Varsågod och döda

ABC news: “Vittnen berättade att Davis ögon fladdrade när han fick sin första injektion och förlorade medvetandet.  Det hela tog sammanlagt 15 minuter.”  En ögonblicksbild från avrättningen av Troy Davis i Jackson, Georgia.  Avrättningen  utfördes av en medborgare i staten USA.
 
Under vilka förutsättningar upphävs de spärrar som  normalt hindrar oss att skada andra människor?
 
Vi uppfostras till att ta hänsyn till våra medmänniskor. Mycket av socialisation handlar om att hitta andra lösningar på aggression och konflikt än våld.  Min generation fick ta del av tio Guds bud i skolan.  Ett av dessa bud, enligt bibeln förmedlade direkt av Gud till Moses lyder:  ”Du skall icke döda”.
 
Troy  dödades av ordinära samhällsmedborgare som kände sitt ansvar och upplevde att de gjorde sin plikt mot samhället. Vad de kände kan vi inte veta, men hur de kunde utföra jobbet kan vara värt att fundera över.  Hur gick det till att de spärrar som uppfostran och socialisation skulle ha gett kunde upphävas?  Vad är det legitimerade dödandets/våldets psykologi?
 
Exemplen i  inledningen är välkända för alla. I likhet med de flesta andra män från min generation har jag  värnpliktsutbildning. Under det kalla kriget på sextiotalet gavs oss rätt att använda vapen i en krigssituation.  Det innebär att jag deltog i en verksamhet som syftade till att göra också mej kapabel att döda.
 
I  diktaturen tar sig makten  rätt att utsätta  medborgare för våld.  Även i ett demokratiskt samhälle finns en  lagreglerad rätt  att utöva våld. Som en yttersta konsekvens  innebär detta  även rätten att döda , delegerad till vissa under noga reglerade omständigheter. Och återigen, hur går det till att få oss till detta?
 
Polisen är en av de samhällsinstitutioner som har våldsmonopol.  Vid  göteborgskravallerna  2001  var en person nära att dödas av skott från en polisman.  Rättegången friade polismannen. Våldmonopolet kan alltså i sin yttersta konsekvens innebära att människor dör legitimt  till följd av myndighetsutövande.
 
Majoren David S. Pierson i USA:s armé skriver: (1)  ”De flesta soldater är ovetande samvetsömma. De försöker undvika att ta en annans liv. Detta är inte något fel eller dåligt utan avspeglar en stark etik. Det krävs mycket för att få de flesta soldater att trycka av sitt vapen mot en annan människa. Enligt General Marshall, som studerade infanterienheter under andra världskriget, var det bara  15 till 25 procent av alla infanterister som över huvud taget avfyrade sitt vapen under strid.” /Min översättning.
Pierson pekar också ut vilken form av övning  och vilka omständigheter som kan få en soldat att skjuta. ( Arméer ha sedan länge anpassat utbildning och organisation efter detta.)  En viss personlighetstyp  är särskilt benägen att döda: ”Natural killers” –personer med psykopatiska drag .  Här vill jag dock fokusera på den stora majoritet som inte njuter av att döda.
 
Överhetens förhållning till våldet är helt avgörande, alltifrån landets ledning till den närmast överordnade ges signaler  om vad som är ok.  Budskapet kan vara symboliskt eller konkret,  diffust eller konkret pekande med hela handen;  ”du får döda”, eller ”du ska döda”.
 
Milgrams välkända experiment  beskrevs första gången  1963. Försökspersoner  kunde fås att – som de själva var övertygade om – plåga andra med ”elchocker”.  De utdelade strömstötarna var fejkade och de som försökspersonerna trodde var offer var i själva verket  skådespelare som med stor inlevelse gestaltade smärt – och ångestreaktioner. Det som starkt bidrog till att en majoritet av försökspersonerna gick vidare med  allt starkare elchocker  var  uppmaningar från försöksledarna. Trots ”offrens” skrik.
 
Heikki Ylikangas skriver i  ”Vägen till Tammerfors” (2) om finska inbördeskriget 1918. I slutkapitlet beskriver Ylikangas hur befäl inledde och visade vägen för de vitas avrättningar. Han grundar sej på historisk forskning som leder till följande slutsats:
”Den inofficiella utgångspunkten för behandlingen av fienden var de mord och illdåd som de röda gjorde sig skyldiga till. Den officiella utgångspunkten var den högsta vita ledningens deklarationer. I deklarationerna beskrevs hämnd berättigat och befälhavaren för varje enhet fick fria händer när det gällde att acceptera kapitulerande fiender som krigsfångar. Det ledde till att officerarna egenhändigt avrättade eller lät avrätta sådana som kapitulerat. I följande skede började manskapet göra samma sak eftersom förfarandet hade accepterats. ”
 
Ledningens ”license to kill” bekräftades av den närmaste chefen i förbandet. Sedan var det OK.
Libyens förre diktator Muammar Kaddaffi använde en  klassisk strategi som känns igen från nazismens propaganda mot judarna.  Talet där han kallar oppositionen för  råttor och kackerlackor var en legitimering av och uppmaning till våld mot civila. Den psykologiska mekanismen är allmän dehumanisering – ”de är inte människor” –  och demonisering   – ”de är ett hot”.  Budskapet till trupperna var  att inte skona någon. Ingen som vände sej mot Kaddaffi skulle kunna känna sej säker.  Regeringssoldater kunde dessutom känna   psykologisk distans till de människomål  de beordrades  bekämpa.
 
Dödandets distans kan också vara rent fysisk.  I två artiklar på dn.se har USA:s användande av drönare tagits upp: Osignerad ledare 2011-10-10 och  Sven Lindqvist  i en debattartikel 2011-11-02.
 
Om du trycker på en knapp långt borta från offret har du ändå lika mycket ansvar som om du  som hugger honom med svärd.  Men det måste vara en enorm skillnad att utöva våld för den som har offret inpå sej som närvarande människa jämfört med den som efter avslutat arbetspass går till dagis och hämtar sina barn och sedan fixar korv och mos till middag.  Mentala spärrar för våld måste rimligen vara lägre ju längre bort offret befinner sej.
 
 
För att förstå hur vi vanliga människor kan tränas att begå grymheter  hänvisar Tomas Böhm i boken  Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism (3) till Marita Lindbom-Jacobsons artikel  i  Psykologtidningen. 1992, Vol. 9.  Grekiska torterare genomgick systematisk och långvarig träning att utradera sin mänsklighet för att förberedas att begå omänskliga grymheter. Bland annat innebar övningarna en indoktrinering i fascistoida värderingar. Någon särskild rasteori var inte nödvändig, det räckte med att makt ger rätt, att människor är ”….högre eller lägre, värdefulla eller värdelösa, överlevnadsvärdiga eller utrotningsbara….”.
 
Så hur går det till att göra ”killers” av vanliga fredliga personer?
 
Människor påverkas:
– formellt och symboliskt via insättande i en roll eller viss status: soldat, polis, osv.
– via order: ”döda”, ”bekämpa”,  ”skjut”.
– psykologiskt föreberedande via demonisering och avhumanisering i propaganda och desinformation. Psykologisk distansering.
– genom fysisk distansering till offer.  Dödande genom att ”trycka på knappen”.
– symboliskt via kultur, medier till exempel genom förhärligande av våld som metod för konfliktlösning.
– genom exemplets makt;  underlåtenhet att bestraffa kriminellt våld uppmanar till efterföljd.
– via  grupptryck, till ex. i ett förband av soldater eller i en terroristcell.
 
Hur mycket av detta som förkommer  i det demokratiska samhället borde  granskas. Vi har mycket av blinda fläckar för det som är riktigt nära!
 
Avrättningen av Davis  skedde i en formell demokrati . Jobbet gjordes enligt order och i övertygelsen  att det var rätt i enlighet med juridik, moral och etik.  Detta  i konsensus med samhället omkring.
 
I den klassiska revysketchen ”55-an Olga” spelar  Martin Ljung  den fullständigt respektlöse beväringen Olga. Till den rytande kapten  säger han:  ”……du, den där fiendegubben  – hur ska jag kunna bli arg på han?”  En relevant fråga för de flesta fredliga medborgare.
 
Skulle jag själv ha varit kapabel att döda ? Säker är jag inte.  Nu inte längre krigsplacerad hoppas jag aldrig behöva få något svar.
 
 
Referenser:
 
1. Pierson, David S. Natural Killers —Turning the Tide of Battle. NEIL GREENBERG. [Online] [Citat: den 01 11 2011.]
2. Ylikangas, Heikki. Vägen till Tammerfors. Stockholm: Atlantis, 1995. Originalets titel: Tie Tamperelle, 1993.
3. Böhm, Tomas. Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientlighet och rasism. Stockholm  : Natur och Kultur, 1993.

Fler essäer: