Sverige skickar pansarskott till Ukraina. Beslutet stöds av alla riksdagspartier med undantag för V. Ett undantag från lagstiftningen om vapenexport. Sverige stödjer också Ukraina med humanitär hjälp samt utrustning och materiel som inte är direkt avsedd för strid.
Så vad är alternativet? Finns något alternativ? Att inte hjälpa är att be Ukraina att ge upp. Är det bättre? När landet själv har valt att försvara sig genom att strida, skulle jag underkänna deras val, säga: Underkasta er och överlev, skona er själva?
Nej, trots min alltmer med åren ökande pacifism, får jag acceptera skotten. Nu har en gräns passerats. Var går nästa gräns? Handlar det bara om vad Sverige kan avvara?
Då jag en gång under det kalla kriget själv övade med vapen i hand var jag besluten att använda det den dag det behövdes. Då handlade det om att försvara Sverige. Idag ska Ukrainska soldater sköta samma sak, indirekt åt Europa, åt mig och min familj. Hen ska sikta mot ryssen, trycka av skottet. Sedan kasta röret och springa för livet. Det är hen som ska göra det. inte vi. Detta är min skuld, jag – vi – ser på, är inte beredda att själva dö för Ukraina. Och jag vägrar att peka finger, skuldbelägga den som vill ha andra sätt att agera än att kriga.
