Foto av Marcos Mayer på Unsplash
”Du ska hålla ditt ord. Sagt är sagt, håll vad du har lovat.” Har vi inte alla fått i oss sen vi var små att ett löfte ska hållas? När du lovar något menar du vad du säger. Och om du inte lever upp till dina ord har du begått ett löftesbrott. Vänner emellan, närstående. Mot barnet som väntar på pappa som skulle komma men försvann.
Nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Det har nog ljugits lika friskt i alla tider. Så min spaning är ett famlande i mörkret, det finns inget gammalt och gott att återvända till. Men jag hoppas ändå och har ibland en önskan att få vara naivt troende. Något som alla kunde tro på som grund, plattform för gemenskap.
Vi börjar i något av det mest nära: äktenskapslöftet, hur är det med det? TV-programmet Gift vid första ögonkastet har visserligen en totalt negativ statistik vad gäller löfteshållande. Okej, det handlar om en lek även om deltagarna faktiskt gifter sig ”på riktigt” under jubel, risgryn, pompa och ståt. Men TV-skilsmässorna är inget undantag – över hälften av av alla äktenskap går itu i den svenska verkligheten. Spaningsresultat hittils: ett – noll till de svikna löftena.
Så till politiken. Behöver jag ta upp den, räcker det inte med ordet valfläsk? Nu ska jag inte vara orättvis mot våra hårt kämpande politiker, det finns många exempel på uppfyllda vallöften. Välfärd, pensioner, vård skola och omsorg, osv. Men ändå – ”det visade sig att det hände saker som vi inte visste, ekonomi, pandemi, krig och elände”. Det finns alltid något att skylla på när det inte blev som det lovades. ”Bensinpriset dyrare? Ja men tyvärr råoljan och dollarn, du vet.” Så vem tror egentligen på vallöften? Är inte retoriken mest till för politikerna och valarbetarna själva? För att de ska orka hålla på. Två – noll.
Så jag spanar vidare. Efter det som kunde utgöra ett samhällskitt, en grund för tilliten i ett samhälle som tenderar att gå isär.
Allt färre är med i Svenska Kyrkan. Gud med löftena om ett liv efter detta verkar inte vara den förenande faktor han en gång var. Även om det finns många som tror, så är det på olika gudar, ingenting som en majoritet kan samlas kring. Någon att vara överens om att den fixar ett bra liv, om inte just här på jorden så i alla fall i himlen, eller whatever. Den kristne guden skrev sina memoarer för ett par tusen år sen och har sen dess levt undanskymt i Sverige.
Stundvis höll vi ihop i Sverige kring Lennart Hyland och hans Hörna. Ett löfte för en kväll att det fanns någon som verkligen ville oss i stugorna något gott. Man trodde på Hyland – sen fick det vara som det ville bakom hans fasad. Tyvärr räcker Melodifestivalen och På spåret inte till för att fylla tomrummet efter denne man. Ett tag hoppades någon på Anders Tegnell som en möjlig ersättare för en gud, eller en Hyland. Men i och med att pandemin blåste över bleknade han bort och skrev memoarer även han.
Så vad finns som förenar i form av löften? Nyårslöften? Ett ytterst användbart fenomen för TV- och radiopratare med brist på idéer. Ett koncept som ger oändligt av stoff för lättsamma intervjuer med kändisar och s.k. vanligt folk. Och vem bryr sig sen? Är det nån som förväntar sig att folk kommer ihåg vad man ropade ut och lovade på fyllan under nyårsnatten?
Så vad ska vi tro, finns överhuvud taget något löfte att lita på? Ja, just det, Julkalendern i TV har lanserat Tomten, kan han vara nåt? Hustomten som alltid finns där och ser till att saker fungerar som de ska. Att barnen sover tryggt och att ljusen äro släckta. Han får minsann inget tack men håller troget på ändå! Och den andre tomten han med klapparna, han är trots allt något gammalt och gott att återvända till. Precis som julgranen, jo men visst: ”… till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”