Etikett: Nationalism

Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Det var så jag inledde breven till min vän 1960. Egentligen mådde han inte så bra, det vet jag nu. Och det verkar inte du heller göra.

Den suddiga lådkamerabilden tog jag samma år, 1960. Då hette staden Leningrad, som de äldre säkert minns. Jag var på skolresa med min åttondeklass. En märklig resa, men det får jag berätta mera om en annan gång. Mannen på bilden skulle kunna vara en åldrande krigsveteran tillsammans med kanske ett barnbarn. Lågan framför dem brinner alltid på Den okände soldatens grav. Kanske var mannen med hatt och käpp där för att berätta för pojken i linnekostym. Om allt han var med om, hur han mirakulöst överlevde andra världskriget, om hur han och hans vänner tillsammans besegrade nazismen. Vad vet jag, men det var Sovjetiskt hjältemod vi tänkte på när vi stod där vid gravmonumentet. Trots att vi någon dag tidigare förevisats ett annat monument i Finland. Också det en hjältegrav, men med finska soldater istället. Också offer för en invasion, en sovjetisk.

Stämningen var fredlig och varm där vid den flammande elden. Människorna i den forna ryska huvudstaden (som numera heter St. Petersburg, det vet ni ju) var översvallande vänliga mot oss svenska skolbarn. Senare på dagen, mot våra guiders önskan, besökte vi en stor katedral. Så här skrev jag i en skoluppsats:

”Vart vi gick så blev det folkskockning (till de ryska polisernas stora förargelse). Och var det någon som kunde tala tyska eller engelska så började han genast prata med oss. Ett litet exempel: När vi besökte en grekisk – katolsk gudstjänst //…// blev människorna så förtjusta när de fick se att några av oss hade små krucifix om halsen. Små tanter i hucklen kom i massor, fingrade på silverkorsen och sade, ”charosyj svjetskij”, goda svenskar (vi hade lärt oss litet ryska). Magistern fick en kyss på kinden av en entusiastisk ryss som ropade: ”Mir, mir”. fred, fred. Och de fick oss att ställa oss i kö för att kyssa madonnan

Det var då. Jag skrev mycket om ryssar som ett fredsälskande folk. Då fortfarande utfattiga och slitna, inte långt efter andra världskriget. Vi svenska ungdomar såg ingen i ert land som ville ha krig.

Och krig tror jag inte ni vill ha idag heller. Men, som jag sa, ni verkar inte må bra. Hoppas att ni repar er. Och jag önskar av mitt hjärta att ingen av era söner, systrar bröder, barnbarn ska ligga i någon okänd soldats grav.

Med önskan om Mir, Mir!

Anders

Mer om kriget i Ukraina:

”Henstilling, vad betyder det? Parkering, eller?

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att  ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.

Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.

Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.

Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.

Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!

Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i  landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.

Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!

Eller hur, Jimmie?