Pansarskott till Ukraina

Siktar med pansarskott
Aiming armor shot
Photo by Kony on Unsplash

Sverige skickar pansarskott till Ukraina. Beslutet stöds av alla riksdagspartier med undantag för V. Ett undantag från lagstiftningen om vapenexport. Sverige stödjer också Ukraina med humanitär hjälp samt utrustning och materiel som inte är direkt avsedd för strid.

Så vad är alternativet? Finns något alternativ? Att inte hjälpa är att be Ukraina att ge upp. Är det bättre? När landet själv har valt att försvara sig genom att strida, skulle jag underkänna deras val, säga: Underkasta er och överlev, skona er själva?

Nej, trots min alltmer med åren ökande pacifism, får jag acceptera skotten. Nu har en gräns passerats. Var går nästa gräns? Handlar det bara om vad Sverige kan avvara?

Då jag en gång under det kalla kriget själv övade med vapen i hand var jag besluten att använda det den dag det behövdes. Då handlade det om att försvara Sverige. Idag ska Ukrainska soldater sköta samma sak, indirekt åt Europa, åt mig och min familj. Hen ska sikta mot ryssen, trycka av skottet. Sedan kasta röret och springa för livet. Det är hen som ska göra det. inte vi. Detta är min skuld, jag – vi – ser på, är inte beredda att själva dö för Ukraina. Och jag vägrar att peka finger, skuldbelägga den som vill ha andra sätt att agera än att kriga.

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Diverse

Diverse

Diverse skaer i en second-handbutik. Various items in av second-hand store.
Photo by Mats Hagwall on Unsplash

2011 började jag blogga på litet olika ställen. Det mesta har sen gått att sätta etiketter på, men inte allt. Här bjuder jag på några osorterade tidigare inlägg – ”lösa Boy” för den som minns vad det var för något. Eller kanske mer begripligt: litet av varje. Ber om ursäkt om du tycker att det handlar om gammal uppvärmd skåpmat. Men många har kanske missat det här, så håll till godo.

Vi börjar med ett inlägg från 2013. Om Jan Myrdal:

Kan man skilja på viktiga och oviktiga kroppsdelar? Se också en länk i inlägget till novellen på samma tema:

Från 2021. Ett blogginlägg om ett blogginlägg:

”Alla kan inte älska alla här i världen.” Nej verkligen inte:

Reflektion om en kulturell klyscha. Och litet reklam för en terapiform som jag gillar:

Här en ögonblicksbild från Covid – pandemin som förhoppningsvis börjar vara över. Med en puff för att ta vaccin om du inte redan har gjort det:

Jag blev förbannad för ett par år sedan:

Nu är det några år sedan som Kajsa fick Sara-Lidmanpriset:

Slutligen två äldre texter igen. En lokal och en från den stora världen:

Hem » Diverse

När någonsin hade Jan Myrdal fel?

Jan Myrdal 2013. Framträdande på Littfest.
Foto: Anders Fagerlund

2013 arrangerade Littfest ett samtal mellan Carl Johan De Geer och Jan Myrdal. Mats Jonsson, långt senare Augustprisvinnare, ledde det hela. Temat var tänkt att vara konst och politik på 60 – talet men Myrdal gick inte att hålla inom ramen. Det blev trots det en minnesvärd tillställning. Se här vad jag skrev då.

”Hade vi fel?” Det var utgångspunkten för ett samtal på Littfest i Umeå idag. På podiet fanns Carl Johan de Geer och Jan Myrdal. Meningen var att de skulle samtala om  konst och politik med utgångspunkt i 60-talet. Underrubriken var: ”Vad åstadkom man, var misslyckades man?” Samtalsledare var Mats Jonsson Från Galago.

Jan Myrdal stannade inte vid 1960- talet.  Som ofta gav han en lärd historielektion. ”’Vi’ dvs underklass och exploaterade folk har alltid haft rätt, i den meningen att ’vi’ har haft rätt att göra uppror”, var hans självklara och bergfasta utgångspunkt. ”Samtidigt har i vissa lägen en majoritet ställt upp på de härskandes sida.”  ”Den stora katastrofen skedde 1914. Innan dess trodde man att arbetarklassen skulle omöjliggöra kriget.” Myrdal minns sedan, trots att han då var barn; ”Senare på trettiotalet förstod jag att något liknande kunna hända i Tyskland, med tanke på den stora arbetslöshet som då rådde  – först kommer käket och sedan moralen.”

”Gubbar! Jag är besviken!” ropade min yngre bänkkamrat i den relativt välfyllda Idun-salongen. ”Ni skulle ju berätta om era misslyckanden, varför talade ni inte om det?” Hon hade väntat sej mera av självprövning från herrarnas sida. Något erkännande av fel kom inte, vare sej från Jan Myrdal eller Carl Johan de Geer. Det var knappast heller att vänta. Det vi fick ta del av var, förutom samlad  lärdom, roliga anekdoter och en del one-liners.

Carl Johan de Geer inledde med en bakgrund. Innan realismen blev på modet under senare delen av sextiotalet kunde man ta del av bland annat den konkreta poesin med företrädare som Öivind Fahlström och Åke Hodell – den senares dikt Igevär nämndes som exempel. Dikten består av de två orden ”i gevär”, med ett mycket långt och utdraget ”iiiiiiiii”. Konkretismens undersökande och inåtvända stil byttes sedan mot realismen som kom att bli ett politiskt ställningstagande.

de Geer berättade om när han hade gripits för skändande av USA:s flagga. I ett komiskt polisförhör spelade två poliser nyss inlärda roller som ”good cop and bad cop”.  ”Jag trodde verkligen att dom var på det viset! Polisen trodde dessutom att alla i Vietnamrörelsen var mer eller mindre anställda av Kina och Nordvietnam – och vi i vår tur trodde att alla poliser var fascister.”

Jan Myrdal påpekade – apropå kulturarbetares betydelse för demokratin – att många svenska  kommunistiska kulturarbetare som blev utan jobb när deras parti marginaliserades på 1920-talet, kom att få stor betydelse när de ”sögs upp av den socialdemokratiska rörelsen” och kunde verka i antifascistisk riktning på trettiotalet. Deras inflytande på opinionbildningen hade stor betydelse för att nazistpartiet fick ytterst få röster i valen.

Mera från Jan Myrdal:

”Stenbeck och Deng Xiao Ping gjorde samma sak – sög upp kulturvänstern, betalade dem – och gjorde dem på så vis ofarliga, Stenbeck genom att sätta dem på lönelistan för medieproduktion, Deng genom låta dem kränga Coca Cola.”

”Sverige är en provinskultur, en långgrund strand. Vågorna sköljer upp – och när de drar sej tillbaks, finns bara sanden kvar.”

”Sverige är en liten imperialistisk stat som kan jämföras med de tyska småstater som sålde sina trupper till den som betalar bäst.”

Nej, Myrdal och de Geer slapp att grillas denna förmiddag i Umeå. Ingen av dem ställdes mot väggen som många hade trott och kanske önskat. Detta var mera av ett trevligt och bildande samtal. Och roligt.

Anders Sjögrens referat i VK.

Filmen I väntan på Jan Myrdals död på SVT Play.

Carl Johan de Geer och Jan Myrdal på Littfest i Umeå 2013.
Foto: Anders Fagerlund
Hem » Diverse

Vilket är kroppens viktigaste organ?

Inre kroppsorgan i en pedagogisk docka
Photo by Kevin Kandlbinder on Unsplash

I Vetenskapens värld yttrade en ung lovande vetenskapare något om ”kroppens viktigaste organ”. Med tanke på hans totalt uppslukande intresse och allmänna framtoning var det inte förvånande vad han syftade på.

Hjärnan.

Protest!

Nog för att vi vore döda utan hjärna, visst! Men det är lätt att räkna upp mycket i vår kropp utan vilket vi vore en grönsak – eller i jord.

Så, damer och herrar vetenskapspersoner – tänk på det. Ni forskar på helheten. På ett system. Vi tänker och känner inte med bara hjärnan, utan med hela kroppen. Och till damer och herrar läkare: Ni behandlar inte ett organ – ni behandlar en människa.

Men vad svarar organen själva på frågan om vilken som är det viktigaste? Se här:

/https://andersfagerlund.se/skrivet-av-anders-fagerlund/noveller/manniskans-viktigaste-organ/

Hem » Diverse

Resa med tåg till Fränsta – eller ”Frän Stad”

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Fränsta kyrka
Foto: Anders Fagerlund

Vi reste med tåg till Fränsta, min sambo och jag. Från Stockholm för att se till gravarna och tända ljus. Det går att ta sig dit och hem igen över dagen – om man ger sig av tidigt och är bra på att planera. Ett litet äventyr. För tio år sedan åkte jag själv och lika spännande var det den gången. Skulle tidtabellen gå i lås? Det gjorde den då, liksom nu senast Allhelgonahelgen 2022. Och ett besök på pizzerian hanns med. Närmast ett måste är det att hinna byta några ord med den trevlige Serias Amini. Pizzerian ryms i ett före detta apotek med ett vackert tak.

Resa med tåg till Fränsta. Taket i pizzeria Vagabondo.
Foto: Anders Fagerlund

Se här nedan vad jag skrev 2012. Den gången gick resan till och från Umeå.

Dagen före Alla helgons dag. Färden gick mot Fränsta, som är gravarnas ort för mej.

Har gjort resan förr med bil med en viss ritual varje gång.  Stopp på samma ställen efter vägen, avnjutande samma utsikter vid varierande årstid och väder.

Men nu skulle här åkas tåg!

Strax före sju på morron från Umeås Östra station. Sömniga morgonpendlare. Reseplanen väl uträknad och minst sagt tight – två snabba byten mellan tågen. En och en halv timma i Fränsta (eller ”Frän Stad”, som tågets spökröst envisades med att påstå att orten heter) kändes  tillräckligt för att hinna promenera till gravarna och  pizzalunch.

För att göra en lång historia kort;  Det hela gick alldeles utmärkt, även om det av och till hängde på ett hår.

Botniabanas rykte är inte det bästa vad beträffar punktligheten. När tåget redan på morgonen inte anlänt vid avgångstid, dalade mitt humör. Men mot alla odds hann vi till Sundsvall i  tid för kaffe på Pressbyrån.  Sen Norrtåg mot Östersund och Fränsta.

Regnet hade just passerat när jag som den ende steg av tåget. Kyrkan var det första jag såg – och dimmorna över bergen på andra sidan Ljungan.

En timme vid gravarna. Det räckte.

Nu gällde det bara komma hem. Inte utan strapatser visade det sig. Lokföraren lakoniska meddelande: ”nu är tekniken inte längre riktigt med oss” var överflödigt och alltför välbekant när tåget bara tvärnitade mitt i Krokbergstunneln norr om Härnösand.  Den följande kommentaren – ett trött: ”detta får vi lägga på EU:s konto”, när vi krypkörde ut ur tunneln vidare mot Kramfors. (Min kommentar 2022: Det beryktade ERTMS-systemet för styrning och signalering var vad han syftade på. Ett EU-projekt.)

Skuld var också högst påtagligt närvarande när vi lämnade Sundsvall och en kvinna utropade : ”vi sitter på fel tåg. Vi skulle ju till Östersund – det här går till Umeå!!” Hon och barnet steg av i Timrå samtidigt som hon säger högt: ”jag skyller på dej, så att jag har någon att skylla på.” Det handlade nog snarare om kaos på avgångsstationen där tre tåg avgick nästan samtidigt och vi alla for omkring som yra höns för att hinna med.

Om detta ska bli min nya vana för att besöka gravarna i Fränsta – det återstår att se. Kanske – men Fränsta är i alla fall Frän-Sta´!

Utsikten från kyrkogården i Fränsta. Den ser likadan ut 2022.

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Torpsjön.
Foto: Anders Fagerlund

Ingrid Engstedt Edfast från Sveriges Radio gjorde 2018 ett reportage från Fränsta och Pizzeria Vagabondo. Hon tog den här fina bilden av Serias Amini.

Serias Amini pizzabagare i Fränsta vid sin pizzaugn
Foto: Ingrid Engstedt Edfast/Sveriges Radio
Hem » Diverse

SCUM-manifestet – 2012 och 2022

En text från 2012 – fortfarande aktuell 2022. Tyvärr.

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran för den konstnärliga gestaltningen, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

Hade önskat att Valerie hade kunnat känna sej förstådd, tänk om hon hade kunnat lyssna på Mikael Wiehes ballad Valerie! Kanske en naiv tanke, men jag vill tro på poesin som en tröst, en väg till helande.

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

Debutantbloggen – ett gästinlägg

Anders Fagerlund i röd keps
Foto: Margaretha Simm

10 oktober skrev jag ett gästinlägg på Debutantbloggen. (Bläddra ned bland inläggen till mitt datum.) En kort berättelse om mitt uppträdande vid Litterär salong som Bokcafé Pilgatan i Umeå arrangerade några veckor tidigare.

Jag citerar från Debutantbloggens hemsida:

Debutantbloggen är en plats där litterära debutanter delar med sig av livet som debutanter. Om magont, sömnlöshet och fantasier om världsherravälde. Om sena möten på bokmässor och uppläsningar på avlägsna bibliotek. Om recensioner och redigeringsmaraton – och om när den där boken nummer två ska bli av.”

Hem » Diverse

Alla kan ju inte älska alla

Två ägg som tittar snett på varandra
Photo by Hello I’m Nik on Unsplash

”Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska er”, sjöng Brita Borg till text av Hasse och Tage. Den här uppenbara sanningen gäller också för böcker och dess författare, tål att upprepas i denna era av självbiografier och autofiktion. Nu utsätts författare för risken (eller chansen om hen så vill) att recenseras även som person. Den som skriver en bok om sig själv kommer att delvis eller helt hamna i läsarens fokus på – sig själv. Aktuellt senast i samband med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats.

Med detta sagt, vad kan en psykolog som jag bidra med som inte redan har sagts i debatten? Ett slitet ord som ”personkemi” kanske – en term som var i allmänt svang för länge sedan, kunde betyda litet vad som helst av vad människor tycker och känner om varandra. Personerna ”klickar” sas det kanske, eller tvärtom det ”skär sig” mellan dem. Inget av detta har någon förankring i psykologisk vetenskap, men jag tror alla vet vad det handlar om.

I fallet Sandberg/Skugge är saken närmast övertydlig, en recensent som blivit så till den grad provocerad av vad författaren har att berätta att hon brister ut i förolämpningar. Linda Skugge försvarar sig nu mot anklagelserna om vidrighet och smaklöshet och säger att hon visst skriver om den bok hon recenserar. Det gör hon också, men hennes första reaktion var ändå stark och tydligt personlig. Hon tycks mena att Sandberg inte har rätt att beklaga sig, det finns de som har det värre. Inte minst recensenten. Så kanske har Skugge inte bara svårt för Kristina Sandbergs bok, utan också för författaren.

Men som sagt alla kan inte … och ger man sig in i leken …

Kristina Sandberg skriver en öppen och utlämnande bok om sig själv, en text som till stora delar handlar om det privata. Och får räkna med att de som läser reagerar på den nivån. Det kan för övrigt gälla även recensioner – och recensenter.

Det var ingenting särskilt med det – som Nils Ferlin diktade.

Hem » Diverse

Om detta att vara människa.

Människa ser utsikt
Foto: Chandler Media

Boken handlar om detta att vara människa. Babel, Bokradio, en klyscha, lätt att ledsna på, något att raljera över.

Eller inte? Urvattnade som orden kan tyckas, visst, men är inte det samtidigt något av det viktigaste för litteraturen – att skriva om människors liv. Kanske alla böcker på ett eller annat sätt handlar om just detta att vara människa. Vår existens.

För hur ska vi förhålla oss till att vi alla, av en eller annan anledning, har slängts ut i världen, till ett liv som vi inte har bett om. Okej, kanske i bästa fall ett bra liv, men inte har vi kunnat kontrollera den giv som vi fått med oss i vår genetiska och sociala kortlek. Vi får lov att  göra det bästa spel vi kan med dessa korten.

Och vi vet alla hur det slutar även om några tror att vi får fortsätta efter döden, att Gud tar hand om oss i ett liv efter detta. Men för oss andra som tvivlar på den saken blir det tufft. Att leva med insikten utan större hopp om något annat sedan. Hur stå ut med detta?

Tillsammans med oss vanliga dödliga har filosofer och vetare i alla möjliga vetenskaper och religioner under årtusenden grubblat över det här. Ett evigt tema, ibland extra aktualiserat i tider av pest, kolera – och corona. Ångest, ångest, kanske inte så dumt att prata om, läsa och psykologisera kring. Bearbeta, hitta ett sätt att leva med.

Här bara ett litet tips: Existentiell psykoterapi, som gjort för det här. För den som vill gå vidare, inte bara sitta och fundera på egen hand, inte har någon hemma att dela sin oro med. Tänk vad vi har sparat in under Coronaåret, pengarna räcker till många samtal.

Här ett tips:

Hem » Diverse

Slappna av – giv akt!

Anders blir vaccinerad
Foto: Margaretha Simm

”Du kan nu boka tid för vaccination.”

Så klart att jag gjorde det, vem vill inte få skydd mot att bli sjuk och dö? Pendeltåget till Älvsjömässan inga problem. Första sprutan.

Massor av folk, långa köer, alla försågs med munskydd om man inte redan hade. Humöret bra, min kärlek och livskamrat var med som stöd och hjälp. Folk som skämtar och hjälper varandra. Som ett litet roligt äventyr. En snäll och trevlig sköterska tog några uppgifter, kollade att jag var den jag uppgav mig vara, tror vi log mot varandra bakom våra munskydd. Sen uppmanades jag att slappna av min vänstra arm. Det gick sådär, men efter att hon bett mig ”slappna av ännu mer” fick jag min injektion. Och inte gjorde det ont.

Efter det var det att sitta still i en kvart. För att vara under observation. Man vet aldrig vad som kan hända. Ingen som mådde dåligt, vad jag kunde se. Men i alla fall, det var säkert bra att vänta ett tag.

Så en märklig incident. Bakom skärmar hade stolar placerats ut i snörräta rader. Lokalen är stor, jättestor, kanske var vi hundra pers som satt snällt och prydligt uppradade, med två meters lucka. Jag tog en stol och flyttade den så att min följeslagare och jag kunde sitta bredvid varandra. Efter några minuter kom en vakt som uppmanade mig att ”flytta tillbaka stolen”. Blev först paff, sen reste jag mig för att åtlyda hennes närmast kommandoliknande påbud. Ångrade mig och sa, ”vi är i sällskap”. Hennes svar: ”ni kan kanske prata hemma!”

Jag kände mig flat, mållös. Inte sedan jag gjorde lumpen för hundra år sen har jag tilltalats på det viset.

Vad är det för ett svar? Ingen alls förklaring till varför vi skulle sitta som vi satt, kan ha funnits många skäl till det, men ingen förklaring, nejdå, här var det bara att lyda order!

Känslan plötsligt mindre bra efter den fina inledningen. Har vi blivit boskap nu? Som ska fösas på raka led, finna oss i allt, bara för att vi är en äldre riskgrupp?

Plötsligt min glada och tacksamma attityd borta, kom i opposition till allt igen. Förhoppningsvis är min aversion borta tills det är dags för nästa injektion. Med en ny snäll och trevlig person som ger mig en spruta och uppmanar mig med ett leende bakom masken: ”Slappna av.”

Hem » Diverse