Efter att ha sett första avsnittet av SVT-programmet Våra barns hemliga liv är jag beredd att hålla med. ”Jag hatar den här förskolan.” Han som säger så är en pojke i sexårsåldern och har just utsatts för vad han uppfattar som en orättvisa.
Så vad säger de medverkande experterna om detta, hur ställer de upp för barnet? Svar, ”han har just lärt sig något, titta på honom se hur han är ledsen, rasande, se hur barnet lär sig fatta att han är en förlorare.”
Jag hatar det, förstår inte hur SVT har kunnat köpa in det här programkonceptet som är uppenbart oetiskt. Här får vi vuxna i ett perspektiv från ovan beskåda barns känslor inför frustrationer och nederlag, besvikelser, segrar och jubel. Utan eget medgivande har de lockats in i en show för att utnyttjas av vuxna som ska gotta sig i hur söta de är, hur roliga kommentarer och gulliga gester de kan uppvisa. Vi antas lära oss något om barn, men det vi lär oss handlar mera om hur vuxna exploaterar barn
Hur kan professionella barnexperter ställa upp på något sådant, vart tog deras omdöme vägen?
Jag rekommenderar att ta del av Gunilla Brodrejs dräpande kritik här i Expressen, Hon har formulerat kritiken utmärkt. SVT:s programchef Micael Lekberg har mage att försvara det hela, inga barn har kommit till skada skriver han. Men han får mothugg direkt av Brodrej.
Se också hur personal inom förskolan reagerar på sajten Förskolan, ett diskussionsforum som vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskolan. Kommentarerna är djupt kritiska, någon ifrågasätter om inte programmet strider mot FN:s barnkonvention.
Nej, snälla experter, gör om gör rätt. Hoppa av programmet, ta avstånd från exploateringen och lyssna på barnen, ta dem på allvar istället för att skratta åt dem när de säger, ”det här är orättvist”, ”varför har de så här dumma tävlingar?” I nästa program lägg upp ett koncept om hur vuxna kommer till rätta med objektifieringen i vårt samhälle, hur människor utnyttjas på olika sätt, ställ upp på ”förlorarnas” sida.