Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Under 2022 hoppas jag kunna ge ut uppföljaren som ännu inte har något namn. Novellsamlingen Myren är också på väg att ges ut under 2022.
Jag har även skrivit artiklar och recensioner i bland annat facktidningar, Västerbottens-kuriren och Miljömagasinet.
Enligt DN idag kommer reaktor 3 i Ringhals kärnkraftverk att gå på halv effekt i helgen som kommer. Ett fel har upptäckts och måste undersökas. Dessutom: en reaktor i Oskarhams kärnkraftverk kommer att tas ur drift för underhåll. Som om inte detta vore nog – i Ringhals står ännu en reaktor still på grund av reparation.
Inför valet ville Moderaterna tillsammans med andra partier satsa på kärnkraften. Ett av argumenten för denna energikälla var att den var ”planerbar”. Detta till skillnad från vindkraften som beskrev som opålitlig – ”det blåser inte alltid.”
Vi ser just nu beviset för att kärnkraften inte är den säkra och trygga källa till el som påståtts. Så vad drar regeringen Kristersson för slutsatser av den bistra verkligheten i vinter?
För att vind och sol ska kunna bli ett fullvärdigt alternativ till kärnkraften behövs att lagringstekniken – som redan finns – byggs ut. Och framförallt behöver vi bygga många fler vindkraftverk. Kan vi hoppas på att regeringens energiansvariga fattar detta och byter spår?
Det ser ut som om migrationsminister Maria Malmer Stenegard kan tänka sig att avskaffa sitt ämbete, eller döpa om det till avvisningsminister. Hon citeras i Dagens Nyheter idag: ”Vi är beredda att göra allt som krävs för att uppnå en minskad invandring.”
Enligt DN vill migrationsministern bland annat att mottagandet av kvotflyktingar ska minska från 5 000 till 900. Varför inte ta bort även dessa 900 från siffran över dem som kan passera nålsögat? Om målet är att få en minskad invandring, vore det då inte smart att bara stryka även dem? Att vägra ta emot 4100 eller 5000, vad är skillnaden?
Josef och den gravida Maria flydde och gömde sig i Betlehem från Kejsar Augustus påbud att döda alla nyfödda gossebarn. Det var för 2000 år sedan. Om det istället hade skett nu, i denna stundande juletid år 2022, är en sak säker – att få härbärge i något stall i Sverige hade de kunnat glömma.
I går grät en romsk kvinna i vår närhet, bestulen på sina besparingar, sitt pass och andra personliga tillhörigheter. Det är inte otänkbart att hon hade drabbats av någon främlingsfientliga person, en av de som nu fått vatten på sin kvarn, uppmuntrade när det på högsta ort talas om att utreda nationellt tiggeriförbud. Något som för övrigt redan nu förekommer litet här och var i rika kommuner. (Är det särskilt svårt att tåla tiggare för den rike?)
Den bestulna kvinnan är medborgare i ett EU-land och har därmed vissa rättigheter att vistas i Sverige. Rättigheter som uppstod när svenskarna med knapp majoritet röstade för en anslutning till Europeiska unionen. Jag kom att tänka på detta när jag såg kvinnans tårar. Att ni som vurmade för ja till EU, ni som hade pengarna att kosta på den dyraste kampanjen – vad säger ni nu? Tänkte’nte på det … ? Att den fina gemenskapen som ni utm¨ålade med hjälp av skattepengar och med stora bidrag från näringslivet skulle innefatta ALLA, även de som är utblottade och uteslutna från samhällsgemenskapen i sina hemländer. Att dessa fattiga skulle ha förslagenhet och entreprenöranda nog resa till oss som kanske kan bidra med en slant.
Nej den konsekvensen av vårt svenska ja till en fri gemenskap ville kanske inte Calle Bildt tänka på i sin roll som kampanjgeneral för EU 1994. Knappast heller idag. Och inte heller hans vänner i Tidö-regeringen. Och förstås allra minst hans kompisar i stödpartiet SD.
Dagens Nyheters ledasida har förstått vad som måste göras för att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Samhället måste göra comeback i hela Sverige.
Häromdagen skrev jag här ett inlägg för att bemöta Jens Lapidus artikel i Dagens Nyheter, Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta? Lapidus poäng framgick av rubriken – männen i gängen skjuter varandra på grund av inre psykologiska orsaker.
Kanske överförenklar jag Jens Lapidus argumentering, men till skillnad mot honom ser jag ser huvudorsakerna till gängvåldet på strukturell nivå. Jag har tidigare hävdat detsamma som Dagens Nyheter nu gör i en ledare den 30 oktober – BVC skulle kunna spela en central roll i utsatta områden, om de bara fanns där – att svenska samhällsinstitutioner och myndigheter har lämnat walk-over. Det har uppstått ett vacuum som andra aktörer – läs gängkriminella – kämpar om att behärska. Med metoder som är allt annat än demokratiska.
Bvc – Barnavårdscentraler – är och har varit oerhört viktiga under årtionden för att stödja familjer med barn. För den som inte känner till BVC finns här bra och utförlig information. Tyvärr ser vi i Stockholmsregionen hur BVC har försvunnit från förortsområden. Jag ser detta som ett svek mot barnen och deras föräldrar. Tyvärr bara ett exempel på hur människorna där lämnas i sticket, i händerna på oseriösa aktörer.
Idag den 26 oktober nås vi av meddelandet om ännu en dödsskjutning, denna gång dog en 16-åring i Sandviken. Ännu på morgonen är det inte känt om det handlar om ännu ett mord i gängmiljö. Men det går inte att låta bli att tänka på Jens Lapidus artikel i Dagens Nyheter häromdagen – Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta?
Lapidus undrar hur det kommer sig att det gängrelaterade våldet är så mycket större i Sverige än i andra jämförbara länder. Och han föreslår att detta fenomen kan ha att göra med att svenska män har blivit känsligare, svagare i sin identitet. Den saken skulle i sin tur kunna kopplas till feministiska landvinningar i vårt land. Kanske missuppfattar jag Lapidus, men hans idéer om lösningar talar för att jag ändå har rätt i min tolkning. Han tror nämligen på idén att potentiella mördare borde ägna sig åt manligt präglade aktiviteter, typ att bygga upp sig kroppsligt och liknande.
Okej, jag har inga problem med det. Att gå på gym och att lära sig att utöva ”civiliserat” våld som i olika slags kampsporter kan säkert stärka en personlighet, fine! Men hjälper det mot gängvåldet? Nej.
Lapidus misstag är att han ser problemen på fel nivå, på den rent individuella. Han blandar ihop orsak och verkan. Den lättkränkthet som han mycket riktigt iakttar har att göra med hur det är att leva i en miljö som ständigt osar av våld och maktstrider. Tänk dig själv Jens att behöva leva med att ständigt se dig bakom ryggen. Att ständigt vara på sin vakt.
Svenska politiker och myndigheter har lämnat stora områden i landet, vilket har lett till ett tomrum. Andra, mörka, samhällskrafter kämpar om makten. Jag har tidigare skrivit om den här processen, hur den ser ut och vad den innebär. Repressiva åtgärder, polis och annat kan inte ändra på utvecklingen. Samhället måste fullt ut återinträda på arenan – i storstäders förorter och andra svenska områden som övergivits.
Den kommande nya regeringen vill skapa en svensk kulturkanon. Det är ännu oklart hur ett sådant rättesnöre ska användas. Kanske som obligatorisk läsning i skolor? Här ett förslag som borde vara i tiden.
Hemsöborna av August Strindberg. Skrivet av en man som på sin tid åtalades för att vara extrem. Han led också tidvis av vanföreställningar.
Gösta Berlings saga Av Selma Lagerlöf – Nobelpristagare och antinazist.
Kallocain av Karin Boye. Dystopi om en polisstat.
Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om att vara invandrare i främmande land.
Tjärdalen av Sara Lidman. Även en fattig usling är värd barmhärtighet.
Ondskan av Jan Guillou. Hur en ung man förhåller sig till våldet.
En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Att ses som annorlunda. ”Inte som vi.”
Moll av Elisabeth Rynell. Ett Sverige där ”onödiga” människor utlokaliseras.
Löpa varg av Kerstin Ekman. En man får insikt om sin del i utarmandet av naturen.
Klubben av Matilda Gustavsson. Avslöjandet som bidrog till #metoo i Sverige.
Den elfte boken, Hur samhället kom tillrätta med kvinnovåldet har ännu inte skrivits. Jag sätter upp den på listan samma dag den ges ut.
Samma år som Hitlerismen slutligen besegrades dog min mormors far Axel Kihlström. Han var föräldralös, kämpade hårt för sitt uppehälle. Han var politiskt starkt aktiv, skrev och verkade för internationalism och rättvisa även för dem som inget hade. Under sina sista år var han glad att få en plats på ett äldreboende i Göteborg.
Så hur skulle Axel ha tagit det som hände i valet 11 september 2022? Om han sett det som ser ut att leda till att högern kommer till makten med stöd av ett främlingsfientligt parti? Skulle han kallt ha noterat att historien visar att höger och vänster avlöser varandra i perioder? Eller skulle han ha påmint oss om att ”vad var det jag sa, socialdemokrater äro icke att lita på. För att komma till köttgrytorna äro de beredda att kompromissa med djävulen själv.” Kanske med tillägget: ”Men nu har de skjutit sig själva i foten.” Antagligen menar han då att Magdalena Andersson och andra ledande sossar har gjort misstaget att försöka vinna på att förtala invandrargrupper.
Nåja, Axel är säkert glad att slippa vara med i dag. Han vänder sig om i graven och fortsätter sen vara lyckligt död.
Det är hemskt att syndabocken används för att vinna det svenska valet. Det tillhör människans psykologi att skylla på andra för att avleda oro och ångest. Och politiker har alltid använt sig av denna mänskliga svaghet – det är ett urgammalt politiskt knep att peka finger för att vinna människors popularitet. Och idag, när tiderna är oroliga av många skäl, har den taktiken återvunnits. Nu är det inte längre bara Sverigedemokraterna som använder sig av utpekande av de som är mindre värda och oönskade, utan även S, och M. L följer sen efter och säger inte ifrån, trots att det är ett parti som borde ha humanism i generna. Det hela påminner ett en kapplöpning till botten. Spåren från det europeiska trettiotalet förskräcker! Alla vet hur det gick.
Det gängkrig som nu pågår skapar en tacksam grogrund för att brännmärka hela befolkningsgrupper som indirekt skyldiga. Politiker kan hitta på vilka dumheter som helst för att peka ut oskyldiga människor. Förslag som ADHD-tester för barn av viss bakgrund underblåser fördomsfulla föreställningar om invandrare från så kallade utsatta områden. Det är en politik som skapar en vi och dom- känsla och ökar motsättningarna i samhället. Svepande formuleringar om förorten av det slag som Magdalena Andersson yttrat smeker rasistiska strömningar medhårs.
För övrigt: Förslag för att förebygga gängkriminalitet och skjutningar finns det på tok för litet av i valdebatten. Det verkar som om politikerna inte vågar tänka längre än till repressiva åtgärder, till plakatnivån. Tror man verkligen att det räcker med bara högre straff och mer poliser? Till och med poliser fattar att det måste till mer än den hittills förda politiken som bara lett till mera dödande.
Om vad som krävs för att stoppavåldet i förorterna:
Ja, vart har de tagit vägen, människorna som arbetade inom olika yrken som är avgörande för att vårt samhälle ska fungera? Flygplatspersonalen, chaufförerna, lokförarna. Och de inom vården, hotell och restaurangnäringen? Vart försvann alla de?
Jodå, det finns förklaringar – piloter strejkar, människor har fått sluta då verksamheter har stängts på grund av pandemin. Och inom vården har inte stressade barnmorskor tid att vägleda och handleda för att skola in fler som behövs.
Men ändå, visst kan man undra och spekulera över vad som händer. Finns det ett mönster i allt det här, något fel i hela vårt system, hur det hela är upplagt? Kan det vara så att arbetsmarknaden är på tok för kortsiktigt riggad, att arbetstagarna blir brickor i ett spel som handlar om vinster? Arbetskraften förväntas vara kvar när den behövs igen efter nerdragningar. Människor är inte maskiner som kan stängas av och sättas på igen. Att få sluta, eller sättas på omöjliga scheman väcker känslor.
Vad är det som säger att sjuksköterskan eller lokföraren som får omöjliga arbetspass stannar kvar? Eller att permitterad personal finns kvar när den behövs igen. Vi ska alla förverkliga våra liv. Kanske hen väljer ett insparat sabbatsår, en annan utbildning, en resa. Eller att gå och fiska bara?
Iggy Pop uppträder oftast med bar överkropp. I samband att han fick Polar Prize Award intervjuades han av Sveriges Radios Lena Nordlund. Han sa då att han har så litet kläder på sig som möjligt och gillar framförallt inte skjortor. Han hade faktiskt övervägt att komma barbröstad till prisutdelningen på Stockholms Grand Hôtel, men avstod från detta av artighetsskäl.
Visst kan man fundera över Iggy Pops skäl för att uppträda halvnaken. Han pratar gärna om ”balls”, något som Lena Nordlund sedesamt översatte med ”stake”. Och kanske är det sexigt med en artist som visar upp sin kropp. Fler gör det, rockartister gärna, Mick Jagger är nog det mest kända exemplet. Jag minns också en svettig naken överkropp på Poul Perris som sjöng i The Facer där min son Fredrik lirade gitarr med den äran. (Poul såg vi senare på TV i rollen som TV-utfrågare och terapeut.)
Så visst är det inte så litet av macho över den där hudnära stilen som rockartisterna kör med. Men i Iggy Pops fall är det ett snäpp mer när han till och med pratar om att helst inte gå klädd alls. Åtminstone på överkroppen.
Det han sa till Lena Nordlund i intervjun fick mig att tänka på mig själv. Utan alla andra jämförelser med Iggy Pop – kan det tänkas att han och jag har en sak gemensamt, nämligen att vi inte trivs med att ha tyg på överkroppen? I mitt fall är orsaken banalt enkel, jag lider av ”postherpetisk neuralgi”, nervsmärta som jag fått efter bältros. Helt hopplöst att ha ett plagg som sitter löst. Det känns som att det brinner. Så tänk om samma sak gäller för vår vän Iggy?
Hej Iggy, kompis, har du också haft bältros? I så fall har jag ett litet tips till dig, skaffa en bra BH. En som sitter åt bara, mjukt och fint. I alla fall fungerar det för mig, se här. Men nej det går väl inte så bra med BH om man samtidigt ska ha ”lots of balls”, massor av stake. För som han säger i intervjun i Sveriges Radio: ”Jag har ett stort ego kopplat till mina kulor.” Så då återstår bara en sak för dig: av med skjortan, bara! Köra järnet in i kaklet, fortsätta låtsas att det handlar om en enda sak: Rock ’n roll för fan!
Iggy Pop by Photographer Rob Baker Ashton shot in Miami, July 2019
