Den kommande nya regeringen vill skapa en svensk kulturkanon. Det är ännu oklart hur ett sådant rättesnöre ska användas. Kanske som obligatorisk läsning i skolor? Här ett förslag som borde vara i tiden.
Hemsöborna av August Strindberg. Skrivet av en man som på sin tid åtalades för att vara extrem. Han led också tidvis av vanföreställningar.
Gösta Berlings saga Av Selma Lagerlöf – Nobelpristagare och antinazist.
Kallocain av Karin Boye. Dystopi om en polisstat.
Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om att vara invandrare i främmande land.
Tjärdalen av Sara Lidman. Även en fattig usling är värd barmhärtighet.
Ondskan av Jan Guillou. Hur en ung man förhåller sig till våldet.
En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Att ses som annorlunda. ”Inte som vi.”
Moll av Elisabeth Rynell. Ett Sverige där ”onödiga” människor utlokaliseras.
Löpa varg av Kerstin Ekman. En man får insikt om sin del i utarmandet av naturen.
Klubben av Matilda Gustavsson. Avslöjandet som bidrog till #metoo i Sverige.
Den elfte boken, Hur samhället kom tillrätta med kvinnovåldet har ännu inte skrivits. Jag sätter upp den på listan samma dag den ges ut.
Lisa Bjurwald skriver i boken Europas skam som utkom 2012: ”Det är omöjligt, och inte heller önskvärt, att slippa undan Europas nazistiska förflutna. Vi måste kunna jämföra exempelvis Sverigedemokraternas dröm om det svenska folkhemmet med nationalsocialismens ideal. Sådana jämförelser är nödvändiga för att förstå den nationalistiska ideologin i sin helhet.”
Den sortens jämförelser är viktiga även för att förstå den psykologi som är minsta gemensam nämnare för all främlingsfientlighet och rasism. En sådan analys kan bidra till att känna igen och bemöta totalitära strömningar.
Främlingsfientlighet och rasism finns i många skepnader. Den har ofta ideologiska kläder och har ibland till och med getts vetenskaplig auktoritet. Politiskt har den alltid kunnat utnyttjas. Här vill jag beskriva några av dess psykologiska grundvalar:
De tio punkterna:
Stereotypisering
Människan har ett behov av förenkling för att uppfatta och förstå sin omvärld. Enkla kategorier kan leda till:
Misstänksamhet och rädsla för ”den andre”
– som jag inte känner och är utanför min referensram.
Allmän osäkerhet och ängslighet
Skapar stort behov av en trygg och förutsägbar omgivning. Varierar individuellt. Okända företeelser som främlingar väcker rädsla och därmed avståndstagande.
Aggressiv kompensation
Människor i underläge slår mot den ännu svagare.
Gruppdynamik
Till exempel att syndabockar utses. Kan i vardagen också ta sej uttryck i mobbning.
Traumatisering och hat
Historiska traditioner av utstötning mot viss grupp i samhället. Kan utnyttjas politiskt genom bland annat:
Kollektiv skuldbeläggning och mytbildning
Vandringsmyter om det främmande som demoniseras. Kan i en extrema fall utgöra grund för etnisk rensning.
Lydnad och stark auktoritetstro
Man följer ledarens budskap om ”den andres ondska”.
Flockbeteende
Under vissa omständigheter i en människomassa. Gruppen agerar primitivt i till exempel lynchjustis.
Konkurrens och kamp om utrymme
Primitivt beteende när en befolkning känner sin ställning och/eller sina resurser hotade. Till exempel vad beträffar tillgången på jobb.
/
Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:
2014 var jag med och demonstrerade mot SD, vände dem ryggen på Rådhustorget i Umeå. Då skrev jag texten här nedan. Om partiets bakgrund med rötter i bland annat nazism. 2022 har SD initierat en granskning av sin historia och det blir aktuellt att fråga sig vad som har hänt under de sju år som gått. Då var partiet enligt Johan Ehrenberg ”en bakåtsträvande grupp, tio procent”. Nu, när sympatierna är nära det dubbla går det inte längre att bagatellisera SD.
Min text från 2014:
I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”
Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”
Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.
Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.
Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.
Nej, Nabila, du är ingen främling, jag vet det. Du skriver i rubriken till din artikel i Dagens ETC tisdag den 1 juli: ”Främlingsfientlighet är en lögn: Jag är ingen främling. Att säga att människor är fientligt inställda till oss på grund av att vi är främlingar är att indirekt stänga oss ute. Indirekt ställa oss i främlingsfacket. Indirekt säga att vi inte är en självklar del av Sverige.”
Nabila Abdul Fattah: Du är ingen främling, och dem du syftar på med ”vi” är en självklar del av Sverige.
Så vad är problemet, varför säger jag: ”Främlingsfientlighet finns”? Därför att det handlar inte om dig, utan om den som har det – främlingsfientligheten. Den rädslan finns i människors hjärtan och hjärnor. Ofta har det med rasism att göra, men det finns många andra anledningar till att människor är rädda för det som de uppfattar som främmande. Eller till att de hatar det. I England för tusen år sedan bodde många danskar. Många av dem var födda i England. Det var knappast rasism i den mening vi har idag som fick kung Ethelred att 1002 döda många av dem. Det var fientlighet rädsla och hat.
Bengt Westerberg talar i sitt betänkande från 2012 om ”Främlingsfienden inom oss”. Han för sedan ett långt resonemang om vad som menas med främlingsfientlighet och kommer fram till att det är ett diffust begrepp, men presenterar ändå ett par definitioner. Som psykolog tar jag fasta på och stannar i hans rubrik; ”Främlingen” skapar vi inom oss. Människor har en böjelse för att sluta sej i större och mindre grupper och utesluta dom andra. Det gäller vare sej det är grannbyn, danskar, eller befolkningsgrupper man inte känner igen. Det senaste exemplet är romska tiggare som fått vara i relativ frid så länge som de inte stör, sedan blir de trakasserade. Inte av alla, gudskelov, men av nog många. Det finns en variation i människors psyke så att vissa är mer benägna än andra att reagera mot det som de uppfattar som främmande.
Att tala om främlingsfientlighet kan kännas provocerande för den som är utsatt. Men samtidigt är att tiga om den också en lögn, för ordet står för något inneboende som tyvärr existerar. Som en rest av primitivare hjärna i en tidigare värld. Kanske skulle vi istället vara tydligare om att det handlar om psykologi. Ordet ”Xenofobi” finns redan, men har ungefär samma valör. Om jag skulle tala med dej skulle jag kanske hellre resonera om ”människors rädsla och avoghet mot det okända.”
Det behövs två saker: Dels att de tongivande och ledande på ett tydligt och konkret positivt sätt visar att alla människor har lika värde och rättighet. Och för det andra att den så kallat ”främmande” ges en likvärdig plats. På så sätt skapas möten som gör att den mest rädde kan bli lugn. Människan förändras inte men kan hålla sin sämsta tendenser i schack och låta förnuftet råda.
Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:
Stiftelsen Expo har gett ut en vitbok som enligt beskrivningen ”Hjälper Sverigedemokraterna på traven och lyfter fram rasismen, hatet och våldet partiet vill att vi ska glömma”.
Med anledning av vitboken debatterade Expos chefredaktör Daniel Poohl med SD:s Mattias Karlsson i dagens P1-morgon. Karlsson invände att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Han menade att det aldrig har funnit någon öppen rasism i SD:s åsiktsdokument, även om han erkänner att det har funnit problematiska och avskyvärda inslag i partiets historia. Han vill inte gå med på att partiet är rasistiskt idag. Så vad definierar partiet idag? Är partiet rasistiskt? Karlsson: ”Att prata om kulturer, att inte ett samhälle fungerar optimalt om det finns stora grupper som inte delar samma kultur och samma värderingar, för mej är inte det rasism”. Mattias Karlsson vill begränsa ordet rasism till en mera synlig form som grundas på ”människors hudfärg”.
Här blir det viktigt med orden. Vad är rasism? Det finns en utmärkt artikel på Wikipedia som visar hur begreppet rasism idag används på ett vidare sätt än i den ursprungliga biologiska betydelsen. Det är relevant att fortsätta att tala om rasism även om detta syftar på fördomar och diskriminering mot kulturella, religiösa eller etniska grupper. Detta därför att sådana föreställningar bäddar för en syn på på vissa människor som mindre värda eller oönskade i vårt samhälle.
För att förstå hur rasism fungerar idag är det viktigt att förstå rasifiering som handlar om ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung”. (Citerat ur Wikipedia.). En enskild person kan alltså inte vara ”rasifierad”, som det felaktigt ibland sägs. Rasifiering beskriver en process i samhället, aldrig en människa. Du blir alltså inte en stereotyp – stereotypen finns bara i huvudet på den som har den!
En något annan synvinkel som också debatteras i dagarna: Rasism är inte bara en tanke eller åsikt utan också en fråga om handlingsberedskap. Därför är det problematiskt att utgå enbart från enkätfrågor för att bedöma om rasismen ökar eller minskar. Jag har kommenterat detta mera utförligt tidigare, med utgångspunkt från en ledare av Nabila Abdul Fattah i dagens ETC. Se länk till min kommentar nedan.
Marcus Priftis skriver också i Aftonbladet debatt om att rasismen inte går att fånga i enkäter.
Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:
Andrea Bohman forskar vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet. Hon har nyligen publicerat en avhandling om attityder till invandrare. Bland annat undersöker hon hur hur inställningen till invandrare påverkas av den politiska retoriken. Avhandlingen hämtar sitt material från intervjuundersökningen European Social Survey 2002-2012 som bedrivits vartannat år sedan 2001. Andrea Bohman visar, inte förvånande, att den politiska retoriken kan uppamma och skapa främlingsfientliga och invandrarhatiska attityder i samhället. Men det är inte som man skulle kunna tro, extrema högerpartier som har störst påverkan, utan de etablerade partierna genom att framföra negativa åsikter om invandrare och invandring. Jag ser den viktigaste lärdomen av Andrea Bohmans avhandling som en varning till våra etablerade riksdagspartier: Fall inte i fällan att smeka rasistiska idéer medhårs för att vinna väljare från ytterlighetspartier. Effekten blir en förstärkning av fördomar och negativa attityder vilket istället stärker ytterligheterna.
Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:
