”Narcissistisk personlighetsstörning. Trump har det inte, utan han definierar det.” Ett utdrag ur en tweet av Jeffrey Flier, Professor i Physiology and Medicine vid Harvard Medical School. Med andra ord menar Flier att diagnosen kan tillämpas klockrent på Trump. Men är det sant?
Donald Trump som inom kort kommer att ha ett helt avgörande inflytande på den USAs kärnvapenbestyckade utrikespolitik, måste självfallet vara beredd att underkastas en kritisk granskning av allt, inklusive hans mentala hälsa.
Med anledning av uttalanden om Trump påminner APA – USAs motsvarighet till vårt svenska Psykologförbundet – sina medlemmar att inte diagnostisera någon utan personlig kännedom. Samma sak säger de amerikanska psykiatrernas organisation – offentliga personer ska inte ges diagnos utan korrekt undersökning. Bra så, men Trump är inte vem som helst. Hans omdöme måste kunna ifrågasättas och psykologin är då glödhett relevant. Jag ser det som en yrkesmässig plikt att föra en diskussion som tillför kunskap från mitt kompetensområde inför den som har mänsklighetens framtid i sina händer.
Diagnosen patologisk narcissism, eller om man så vill narcissistisk personlighetsstörning ställs på grundval av störd reglering av självvärdet och vissa problematiska personlighetsegenskaper. Störningarna skall vara stabila över tid, inte vara ”normala” i personens miljö och inte ha att göra med en missbrukssituation eller fysisk sjukdom.
Jag kommer inte att beteckna Donald Trump som patologisk narcissist. Ändå har debattörer gjort just detta – dvs. satt en sjukdomsstämpel. Ibland har det skett som ett led i diverse tillmälen. Utöver Jeremy Flier som jag citerade i inledningen, har även Tony Schwartz som skrev Trumps memoarbok ”The Art of the Deal” beskrivit honom som en fullblodsnarcissist. Detta efter att ha kommit Trump mycket nära under researcharbetet.
I en intressant artikel gör Dan P. Mc Adams i The Atlantic en annorlunda analys av Trump. Istället för att fokusera på sjukdomar jämför han personlighetsegenskaper mellan flera olika tidigare USA-presidenter och Trump. Det finns till exempel vissa likheter mellan Richard Nixon och Trump, men McAdams menar att den mycket extroverte Trump skiljer sig från Nixon med avseende på vänlighetsdimensionen där den förre slår i botten av skalan. Trumps personlighet liknas vid Andrew Jackson som också han var en aggressiv och mycket auktoritär populist. McAdams reflekterar också vilken väljarpersonlighet som attraheras av Trump. Artikeln skrevs för valet i november 2016, men den förutsäger rätt väl vilka som sedan faktiskt kom att rösta fram honom – konservativa väljare med auktoritetstro.
Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression. Många ledande personer skulle under vissa omständigheter kunna betecknas som personlighetsstörda, men fungerar utmärkt och kan inte betecknas som sjuka så länge som deras självbild upprätthålles av omgivningen. Världen har tyvärr älskat sådana som Donald Trump, släppt fram dem, män som framstår som vinnare, karismatiska ledare.
I diagnostikmanualen DSM – 5 finns ett förbehåll mot att ställa diagnosen personlighetsstörning så länge som patientens problematiska beteenden stämmer in med den omgivning hen vistas i. Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra. Psykologer eller psykoterapeuter passar inte in i hans värld.
Donald Trump måste bemötas med samlat motstånd och argument, med demokratisk och fredlig mobilisering. Att sjukförklara honom är inte fruktbart.
Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.