Vad kostar det – vad vill du betala?

Jag går in till Asplunds väskservice med min vinterjacka som behöver ett nytt blixtlås. Möts av trevlige Josef som med en glad min tar emot. Jag frågar vad reparationen ska kosta och han svarar med en motfråga: ”Vad vill du betala?” Det är inte första gången han säger så när jag gör en beställning eller vill köpa något. Och jag tycker om det. Det är en sorts omvänd förhandling, inte ett sätt att pruta – vare sig från hans sida eller från min. Hans fråga blir för mig en uppmaning att tänka efter vad hans arbete är värt för för mig – en nyttig påminnelse om att en hantverkares kunskaper och verksamhet inte ska tas för given. Men jag kan också gilla hans attityd att den som äger mer pengar också kan betala mer till förmån för den mindre bemedlade. En social tanke som jag skulle önska att vårt samhälle skulle präglas av i större utsträckning.

Efter några dagar får jag ett SMS: ”Din jacka är klar, välkommen in.” Jag går in och betalar den summa som han minns att jag föreslog.

Behöver du reparera din väska eller något plagg, eller behöver köpa en väska, liten eller stor? Jag vill gärna rekommendera dig att gå till Asplunds väskservice. Den finns i Stockholm på Hantverkargatan 8.

Hållna löften

Foto av Marcos MayerUnsplash

”Du ska hålla ditt ord. Sagt är sagt, håll vad du har lovat.” Har vi inte alla fått i oss sen vi var små att ett löfte ska hållas? När du lovar något menar du vad du säger. Och om du inte lever upp till dina ord har du begått ett löftesbrott. Vänner emellan, närstående. Mot barnet som väntar på pappa som skulle komma men försvann.

Nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Det har nog ljugits lika friskt i alla tider. Så min spaning är ett famlande i mörkret, det finns inget gammalt och gott att återvända till. Men jag hoppas ändå och har ibland en önskan att få vara naivt troende. Något som alla kunde tro på som grund, plattform för gemenskap.

Vi börjar i något av det mest nära: äktenskapslöftet, hur är det med det? TV-programmet Gift vid första ögonkastet har visserligen en totalt negativ statistik vad gäller löfteshållande. Okej, det handlar om en lek även om deltagarna faktiskt gifter sig ”på riktigt” under jubel, risgryn, pompa och ståt. Men TV-skilsmässorna är inget undantag – över hälften av av alla äktenskap går itu i den svenska verkligheten. Spaningsresultat hittils: ett – noll till de svikna löftena.

Så till politiken. Behöver jag ta upp den, räcker det inte med ordet valfläsk? Nu ska jag inte vara orättvis mot våra hårt kämpande politiker, det finns många exempel på uppfyllda vallöften. Välfärd, pensioner, vård skola och omsorg, osv. Men ändå – ”det visade sig att det hände saker som vi inte visste, ekonomi, pandemi, krig och elände”. Det finns alltid något att skylla på när det inte blev som det lovades. ”Bensinpriset dyrare? Ja men tyvärr råoljan och dollarn, du vet.” Så vem tror egentligen på vallöften? Är inte retoriken mest till för politikerna och valarbetarna själva? För att de ska orka hålla på. Två – noll.

Så jag spanar vidare. Efter det som kunde utgöra ett samhällskitt, en grund för tilliten i ett samhälle som tenderar att gå isär.

Allt färre är med i Svenska Kyrkan. Gud med löftena om ett liv efter detta verkar inte vara den förenande faktor han en gång var. Även om det finns många som tror, så är det på olika gudar, ingenting som en majoritet kan samlas kring. Någon att vara överens om att den fixar ett bra liv, om inte just här på jorden så i alla fall i himlen, eller whatever. Den kristne guden skrev sina memoarer för ett par tusen år sen och har sen dess levt undanskymt i Sverige.

Stundvis höll vi ihop i Sverige kring Lennart Hyland och hans Hörna. Ett löfte för en kväll att det fanns någon som verkligen ville oss i stugorna något gott. Man trodde på Hyland – sen fick det vara som det ville bakom hans fasad. Tyvärr räcker Melodifestivalen och På spåret inte till för att fylla tomrummet efter denne man. Ett tag hoppades någon på Anders Tegnell som en möjlig ersättare för en gud, eller en Hyland. Men i och med att pandemin blåste över bleknade han bort och skrev memoarer även han.

Så vad finns som förenar i form av löften? Nyårslöften? Ett ytterst användbart fenomen för TV- och radiopratare med brist på idéer. Ett koncept som ger oändligt av stoff för lättsamma intervjuer med kändisar och s.k. vanligt folk. Och vem bryr sig sen? Är det nån som förväntar sig att folk kommer ihåg vad man ropade ut och lovade på fyllan under nyårsnatten?

Så vad ska vi tro, finns överhuvud taget något löfte att lita på? Ja, just det, Julkalendern i TV har lanserat Tomten, kan han vara nåt? Hustomten som alltid finns där och ser till att saker fungerar som de ska. Att barnen sover tryggt och att ljusen äro släckta. Han får minsann inget tack men håller troget på ändå! Och den andre tomten han med klapparna, han är trots allt något gammalt och gott att återvända till. Precis som julgranen, jo men visst: ”… till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!

Folkhögskolans framtid för 80 år sedan – och nu?

Foto av Tommy FogelbergUnsplash

”Kan vårt folk också i framtiden bära upp ett fritt samhällsskick, då behöver det folkskolan, kan det inte, då fruktar dess ledare folkhögskolan och avskaffar den.”

Det här är ett citat ur en text av Ali Nordgren, dåvarande rektorn för Ålsta folkhögskola. Året var 1943 och Nordgren skrev under rubriken ”Idéer och makter i den svenska folkhögskolan”.

När Nordgren satt vid pennan var det brinnande världskrig och hotet från totalitära regimer var akut. Nordgren visste att i Danmark, där idén till folkhögskolan först föddes, hade nazisterna redan stängt alla dessa skolor. Och han förstod att samma sak skulle hända här den dag Sverige gick samma öde till mötes som grannländerna.

Sverige har fortfarande fria val och en demokratiskt vald regering. Rättsstaten är under hot men består fortfarande. Ändå känns Ali Nordgrens ord obehagligt profetiska. Står våra ledare upp för folkhögskolan?

Vad säger du Victoria?

Foto av Jared SubiaUnsplash

Kung Carl Gustaf vidhåller att hans son Carl Philip borde bli kung. Han tycker att det var ett orättfärdigt beslut att ändra tronföljden, vilket ledde till att kronan kommer att ärvas av dottern Victoria. I dokumentären Sveriges sista kungar säger han att lagen inte kan ändras retroaktivt. ”Carl Philip föddes till kronprins.”

Kungens bristande feministiska värderingar för stå för honom. Och vem som skulle bli bäst regent är en annan fråga. Men vad säger prinsessan Victoria? Till skillnad från pappa verkar hon vara intellektuellt begåvad. Kanske till och med så bright att hon inser att det vore toppen att slippa bli drottning i Sverige. Rimligen borde hon föredra ett annat liv än att ständigt behöva fjanta omkring bland lismande och bockande rojalister. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle trivas som skyltdocka för Sverige.

Jag unnar både Victoria och Carl Philip att slippa bli Sveriges regent. Och alla andra som ärver kronan. Låt oss välja den bäste istället

Pansarskott till Ukraina

Siktar med pansarskott
Aiming armor shot
Photo by Kony on Unsplash

Sverige skickar pansarskott till Ukraina. Beslutet stöds av alla riksdagspartier med undantag för V. Ett undantag från lagstiftningen om vapenexport. Sverige stödjer också Ukraina med humanitär hjälp samt utrustning och materiel som inte är direkt avsedd för strid.

Så vad är alternativet? Finns något alternativ? Att inte hjälpa är att be Ukraina att ge upp. Är det bättre? När landet själv har valt att försvara sig genom att strida, skulle jag underkänna deras val, säga: Underkasta er och överlev, skona er själva?

Nej, trots min alltmer med åren ökande pacifism, får jag acceptera skotten. Nu har en gräns passerats. Var går nästa gräns? Handlar det bara om vad Sverige kan avvara?

Då jag en gång under det kalla kriget själv övade med vapen i hand var jag besluten att använda det den dag det behövdes. Då handlade det om att försvara Sverige. Idag ska Ukrainska soldater sköta samma sak, indirekt åt Europa, åt mig och min familj. Hen ska sikta mot ryssen, trycka av skottet. Sedan kasta röret och springa för livet. Det är hen som ska göra det. inte vi. Detta är min skuld, jag – vi – ser på, är inte beredda att själva dö för Ukraina. Och jag vägrar att peka finger, skuldbelägga den som vill ha andra sätt att agera än att kriga.

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Diverse

Diverse

Diverse skaer i en second-handbutik. Various items in av second-hand store.
Photo by Mats Hagwall on Unsplash

2011 började jag blogga på litet olika ställen. Det mesta har sen gått att sätta etiketter på, men inte allt. Här bjuder jag på några osorterade tidigare inlägg – ”lösa Boy” för den som minns vad det var för något. Eller kanske mer begripligt: litet av varje. Ber om ursäkt om du tycker att det handlar om gammal uppvärmd skåpmat. Men många har kanske missat det här, så håll till godo.

Vi börjar med ett inlägg från 2013. Om Jan Myrdal:

Kan man skilja på viktiga och oviktiga kroppsdelar? Se också en länk i inlägget till novellen på samma tema:

Från 2021. Ett blogginlägg om ett blogginlägg:

”Alla kan inte älska alla här i världen.” Nej verkligen inte:

Reflektion om en kulturell klyscha. Och litet reklam för en terapiform som jag gillar:

Här en ögonblicksbild från Covid – pandemin som förhoppningsvis börjar vara över. Med en puff för att ta vaccin om du inte redan har gjort det:

Jag blev förbannad för ett par år sedan:

Nu är det några år sedan som Kajsa fick Sara-Lidmanpriset:

Slutligen två äldre texter igen. En lokal och en från den stora världen:

Hem » Diverse

När någonsin hade Jan Myrdal fel?

Jan Myrdal 2013. Framträdande på Littfest.
Foto: Anders Fagerlund

2013 arrangerade Littfest ett samtal mellan Carl Johan De Geer och Jan Myrdal. Mats Jonsson, långt senare Augustprisvinnare, ledde det hela. Temat var tänkt att vara konst och politik på 60 – talet men Myrdal gick inte att hålla inom ramen. Det blev trots det en minnesvärd tillställning. Se här vad jag skrev då.

”Hade vi fel?” Det var utgångspunkten för ett samtal på Littfest i Umeå idag. På podiet fanns Carl Johan de Geer och Jan Myrdal. Meningen var att de skulle samtala om  konst och politik med utgångspunkt i 60-talet. Underrubriken var: ”Vad åstadkom man, var misslyckades man?” Samtalsledare var Mats Jonsson Från Galago.

Jan Myrdal stannade inte vid 1960- talet.  Som ofta gav han en lärd historielektion. ”’Vi’ dvs underklass och exploaterade folk har alltid haft rätt, i den meningen att ’vi’ har haft rätt att göra uppror”, var hans självklara och bergfasta utgångspunkt. ”Samtidigt har i vissa lägen en majoritet ställt upp på de härskandes sida.”  ”Den stora katastrofen skedde 1914. Innan dess trodde man att arbetarklassen skulle omöjliggöra kriget.” Myrdal minns sedan, trots att han då var barn; ”Senare på trettiotalet förstod jag att något liknande kunna hända i Tyskland, med tanke på den stora arbetslöshet som då rådde  – först kommer käket och sedan moralen.”

”Gubbar! Jag är besviken!” ropade min yngre bänkkamrat i den relativt välfyllda Idun-salongen. ”Ni skulle ju berätta om era misslyckanden, varför talade ni inte om det?” Hon hade väntat sej mera av självprövning från herrarnas sida. Något erkännande av fel kom inte, vare sej från Jan Myrdal eller Carl Johan de Geer. Det var knappast heller att vänta. Det vi fick ta del av var, förutom samlad  lärdom, roliga anekdoter och en del one-liners.

Carl Johan de Geer inledde med en bakgrund. Innan realismen blev på modet under senare delen av sextiotalet kunde man ta del av bland annat den konkreta poesin med företrädare som Öivind Fahlström och Åke Hodell – den senares dikt Igevär nämndes som exempel. Dikten består av de två orden ”i gevär”, med ett mycket långt och utdraget ”iiiiiiiii”. Konkretismens undersökande och inåtvända stil byttes sedan mot realismen som kom att bli ett politiskt ställningstagande.

de Geer berättade om när han hade gripits för skändande av USA:s flagga. I ett komiskt polisförhör spelade två poliser nyss inlärda roller som ”good cop and bad cop”.  ”Jag trodde verkligen att dom var på det viset! Polisen trodde dessutom att alla i Vietnamrörelsen var mer eller mindre anställda av Kina och Nordvietnam – och vi i vår tur trodde att alla poliser var fascister.”

Jan Myrdal påpekade – apropå kulturarbetares betydelse för demokratin – att många svenska  kommunistiska kulturarbetare som blev utan jobb när deras parti marginaliserades på 1920-talet, kom att få stor betydelse när de ”sögs upp av den socialdemokratiska rörelsen” och kunde verka i antifascistisk riktning på trettiotalet. Deras inflytande på opinionbildningen hade stor betydelse för att nazistpartiet fick ytterst få röster i valen.

Mera från Jan Myrdal:

”Stenbeck och Deng Xiao Ping gjorde samma sak – sög upp kulturvänstern, betalade dem – och gjorde dem på så vis ofarliga, Stenbeck genom att sätta dem på lönelistan för medieproduktion, Deng genom låta dem kränga Coca Cola.”

”Sverige är en provinskultur, en långgrund strand. Vågorna sköljer upp – och när de drar sej tillbaks, finns bara sanden kvar.”

”Sverige är en liten imperialistisk stat som kan jämföras med de tyska småstater som sålde sina trupper till den som betalar bäst.”

Nej, Myrdal och de Geer slapp att grillas denna förmiddag i Umeå. Ingen av dem ställdes mot väggen som många hade trott och kanske önskat. Detta var mera av ett trevligt och bildande samtal. Och roligt.

Anders Sjögrens referat i VK.

Filmen I väntan på Jan Myrdals död på SVT Play.

Carl Johan de Geer och Jan Myrdal på Littfest i Umeå 2013.
Foto: Anders Fagerlund
Hem » Diverse

Vilket är kroppens viktigaste organ?

Inre kroppsorgan i en pedagogisk docka
Photo by Kevin Kandlbinder on Unsplash

I Vetenskapens värld yttrade en ung lovande vetenskapare något om ”kroppens viktigaste organ”. Med tanke på hans totalt uppslukande intresse och allmänna framtoning var det inte förvånande vad han syftade på.

Hjärnan.

Protest!

Nog för att vi vore döda utan hjärna, visst! Men det är lätt att räkna upp mycket i vår kropp utan vilket vi vore en grönsak – eller i jord.

Så, damer och herrar vetenskapspersoner – tänk på det. Ni forskar på helheten. På ett system. Vi tänker och känner inte med bara hjärnan, utan med hela kroppen. Och till damer och herrar läkare: Ni behandlar inte ett organ – ni behandlar en människa.

Men vad svarar organen själva på frågan om vilken som är det viktigaste? Se här:

/https://andersfagerlund.se/skrivet-av-anders-fagerlund/noveller/manniskans-viktigaste-organ/

Hem » Diverse

Resa med tåg till Fränsta – eller ”Frän Stad”

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Fränsta kyrka
Foto: Anders Fagerlund

Vi reste med tåg till Fränsta, min sambo och jag. Från Stockholm för att se till gravarna och tända ljus. Det går att ta sig dit och hem igen över dagen – om man ger sig av tidigt och är bra på att planera. Ett litet äventyr. För tio år sedan åkte jag själv och lika spännande var det den gången. Skulle tidtabellen gå i lås? Det gjorde den då, liksom nu senast Allhelgonahelgen 2022. Och ett besök på pizzerian hanns med. Närmast ett måste är det att hinna byta några ord med den trevlige Serias Amini. Pizzerian ryms i ett före detta apotek med ett vackert tak.

Resa med tåg till Fränsta. Taket i pizzeria Vagabondo.
Foto: Anders Fagerlund

Se här nedan vad jag skrev 2012. Den gången gick resan till och från Umeå.

Dagen före Alla helgons dag. Färden gick mot Fränsta, som är gravarnas ort för mej.

Har gjort resan förr med bil med en viss ritual varje gång.  Stopp på samma ställen efter vägen, avnjutande samma utsikter vid varierande årstid och väder.

Men nu skulle här åkas tåg!

Strax före sju på morron från Umeås Östra station. Sömniga morgonpendlare. Reseplanen väl uträknad och minst sagt tight – två snabba byten mellan tågen. En och en halv timma i Fränsta (eller ”Frän Stad”, som tågets spökröst envisades med att påstå att orten heter) kändes  tillräckligt för att hinna promenera till gravarna och  pizzalunch.

För att göra en lång historia kort;  Det hela gick alldeles utmärkt, även om det av och till hängde på ett hår.

Botniabanas rykte är inte det bästa vad beträffar punktligheten. När tåget redan på morgonen inte anlänt vid avgångstid, dalade mitt humör. Men mot alla odds hann vi till Sundsvall i  tid för kaffe på Pressbyrån.  Sen Norrtåg mot Östersund och Fränsta.

Regnet hade just passerat när jag som den ende steg av tåget. Kyrkan var det första jag såg – och dimmorna över bergen på andra sidan Ljungan.

En timme vid gravarna. Det räckte.

Nu gällde det bara komma hem. Inte utan strapatser visade det sig. Lokföraren lakoniska meddelande: ”nu är tekniken inte längre riktigt med oss” var överflödigt och alltför välbekant när tåget bara tvärnitade mitt i Krokbergstunneln norr om Härnösand.  Den följande kommentaren – ett trött: ”detta får vi lägga på EU:s konto”, när vi krypkörde ut ur tunneln vidare mot Kramfors. (Min kommentar 2022: Det beryktade ERTMS-systemet för styrning och signalering var vad han syftade på. Ett EU-projekt.)

Skuld var också högst påtagligt närvarande när vi lämnade Sundsvall och en kvinna utropade : ”vi sitter på fel tåg. Vi skulle ju till Östersund – det här går till Umeå!!” Hon och barnet steg av i Timrå samtidigt som hon säger högt: ”jag skyller på dej, så att jag har någon att skylla på.” Det handlade nog snarare om kaos på avgångsstationen där tre tåg avgick nästan samtidigt och vi alla for omkring som yra höns för att hinna med.

Om detta ska bli min nya vana för att besöka gravarna i Fränsta – det återstår att se. Kanske – men Fränsta är i alla fall Frän-Sta´!

Utsikten från kyrkogården i Fränsta. Den ser likadan ut 2022.

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Torpsjön.
Foto: Anders Fagerlund

Ingrid Engstedt Edfast från Sveriges Radio gjorde 2018 ett reportage från Fränsta och Pizzeria Vagabondo. Hon tog den här fina bilden av Serias Amini.

Serias Amini pizzabagare i Fränsta vid sin pizzaugn
Foto: Ingrid Engstedt Edfast/Sveriges Radio
Hem » Diverse

SCUM-manifestet – 2012 och 2022

En text från 2012 – fortfarande aktuell 2022. Tyvärr.

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran för den konstnärliga gestaltningen, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

Hade önskat att Valerie hade kunnat känna sej förstådd, tänk om hon hade kunnat lyssna på Mikael Wiehes ballad Valerie! Kanske en naiv tanke, men jag vill tro på poesin som en tröst, en väg till helande.

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.