylta som nationalsång!
En utmaning: Vem skriver den nya nationalsången för vår tid?
