10 oktober skrev jag ett gästinlägg på Debutantbloggen. (Bläddra ned bland inläggen till mitt datum.) En kort berättelse om mitt uppträdande vid Litterär salong som Bokcafé Pilgatan i Umeå arrangerade några veckor tidigare.
Jag citerar från Debutantbloggens hemsida:
”Debutantbloggen är en plats där litterära debutanter delar med sig av livet som debutanter. Om magont, sömnlöshet och fantasier om världsherravälde. Om sena möten på bokmässor och uppläsningar på avlägsna bibliotek. Om recensioner och redigeringsmaraton – och om när den där boken nummer två ska bli av.”
”Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska er”, sjöng Brita Borg till text av Hasse och Tage. Den här uppenbara sanningen gäller också för böcker och dess författare, tål att upprepas i denna era av självbiografier och autofiktion. Nu utsätts författare för risken (eller chansen om hen så vill) att recenseras även som person. Den som skriver en bok om sig själv kommer att delvis eller helt hamna i läsarens fokus på – sig själv. Aktuellt senast i samband med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats.
Med detta sagt, vad kan en psykolog som jag bidra med som inte redan har sagts i debatten? Ett slitet ord som ”personkemi” kanske – en term som var i allmänt svang för länge sedan, kunde betyda litet vad som helst av vad människor tycker och känner om varandra. Personerna ”klickar” sas det kanske, eller tvärtom det ”skär sig” mellan dem. Inget av detta har någon förankring i psykologisk vetenskap, men jag tror alla vet vad det handlar om.
I fallet Sandberg/Skugge är saken närmast övertydlig, en recensent som blivit så till den grad provocerad av vad författaren har att berätta att hon brister ut i förolämpningar. Linda Skugge försvarar sig nu mot anklagelserna om vidrighet och smaklöshet och säger att hon visst skriver om den bok hon recenserar. Det gör hon också, men hennes första reaktion var ändå stark och tydligt personlig. Hon tycks mena att Sandberg inte har rätt att beklaga sig, det finns de som har det värre. Inte minst recensenten. Så kanske har Skugge inte bara svårt för Kristina Sandbergs bok, utan också för författaren.
Men som sagt alla kan inte … och ger man sig in i leken …
Kristina Sandberg skriver en öppen och utlämnande bok om sig själv, en text som till stora delar handlar om det privata. Och får räkna med att de som läser reagerar på den nivån. Det kan för övrigt gälla även recensioner – och recensenter.
Det var ingenting särskilt med det – som Nils Ferlin diktade.
Boken handlar om detta att vara människa. Babel, Bokradio, en klyscha, lätt att ledsna på, något att raljera över.
Eller inte? Urvattnade som orden kan tyckas, visst, men är inte det samtidigt något av det viktigaste för litteraturen – att skriva om människors liv. Kanske alla böcker på ett eller annat sätt handlar om just detta att vara människa. Vår existens.
För hur ska vi förhålla oss till att vi alla, av en eller annan anledning, har slängts ut i världen, till ett liv som vi inte har bett om. Okej, kanske i bästa fall ett bra liv, men inte har vi kunnat kontrollera den giv som vi fått med oss i vår genetiska och sociala kortlek. Vi får lov att göra det bästa spel vi kan med dessa korten.
Och vi vet alla hur det slutar även om några tror att vi får fortsätta efter döden, att Gud tar hand om oss i ett liv efter detta. Men för oss andra som tvivlar på den saken blir det tufft. Att leva med insikten utan större hopp om något annat sedan. Hur stå ut med detta?
Tillsammans med oss vanliga dödliga har filosofer och vetare i alla möjliga vetenskaper och religioner under årtusenden grubblat över det här. Ett evigt tema, ibland extra aktualiserat i tider av pest, kolera – och corona. Ångest, ångest, kanske inte så dumt att prata om, läsa och psykologisera kring. Bearbeta, hitta ett sätt att leva med.
Här bara ett litet tips: Existentiell psykoterapi, som gjort för det här. För den som vill gå vidare, inte bara sitta och fundera på egen hand, inte har någon hemma att dela sin oro med. Tänk vad vi har sparat in under Coronaåret, pengarna räcker till många samtal.
Så klart att jag gjorde det, vem vill inte få skydd mot att bli sjuk och dö? Pendeltåget till Älvsjömässan inga problem. Första sprutan.
Massor av folk, långa köer, alla försågs med munskydd om man inte redan hade. Humöret bra, min kärlek och livskamrat var med som stöd och hjälp. Folk som skämtar och hjälper varandra. Som ett litet roligt äventyr. En snäll och trevlig sköterska tog några uppgifter, kollade att jag var den jag uppgav mig vara, tror vilog mot varandra bakom våra munskydd. Sen uppmanades jag att slappna av min vänstra arm. Det gick sådär, men efter att hon bett mig ”slappna av ännu mer” fick jag min injektion. Och inte gjorde det ont.
Efter det var det att sitta still i en kvart. För att vara under observation. Man vet aldrig vad som kan hända. Ingen som mådde dåligt, vad jag kunde se. Men i alla fall, det var säkert bra att vänta ett tag.
Så en märklig incident. Bakom skärmar hade stolar placerats ut i snörräta rader. Lokalen är stor, jättestor, kanske var vi hundra pers som satt snällt och prydligt uppradade, med två meters lucka. Jag tog en stol och flyttade den så att min följeslagare och jag kunde sitta bredvid varandra. Efter några minuter kom en vakt som uppmanade mig att ”flytta tillbaka stolen”. Blev först paff, sen reste jag mig för att åtlyda hennes närmast kommandoliknande påbud. Ångrade mig och sa, ”vi är i sällskap”. Hennes svar: ”ni kan kanske prata hemma!”
Jag kände mig flat, mållös. Inte sedan jag gjorde lumpen för hundra år sen har jag tilltalats på det viset.
Vad är det för ett svar? Ingen alls förklaring till varför vi skulle sitta som vi satt, kan ha funnits många skäl till det, men ingen förklaring, nejdå, här var det bara att lyda order!
Känslan plötsligt mindre bra efter den fina inledningen. Har vi blivit boskap nu? Som ska fösas på raka led, finna oss i allt, bara för att vi är en äldre riskgrupp?
Plötsligt min glada och tacksamma attityd borta, kom i opposition till allt igen. Förhoppningsvis är min aversion borta tills det är dags för nästa injektion. Med en ny snäll och trevlig person som ger mig en spruta och uppmanar mig med ett leende bakom masken: ”Slappna av.”
Efter att ha sett första avsnittet av SVT-programmet Våra barns hemliga liv är jag beredd att hålla med. ”Jag hatar den här förskolan.” Han som säger så är en pojke i sexårsåldern och har just utsatts för vad han uppfattar som en orättvisa.
Så vad säger de medverkande experterna om detta, hur ställer de upp för barnet? Svar, ”han har just lärt sig något, titta på honom se hur han är ledsen, rasande, se hur barnet lär sig fatta att han är en förlorare.”
Jag hatar det, förstår inte hur SVT har kunnat köpa in det här programkonceptet som är uppenbart oetiskt. Här får vi vuxna i ett perspektiv från ovan beskåda barns känslor inför frustrationer och nederlag, besvikelser, segrar och jubel. Utan eget medgivande har de lockats in i en show för att utnyttjas av vuxna som ska gotta sig i hur söta de är, hur roliga kommentarer och gulliga gester de kan uppvisa. Vi antas lära oss något om barn, men det vi lär oss handlar mera om hur vuxna exploaterar barn
Hur kan professionella barnexperter ställa upp på något sådant, vart tog deras omdöme vägen?
Se också hur personal inom förskolan reagerar på sajten Förskolan, ett diskussionsforum som vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskolan. Kommentarerna är djupt kritiska, någon ifrågasätter om inte programmet strider mot FN:s barnkonvention.
Nej, snälla experter, gör om gör rätt. Hoppa av programmet, ta avstånd från exploateringen och lyssna på barnen, ta dem på allvar istället för att skratta åt dem när de säger, ”det här är orättvist”, ”varför har de så här dumma tävlingar?” I nästa program lägg upp ett koncept om hur vuxna kommer till rätta med objektifieringen i vårt samhälle, hur människor utnyttjas på olika sätt, ställ upp på ”förlorarnas” sida.
Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Varför? Har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?
Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en ”SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tajta BH:n hjälper mig att slippa det.
Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.
Kvinnliga musiker är det senaste tillskottet i #metoo – rörelsen som har vuxit lavinartat i hela världen de senste veckorna.
Zara Larsson, Carola, First Aid Kit, Robyn och Seinabo Sey är bland dem som skrivit på uppropet #närmusikentystnar. Ett flertal yrkesgrupper inom musikbranschen vittnar om övergrepp, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.
Bara ett citat ur uppropet:
Jag var tonåring. Lycklig över att få spela in en skiva. Min producent började sexualisera mig i studion under inspelning. Exempel: Jag lägger sång och han meddelar i mina lurar över talkbacken: ”När du sjunger ordet ’hard’ sådär sexigt så blir jag fan det, jag får stånd”. Min sång gjorde honom kåt fick jag veta.
Efter musikbranschens kvinnor har kvinnliga politiker vittnat om en liknande kultur. Man kan vara säker på att det kommer mer – just nu ser jag att att psykologer diskuteras på twitter. Någon undrar om min yrkeskår skulle vara bättre än andra. Det tror jag inte.
Ingen hörna i det gamla unkna Sverigehuset undgår att vädras ut. #Metoo har liknats vid en lavin, jag har också tänkt på likheten med en damm som brister. Till att börja med petade någon ett litet hål. Vattnets egen kraft – det uppdämda raseriet – skapar sedan den alltmer växande flodvågen.
Män har fått gå från höga positioner i massmedia och andra scener, personer som under år har fått hållas med oacceptabala beteenden. De har kommit undan, fått privilegier, deras kränkningar har tystas ned. Nu går det inte längre. kraften i #metoo gör att de faller hårt.
Lynchjustis har något talat om. Ska inte människor straffas efter en laga rättegång? Massmedia diskuterar om namn skall publiceras eller inte. Men oavsett publiceringspolicies, som alltmer har körts över av sociala medier, finns den inneboende kraften i den allmänna rättskänslan. Lagen måste grundas på folkets upplevelse av vad som är rätt. I dagens Sverige finns ingen tilltro till att rättssystemet kan beivra sexualbrott. Kränkningar och värre saker får fortgå. Det är då inte att förvåna om dammen brister och människor själva ser till att rätt skipas. Den som fortfarande hävdar att rätten ska ha sin gilla gång enligt det officiella systemet kan ha formellt rätt. Men det är för sent. Juridiken och polisen har haft sin chans, kanske kommer den ikapp, men nu gäller annat.
Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.
Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”
Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.
När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.
Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.
Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.
Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.
För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.
Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk – och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.
Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?
Dags för en remiss till, gissa vad?
Mera om smärtproblem på Anders Fagerlunds skrivande:
”Folk är rövslickare nuförtiden, de gör vad makten säger. Det behövs fler som engagerar sig och gör motstånd.” Ett uttalande av Kajsa Ekis Ekman till SVT när hon fick Sara Lidman-priset i Umeå.
Hon kom redan som barn i kontakt med Sara Lidmans författarskap och ställningstaganden via sin mamma som hade böckerna i bokhyllan.
På journalistutbildningen var budskapet att hon till dess gjort allt fel. Hon hade då arbetat några år med intervjuer på sitt eget polemiserande sätt. Debatten var ett sätt att förstå och beskriva intervjupersonens argumentation. Hon återvände därför efter en prövotid till det mer konfrontativa arbetssätt som visade sig passa henne bäst. Kajsa Ekis Ekmans debattartiklar kan nu läsas i Dagens Nyheter och ETC. Hon har på senare tid skrivit om krisens Grekland. Dessutom har hon bland annat engagerat sig i frågor om prostitution liksom surrogatmödraskap vilket hon har hon tagit ställning emot.
Ekman fick priset i samband med Sara Lidman-dagen 2 april på Sagateatern. Sara Lidman-sällskapet skriver på sin hemsida: ”Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang.”
Priset består av en trana, täljd av slöjdaren Surolle, Jögge Sundqvist, samt en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.
Behöver vi veta något om Somalia? Om somalierna? Ja, för att förstå de tusentals med somalisk bakgrund – motsvarande ett mindre svenskt landskap – som bor i Sverige.
Mellan klan och stat med undertiteln Somalier i Sverige utkom 2014 på Timbro. Författaren Per Brinkemo har gjort ett väl avvägt urval av kunskap. Det hela serveras välskrivet och lättillgängligt – du kan läsa boken på en eftermiddag och sedan känna att du vet tusen procent mer om din somaliske granne och hens familj. Brinkemo har varit verksam i Somaliland Förening i stadsdelen Rosengård i Malmö – och det märks, för han skriver med värme för de människor han skildrar med inifrånkänsla och stor sakkunskap.
Efter en genomgång av landets historia, får läsaren inblick i det ännu i hög grad levande klanssamhället och dess särskilda villkor. Brinkemo visar hur klanväsendet fortfarande präglar somalisk kultur, även i diasporan.
I ett avsnitt förklaras varför det är viktigt att förstå hur en kultur som i så hög grad grundas på muntligt traderande fungerar. Fortfarande är stora delar av somalisk befolkning inte läs – och skrivkunnig.
Det Brinkemo benämner ”överlevnadssamhället” präglar familjetraditionerna, bland annat vad gäller äktenskapet och han visar tydligt vad det innebär att inte kunna välja äktenskapspartner fritt – något som vi svenskar kan ha svårt att förstå. Tyvärr tar författaren inte upp i vad mån barnäktenskap förekommer i somalisk familjebildning – något som skulle ha behövt ett klargörande. Hedersmord har inte Brinkemo stött på.
Den svenska byråkratin kan vara mycket främmande för en somalier, som helt har fått förlitas sej på klan och familj för trygghet och överlevnad. Det krävs ett medvetande om detta av statliga och kommunala administratörer och byråkrater. Det som i all välmening menas som stöd kan istället upplevas som intrång i familjens sfär då mottagaren inte förstår statens roll. I vår kultur är kommunikation med myndighet och vård till allra största delen skriftlig, vilket också kan ställa till stora svårigheter för den som förlitar sej på muntlighet.
En liten invändning: Inte bara somalier vänder sej till dem man litar på för att ta till sej officiella budskap och information. Kunskapen om nyckelpersoners stora förmedlande betydelse finns sedan länge belagd inom socialpsykologisk forskning. Samtidigt måste man inse hur den begränsade skriftspråkligheten leder till att vissa betrodda personers roll blir än viktigare i den somaliska gemenskapen.
I ett fint avsnitt gör Per Brinkemo tankeexperimentet att låta Karl-Oskar och Kristina resa till dagens Sverige istället för att utvandra till 1800-talets USA. Makarnas möte med vårt samhälle av idag illustrerar på ett bra sätt något av den kulturkrock som även en somalier kan uppleva. På många sätt är det svenska samhället och våra värderingar extrema, inte bara för en invandrare från östra Afrika, utan även i ett globalt perspektiv.
Per Brinkemo pläderar för att involvera somalier för introduktion och överbryggning till det svenska samhället. Efter att ha läst hans bok är det lätt att ta till sej hans argument. De somalier som helt och fullt tar plats i vårt samhälle är för få.
