Jag sköt Olof

Jag sköt Olof

Dag 1.

En dag med snöblandat regn. Den nyblivne pensionären Svenne har fallit ihop på köksgolvet efter morgonpromenaden med hunden. Hustrun Inger hör att golden retrievern låter underligt, skyndar ner från sovrummet och finner sin man i regnrock på golvet. Efter den första chocken samlar hon sig, kontrollerar att han andas och ringer sen 112. Ambulansen är på plats inom tio minuter. Sjukhuset är nära, de är snabbt framme vid sjukhuset i Ekstad, Svenne läggs in på strokeenheten.

Medvetslöshet. Mörker.

Fabriksgolvet med det välbekanta bullret av fläktar, kompressorer och traverser. Inga tankar, bara ljudet. Ett dygn, en minut, vet inget om tid, vet inget om något. Tänker inget, kan inte tänka. Men lampan, ljus som borrar sig in. Traversen närmar sig. Fara!

När Inger möter ansvarig läkare hinner hon inte fråga, han säger direkt:

”Vi har gott hopp men det är för tidigt att säga något om hur han kan återhämta sig. Blödningen i hjärnan har stannat av. Medvetslösheten har redan släppt och nu sover han mest.”

Svenne vet inget om vad som har hänt. Han vaknar korta stunder. Sedan tillbaka i drömmar.

Skarpa ljuset, ljuden. Traversen igen. Fastnaglad vid golvet. I fara, men kan inte röra mig ur fläcken. Något har hänt. Traversen rör sig mot mig. Jag kommer att bli överkörd!

En timme har gått. Eller en vecka. Svenne vet inget om tiden. Inger vid hans sida. Hans ansikte, den högra sidan, rör sig i ryckningar. Ett gott tecken?

Vem vill åt mig? Vill mörda mig?

Någonting har hänt. Något fruktansvärt. Traversen. Hämnd? Straff? Röjas ur vägen?

Mörker.

Svenne vaknar till, ser sig omkring, försöker röra sig. Kan inte. Ett fönster, en gardin. På fönsterbrädan en tom vas av rostfri plåt. Vet inte var han befinner sig. Vill upp men blir kvar.

Mörker.

Djup sömn. Korta vakna stunder.

Makarna Palme tillsammans på en gata. Svenne går efter dem med en pistol i handen. Han höjer pistolen, Lisbet Palme vänder sig om. Han ser hennes ansikte, siktar på maken och trycker av. Palme faller.

Vaknar, minns inte sin dröm men känner ett starkt obehag.

Svenne gick med i SSU som tonåring och började sin fackliga utbildning. Då var Olof Palme redan statsråd. Långt senare i en korridor, Svenne minns inte när det var, ett fackligt möte, Palme var där tillsammans med Gunnar Nilsson, alla på väg till lunch någonstans i närheten av Norra Bantorget. Palme räckte fram handen och hälsade på alla, även Svenne. Såg folk i ögonen. Ett fast handslag. En nick.

Därför är jag demokratisk socialist – ett av Olof Palmes tal. Svenne fick rysningar av de orden. Det gick att bortse från att Palme var från annan, högre samhällsklass, engagemanget kändes äkta. När Olof Palme talade om de förtryckta i världen, kunde Svenne känna att det berörde även honom. Palme vidgade horisonter, stod för rättvisa, frihet och jämlikhet mellan samhällsklasser. Hat mot Palme kändes ont i Svenne.

Mörker.

Den där Palme, statsministern, vem är han egentligen?” Mumlande svar, undvikande ögon.

En som inte hör hemma bland oss.” Cigarettrök i fikarummet, termoskaffe och svett. Ostfralla som Inger brett. Svenne säger inget. Fackmöte väntar.

Mörker.

Nu är det i slutet av mars, med doft av ozon för första gången efter vintern. Ännu kallt, men solen bröt nyss fram och avslöjar obarmhärtigt vinterns samlade smuts. Inger sitter bredvid Svenne i sjuksalen för två. Svarta ytterjackan behåller hon på, ser sig om, kollar städningen, har hört om bristande hygien på sjukhusen. Hon ser att allt är som det ska på Svennes rum, trots dammet som sakta stiger uppåt i solstrimman. För första gången sedan hon hittade maken medvetslös på golvet öppnar han ögonen.

”Men hej Svenne!”

Svenne försöker le och svara. Hej Inger, vill han säga, men kan inte tala. Hans läppar rör sig. En svag grymtning. Inger ser på honom med ömhet. Svenne känner igen henne!

Mörker.

De hade känt varandra nästan så länge de kunde minnas, från tidig skolålder. Ingers graviditet togs emot på ett bra sätt av bådas föräldrar. Tonåringarna fick stöd för att klara av att vara mamma och pappa. Svenne hade hyggligt avlönat jobb. Föräldraförsäkring fanns inte men det ordnade sig ändå på något sätt. Svenne jobbade på bruket och försörjde den lilla familjen. Så var det på den tiden, fortfarande på sextiotalet i Sverige.

Svenne var otrogen. Inte till att börja med då barnen var små. Men sedan, när han blev ombudsman och reste alltmer. I Stockholm träffade han sitt livs passion på Förbundet. Den flera år äldre Marie var fast anställd där, ensamstående med en tonåring. Deras möten kunde ordnas i samband med kurser och utbildningar, under förhandlingar och andra tillfällen som gavs. Alltid i Stockholm. Under de första åren, medan Maries dotter bodde kvar, sågs de på tillfälliga platser.

Marie var länge nöjd med att Svenne besökte henne då och då, hon hade inget behov av en fast relation, trivdes med relativ frihet. För Svenne var det annorlunda. I Maries frånvaro kunde han ibland se henne framför sig, ofta i jobbet. Ut och röka. Han bankade sig i huvudet för att få bort tankarna.

Svenne drömde tidvis om att bryta upp och lämna Inger för Marie. Men han var oförmögen att besluta sig. En del av honom, den passionerade, ville bara en sak – att vara med Marie. Men Svenne med Inger var en annan person. Han trivdes där. I Ingers sällskap var han som en huskatt. Det här gick inte ihop, han var två olika jag utan inbördes kontakt. Tidvis längtade han till Marie, men det kunde också gå veckor i ro.

När Svenne blev pensionär fungerade hans kluvna tillvaro inte längre. Hur skulle han nu kunna träffa Marie? Eller var det bättre att istället förnya relationen till Inger? Skulle han och hustrun hitta tillbaka till varandra? Ville han det? Förut hade det ofta funnits anledning att besöka Förbundet. Inte nu längre. Att hålla kontakt var svårt. Inger var visserligen inte den som spionerade, men hon hade aningar. Svenne måste vara på sin vakt. Han ringde Marie när han var ute och fick något tillfälle .

Dag 2.

Människor vid hans säng. Personer i vita rockar. Svenne hör att det är fler i rummet. Ingen röst han känner igen. Jo, Inger med en hand på hans axel. Han förstår att hennes allvarliga uppsyn har att göra med oro, att det gäller honom. Han minns nu att han började känna sig yr och illamående i köket, inser att han har varit med om något allvarligt.

En i gruppen säger:

”Svenne! Hej! Jag heter Bertil Karlsson, är överläkare. Du har haft en stroke.”

Svenne kan inte svara, men förmår röra huvudet tillräcklig för en nästan omärklig nick. Han blinkar.

Överläkaren fortsätter:

”Du är på strokeenheten på Ekstads sjukhus. Tillsammans är vi specialister på stroke. Vi kommer att ta hand om dig. Det är ett allvarligt tillstånd, men du har goda chanser att bli bättre. Något har hänt i din vänstra hjärnhalva. En blödning som lyckligtvis har avstannat. Men den har ändå gjort att högra kroppshalvan är delvis förlamad. Armar och ben. Ditt tal är också påverkat. Både förlamningen och talet kommer att bli bättre. Men det beror också på dig. Det är viktigt att du är beredd att träna och att komma igång med det så fort som möjligt. Okej?”

Svenne blinkar. Alla orden är för mycket att ta in, men han förstår allvaret.

Överläkaren fortsätter:

”Här finns personer som kan hjälpa dig med allt du behöver. Vi bistår så att du kan göra dig förstådd så gott det går. Okej?”

Hela sällskapet skyndar vidare till nästa rum, nästa strokedrabbade. En av utbildningskandidaterna går med dröjande steg. Hon ser på Svenne innan hon följer efter de flaxande rockarna. Det ser ut som om hon vill säga något, men lägger bara snabbt en hand på Svennes axel innan hon går efter de andra. Inger sätter sig bredvid Svenne. Hon tar hans hand och håller den mellan sina, ser honom i ögonen och stryker hans kind.

Mörker.

Lördag i oktober 1982. Efter riksdagsvalet. Socialdemokraterna har återkommit till regeringsmakten. Palme har gjort comeback som statsminister. Ubåtsjakt i Stockholms skärgård.

Inger och Svenne bjuder på middag.

Två av barnen har redan gått för att sova över hos kompisar. Sjuåringen är hemma och tittar på Barnjournalen.

Inger har gjort i ordning ett kassettband med Nationalteatern, ABBA, Vikingarna. Musiken ljuder redan. Inger lagar mat. Det blir fläskkött, franskbröd, morötter, gurka och paprika att doppa i fondue. Några flaskor franskt och italienskt lantvin står framme för att luftas.

IKEA-lampan över matbordet ska släckas när gästerna kommer. Små värmeljus kommer att sprida en mysig stämning. Det blir mörkt tidigt nu.

Birger, Svennes pappa kommer förbi en stund i förväg. Han tillhör Per Albin Hanssons generation, folkhemmets. Har jobbat på bruket. Bor inte långt ifrån.

Familjen ska snart flytta till det nya huset. Kartonger står överallt. Svenne och Birger hjälps åt att bereda plats för gäster.

Svenne plockar med tallrikar, glas och bestick, men kommer på andra tankar, bestämmer sig för att sitta ner en stund och ta ett glas whisky med Birger.

”Is, vill du ha det?”

”Nej, bara vatten.”

Svenne vet sedan länge att det Birger vill ha det så, tänker att han inte skulle ha frågat.

”Tack för att du kom, det såg ju fördjävligt ut här”, säger han.

”Nu får vi bara hoppas att Palme inte sviker oss”, säger Birger, ”nu när han är statsminister igen.”

”Vad menar du?”

”Löntagarfonderna. Han vill egentligen inte ha dom, det fattar du väl.”

Pratet om Palme igen. Misstron som Svenne är väl förtrogen med. Alla sossar litar inte på honom.

”Hoppas att du har fel”, mumlar Svenne.

Han vet att pappan gillar att Palme lyckats knöla till moderaternas Bohman i valet, men att han också är misstänksam mot partiledarens högborgerliga bakgrund.

Sex personer i köket. Med god vilja och gott om vin går det bra. Ingers lärarkollegor Stina och Britta är där. Stina är gift med Erik, Britta bor med Per-Erik. Stämningen är god. Kvinnorna har svårt att släppa jobbet till att börja med, men bestämmer sig snart för att glömma bekymmer och stökiga elever. Det pratas om valet, om att Palme är statsminister igen. Olof Palme väcker känslor.

”Han var ju med och demonstrerade mot USAs krig i Vietnam, det ska han ha en eloge för. Fick mycket skit för det”, säger Stina som fortfarande är med i Vietnamrörelsen.

”Och jag gillar att han har träffat Castro på Kuba.”

”Det är en begåvad kille, det ska man inte förneka”, säger Erik.

Han fortsätter, ”språkkunnig, påläst och har många internationella kontakter. Men man kan ju undra hur han med den bakgrunden kan ha gått och blivit socialist?”

Erik kastar en snabb sidoblick på sin vänsterradikala hustru, ”han borde ha gjort karriär på UD istället.”

”Jag gillar inte Palme alls”, ropar Britta. ”Han är såå arrogant! Nä, jag tycker faktiskt det! Förra valrörelsen, i den där debatten med Fälldin. Fy sjutton så han bar sig åt mot Thorbjörn! Elak var han, så in i norden.”

Britta har arbetarklassbakgrund, är uppväxt på landet, har inget till övers för Palme, som hon ser som en överklassnobb.

Per-Erik, tandläkaren, bekymrar sig mest för om den nya regeringen ska försämra tandvårdsförsäkringen.

Han kan inte låta bli att ge Stina en känga, ”vad Palme hade på Cuba att göra, kan jag inte förstå, diktatorer som Castro ska man inte krama!”

Stina, som varit positiv, kan ändå inte låta bli att slänga in en kommentar om Olof Palmes märkliga agerande då han höll ”sexköparen Lennart Geijer” om ryggen.

”Och vapenaffärer och annat skumrask dessutom, jag har faktiskt blivit besviken på honom sen”, säger hon.

Den enda som försvarar Palme är Svenne, men hans försök att påminna om internationell solidaritet och ”tredje världen” bemöts med tystnad. Inger stökar vid diskbänken. Röker under fläkten. Hon undviker att ge sig in i diskussionen.

Mörker.

Någon, rullar iväg med hans säng. Ut från strokeenheten, hiss ner, flera långa korridorer, hiss upp. En surrande apparat. Svenne är bara vagt medveten om vad som händer. Hans hjärna scannas under några minuter. Tillbaks samma väg.

Dåsar.

Svenne har ännu inte kunnat gå upp. Vaknar igen och rycker till av att han hör ett ”klonk”. Dörren till sjuksalen rycks upp. En ung kille i halvlång vit rock och vita byxor går runt hans säng.

”Oskar Karlsson fysioterapeut”, presenterar han sig som.

Oskar hälsar genom att ta den hand som Svenne klarar att vifta med.

”Tjenare Svenne”, säger Oskar, ”jag vet att du har litet svårt att prata, du behöver inte svara. Jag är här för att hjälpa dig upp, testa lite bara.”

Svenne känner ingen större lust, men går med på ett försök. Han tror inte att det kommer att gå. Han har ännu bara med kraftansträngning kunnat lyfta vänster arm. Höger arm vilar vid sidan utan känsel och rörelseförmåga.

En ung kvinna som Svenne inte sett förut kommer in i rummet. Hon säger inte sitt namn, men Emelie heter hon, det ser han på namnskylten. Hon och Oskar tar direkt tag och reser honom upp i sittande ställning. Snabbt går det, här gäller det att hänga med i svängarna, tänker Svenne.

Nu för första gången sedan han kom in på avdelningen ser han rummet. En säng står bredvid hans egen. Det ligger en person i den. Svenne har redan märkt att han inte är ensam patient i rummet, att personal talar med någon, en olycksbroder? Svenne möter hans blick. Inför denna person har han varit helt utlämnad, blottad i nakenhet och förnedring. Svenne känner skam.

”Kan du försöka ställa dig upp”, säger Oskar och avbryter Svennes tankar.

Svenne nickar.

”Vi ska hjälpa dig förstås”, säger Oskar.

Han tecknar med blicken till Emelie att de ska byta sida. Hon och Oskar sätter sig bredvid Svenne och de tar hans armar och lägger dem över sina axlar. Sedan reser de honom försiktigt upp i stående ställning. Svenne känner inte alls av sin högra kroppshalva, än mindre kan han stödja på sitt högra ben. Det känns overkligt.

”Bra, nu står du upp. Yes!”, säger Emelie som stöttar hans vänstra sida där han har känsel och styrka kvar. Oskar bär tyngden av Svennes högra, förlamade kroppshalva på sina axlar.

”Vad bra! Du kommer snart att kunna gå på toaletten med hjälp”, säger Oskar.

Svenne kan inte svara, mumlar bara. Han tycker om att få hjälp, gillar de unga som hjälper honom och förlåter dem för deras hurtiga tilltal. Samtidigt skäms han för att han blivit helt beroende av andras hjälp för att göra sina naturbehov.

Mörker.

Den andra dagen på sjukhuset går mot sitt slut. Redan tidigt på eftermiddagen är Svenne utmattad och sover.

Inger kommer på ännu ett besök. På väg in har hon träffat Emelie i korridoren och av henne fått höra att Svenne har kunnat resa sig upp. Nu öppnar han ögonen och ler mot Inger, det är allt han orkar. När han somnat sätter hon röda rosor i plåtvasen och fyller den med vatten. Innan hon går rättar hon till täcket över sin mans ena axel.

Mörker

Fabriksgolvet igen. Marie är också där, någonstans. Det höga ljudet. Ljuset. Smällar. Traversen som lyfter tiotals ton rullar långsamt på det breda spåret. Den kan krossa en människa som en fluga och rullar sakta mot Svenne. Han står helt stilla. Olof Palme med hjälm på huvudet kommer fram. Luften är tung av damm och rök. Svenne tar ett steg mot Palme och knuffar honom mot traversen. Marie skriker.

Marie var ingen socialdemokrat. Men ett bra tjänstemannajobb, tryggt och säkert, hade hon på Förbundet. Till det krävdes inte partilojalitet. Hon hade varit anställd ett bra tag när hon och Svenne möttes. Varför det blev just de två hade de försökt förstå tillsammans, men inte kommit fram till något. ”Det sa bara klick”, sa Svenne en gång. De tyckte inte att de behövde analysera sitt förhållande. Det som de hade ihop hade de ihop. Sällan tråkig vardag som ställde saker på prov. Guldkant på tillvaron. Kanske en klyscha, men ändå ord som kändes rätt för Svenne. Och i viss mån för Marie.

Hon stod för något annat. Hennes värderingar var inte de som rådde på Facket. Men detta var inget som det talades om, det viktiga var hennes lojala arbete. Hon hade heller inga problem med det vardagliga i arbetet. Hon blev aldrig tillfrågad om åsikter i mer brännande frågor. På arbetet umgicks hon mest med kanslipersonalen, köpte blommor till rätt personer vid rätt tillfälle, tårta på bemärkelsedagar. När förbundsordföranden avgick fick han en kram. Inget mer med det.

Hon tänkte inte speciellt mycket över att hon arbetade tillsammans med människor som kanske hade en annan syn på tillvaron än hennes. För henne var det självklarheter att det fanns klasskillnader, att det skulle löna sig att arbeta och att Norrland var ett u-land fyllt av bidragsberoende. Nej, det sista trodde hon inte, men lät ändå bli att protestera när modern och hennes nye make ventilerade fördomarna under släktmiddagar. Om hon då skulle ha sagt något avvikande, hade hon riskerat att få höra något konjaksdoftande: ”Är det där något som du lärt dig på LO?” Nej, hon låg lågt. Marie föraktade ideologi. Politik var trams.

Sin första lägenhet hade hon hyrt som ung. Den låg bra till och i samband med omvandlingen till bostadsrätt hade hon kunnat sälja med god vinst. Sedan hjälpte facket henne till en bättre våning på Södermalm och hennes mor hjälpte ibland med hyran. Utsikten över Riddarfjärden var fantastisk. Hon kunde sitta länge på balkongen och se solen gå ned i väster.

Hon var inte naiv, visste mycket väl att det fanns en debatt och stark kritik mot Stockholms bostadspolitik, inte minst utförsäljningar av hyresrätter, men hon kunde inte bry sig mindre, hade rätt att göra som hon ville.

Svenne hade andra ideal. Men han och Marie pratade inte om det.

Dag 3.

Morgonrond. Nattpersonal berättar att Svenne varit förvirrad under natten. Han har fortfarande ett sluddrigt och otydligt tal. ”Han verkar orolig”, säger en nattsköterska innan hon går på morgonen. ”Han rör sig och pratar i sömnen. Det låter som något med Palme. Eller psalmer kanske?”

Det finns en risk att Svenne faller och skadar sig. Någon föreslår medicinering för att dämpa oron. Det förväntas att Svennes rörelseförmåga kommer att förbättras och det gäller att förebygga en oönskad bieffekt av detta. Det har hänt att patienter, utan insikt om sin begränsade förmåga försökt ta sig till upp, kanske till toaletten, med följd att de skadat sig. Sådant har till och med inträffat trots sänggrind. Men vad Svenne dillar om på natten tar ingen notis om. Det ses inte som relevant för behandlingen.

För B-O, Svennes medpatient, är däremot det där med ”Palme” högst aktuellt. B-O har svårt att sova. Som följd av sin stroke har han susningar i öronen, tinnitus, som håller honom vaken delar av natten. Han har hört Svenne.

När Svenne kom in på rummet blev B-O glad. Killen vaknar väl till och går att snacka med, tänkte han. Den som låg där bredvid i sängen innan var en tråkig typ. Han kunde prata, men ville inte. Och hans anhöriga var snorkiga och avvisade B-O:s kontaktförsök. Nu fanns chansen att det kunde bli bättre. B-O hade nyss fått besked att han skulle ligga kvar på strokeenheten minst en vecka till. Han längtade hem, hade tråkigt. Vänlig personal gjorde sitt bästa att prata en stund ibland, men de kunde inte räcka till för B-Os behov.

Men B-O gillade Inger. Trots sin förtvivlan och oro hade hon ett vänligt ansikte till övers för B-O, och det var nog för honom. Åtminstone för tillfället.

Fortfarande förmiddag. Inger kommer in på sjuksalen. Morgonrutinerna är överstökade, någon mat är ännu inte aktuell för Svenne. Han får näring med dropp. Inger går förbi B-O, ser på honom, nickar. B-O hejar försiktigt.

Svenne vaknar till och gurglar ett nästan hörbart ”Hej”. Litet förvånat, förväntar sig inget. Inte heller besök.

”Jag måste ju se till dig. Att du sköter dig, Svenne”, säger Inger.

Han nickar.

Det blir tyst.

Svenne försöker säga något. Gapar, gurglar.

Det kommer: ”Pe, pe…”

”Undrar du om Pelle?” frågar Inger.

Svenne lyckas röra på huvudet tillräckligt för att nicka.

Sonen Pelle har just sökt ett nytt jobb och Inger förstår att Svenne undrar hur det har gått.

”Vad glad jag blir att du minns! Du är snart tillbaks på banan, det är ju klart! Jodå det har gått bra, han fick jobbet!”

Svenne lyckas med möda få fram sin vänstra hand och gör tummen upp med den. Inger möter med sin tumme. ”Yess!”

Det blir tyst. Inger ser hur trött Svenne blir av bara det här korta mötet – och av känslorna.

”Han pratade i natt”, säger B-O tyst.

Inger tar först ingen notis. Hon har inte uppfattat att B-O talar med dem.

B-O igen, ”han snackade högt, pratet verkar funka bättre när han sover.”

Nu fattar Inger.

Hon vänder sig om mot B-O, ”vad säger du, menar du Svenne?”

”Jag vet inte vad han heter, men det är väl gubben din, han yrade friskt där i sängen. Jag hörde alltihop. Jag är vaken på nätterna. Han surrade något om psalmer. Eller Palme kanske.”

Svenne hör inget av det här. Han sover.

Senare, den tredje dagen på sjukhuset, under eftermiddagen.

Svenne har varit vaken igen, men somnar nu djupt, nöjd efter att ha klarat att gå på toaletten. Oskar och Emelie har hjälpt honom dit och han har kunnat hålla sig upprätt med hjälp av de nedfällbara stöden. Han har också fått en dos psykofarmaka, nickade okej till det efter att ha fått höra skälet: orolig sömn.

Mörker.

På fabriksgolvet, nu omgiven av flera personer. Arbetskamrater, samlade som till möte. Ovanligt, eftersom arbetsplatsmöten aldrig äger rum där. Svenne förstår anledningen när han ser en grupp kostymklädda personer i hjälm närma sig. Det måste vara ett politikerbesök. Ett av dessa tillfällen när politiker ska visa att de har kontakt med den så kallade ”verkligheten”. Men Svenne vet att herrarna, för män är det nästan enbart, är där mest för att synas i media, se ut som om de är handlingskraftiga och i kontakt med vanligt folk. Svenne vet att ”vanligt folk” är vad dessa herrar minst av allt är i kontakt med. Han känner förakt.

Han ser nu att en av männen i gruppen är Palme, hjälmförsedd. Han bär grå kostym och saknar slips, som om han ville markera att han är litet mera arbetare. Svenne står en bit ifrån, men ser alla tydligt. Nu är han mitt i gruppen, som en av dem. Han är själv klädd i mörk kostym och snedrandig slips. Han ser en kvinna i gruppen. Elegant klädd, ingen hjälm har hon, håret vackert utslaget. Otillåten frisyr i denna miljö! Det är Marie! Hon rör sig mycket nära Olof Palme, till höger om honom. På den vänstra axeln har hon en exklusiv väska i beige skinn. Italiensk? Hon ser plötsligt Svenne och vänder sig då halvt mot Palme, sträcker sig mot honom, tar tag i Palmes arm. Som för att säga: ”Kom Olof!” Men inget hörs i det höga bullret. Svenne ser bara hennes läppar röra sig.

Pistolen i hans högra hand är som en del av hans kropp och har alltid funnits där. Han skriker: ”Marie! Palme!” Han skjuter båda.

Svenne väcks av att ännu en ny person står bredvid sängen. En kvinna, som lägger handen på hans axel. Hon tilltalar honom med ljus och klar röst, som musik.

”Hej Svenne! Låg du och sov? Oj då, jag väckte dig visst!”

Hon får en grymtning till svar. ”jo, tog bara en tupplur”, vill han säga.

Svenne ser hennes hår. Inte som Maries, tänker han. Kortare, mörkare.

”Magdalena Ström heter jag.”

För Svenne känns det som om hon sjunger.

”Jag är logoped. En sån som håller på med kommunikation, tal och annat som har med munnen att göra.”

Svenne nickar.

”Jag har varit in en gång tidigare, men då sov du. Jag kommer tillbaks i morgon och ska göra en bedömning av din talförmåga. Och hur du kan tugga och svälja. Det är klart att du ska börja prata snart. Och äta, Svenne – eller hur?”

Svenne hör de uppmuntrande orden, men blir mest berörd av logopedens hela uppenbarelse. Och han hoppas att hon har rätt i att hans förlamning kommer att släppa.

Magdalena säger: ”Om du är med på noterna och tränar bra kommer det att gå bättre både med maten och med talet. Jag lovar inget men det kommer att löna sig att träna. Är du med?”

Svenne nickar igen. Det är allt han kan göra.

Svenne känner sig inte så optimistisk, men grymtar i alla fall ett slags okej. Han känner att hon också behöver uppmuntran, tänker att hon måste ha ett svårt jobb. Han förstår att hon tagit sig tid att gå förbi honom på sin väg hem. Han har börjat uppfatta tid och inser att hennes arbetsdag bör ha slutat för en stund sedan.

Ute skymmer det nu. När Magdalena har gått dröjer han kvar med blicken vid fönstret och ser en flock kajor i det ännu kala kastanjeträdet där ute. Lite av deras läte tränger in i rummet.

Senare på kvällen. Svenne är vaken. Han hals känns sårig, värker. Han undrar om han håller på att bli förkyld. Han vet inte att smärtorna beror på hans oartikulerade skrik i sömnen. Inger är nu igen vid hans sida. Hon ser tyst på honom. Hon har träffat överläkaren som har gett goda nyheter. Han tror att Svenne kommer att återhämta sig bra. Den tidigt insatta behandlingen tycks ha varit avgörande.

Inger tänker på rubrikerna i lokaltidningen som hon nyss läste: ”Landstinget har beslutat att lägga ned strokeenheten i Ekstad. Orsaken är att verksamheten är mycket personalintensiv och drar för stora kostnader. Patienter kommer fortsättningsvis att hänvisas till Det Stora Sjukhuset i Stockholm. Intervju med landstingsrådet: ‘Allt kommer att bli bra’.”

Inger stryker Svenne över kinden. Hon biter sig i läppen. Sneglar mot B-Os säng.

Mörker.

Dag 4.

Svenne vaknar tidigt. Han har sovit lugnare under natten. Nu minns han delar av drömmen, den som han hade just innan han vaknade. Det var något med Palme. Inga detaljer, men Svenne känner en diffus olust som påminner om skuld. På något sätt har han gjort Palme illa.

Han provar att nypa i täcket med höger tumme och pekfinger. Känner att han får ett litet tag och hoppas att det betyder att hans förbättring fortsätter.

Halsen känns bättre idag, bara litet öm.

”Tjenare!”, hojtar B-O. ”Jaså du är vaken redan.”

B-O förväntar sig inget svar och fortsätter:

”Du pratar i sömnen, vet du det? Skriker också.”

Svenne hör och tänker. Vet inte om han kan svara. Han vågar inte testa om talet har återvänt nog mycket för att säga åtminstone något kort. Och han vill vara ifred för B-O.

Svenne tänker över vad som har hänt och inser hur nära han har varit att dö. Han tänker på hur det skulle ha blivit. Han är inte rädd för att dö, det har han brukat säga när ämnet kommit på tal. Inte för att lugna sig själv och andra. Han känner bara så. Men hur skulle det ha blivit för andra? För Inger, barnen, för Pelle, för barnbarnen? Dottern med pojken som ska börja skolan? Han vet hur hon hoppas att han ska komma och vara dagpappa på eftermiddagar. Han känner att han har ansvar för att leva, för att finnas till. Han behövs!

Han har en vag aning om sina drömmar de senaste nätterna. Han undrar vad Olof Palme har i hans drömmar att göra och varför han känner en sådan skuld när han vaknar. Varje gång.

Senare samma dag.

Svenne försöker äta. Magdalena testar hans sväljförmåga. Den lilla skeden med vatten klarar han att svälja utan att den kommer i fel strupe.

”Vill du ha litet nyponsoppa?”

Svenne nickar. Han börjar känna sig hungrig.

Magdalena hjälper Svenne med soppan, en sked i taget.

”Vill du försöka äta själv?”

Svenne nickar.

Han tar skeden med vänster hand och känner att det kommer att gå. Bra att han tänkt på att använda vänster hand ibland. Göran, hans granne fick en stroke i fjol och fick öva en månad på att föra vänster hand till munnen för att äta. När Svenne målade huset den sommaren tänkte Svenne på vad som hänt med Göran. Kanske vore det en bra idé att öva vänster hand? Han penslade omväxlande med båda händerna.

”Om det händer mig också, det som Göran råkade ut för”, förklarade han då när någon undrade.

”Du kommer att få fortsätta med soppor ett tag, men snart får du litet mera rejäl mat”, säger Magdalena och blinkar mot Svenne.

”Och snart börjar vi med pratet.”

Eftermiddag den fjärde dagen. Inger sitter vid hans sida när han vaknar upp. Svenne har inte märkt att hon kommit. Hur länge har hon suttit där?

B-O ligger inte i sin säng. Han tränar med rollator i korridoren.

Ingers ansiktsuttryck får Svenne att undra om något har hänt. Han suckar. Kan inte låta bli att tänka på Olof Palme. Varför denne Palme, varför kan jag inte sluta att tänka på honom?

Inger drar djupt efter andan

”Svenne du pratar i sömnen. Du har talat om Marie! Flera gånger. Talat i sömnen om henne alltså. Svenne! Har hört från B-O. Är det något som du inte har berättat för mig om? Vill bara att du ska veta det. Att jag vet att det är något som vi måste reda ut. Du Svenne! Jag vill att du tittar på mig! Marie, du har ropat på henne!”

Svenne har hört, han vänder huvudet mot väggen, drar djupt efter andan. Men vänder sig sedan mot Inger, ser henne i ögonen. Han sträcker ut en hand mot henne.

______

Utdrag ur

Journal för Svenne Svensson.

Sköterskeanteckning 2013-04-12.

”… Pat. har förbättrats betydligt, nu på väg att snart kunna skrivas ut, vilket kan ske om cirka två veckor om förbättringen fortskrider. Kan gå med stöd av personal, vissa bitar med rollator. Har gripförmåga med höger hand, också kunnat hjälpa till med att klä sig. Kan klara att gå på toaletten med viss hjälp. Talet återkommer ganska bra, pat. kan formulera sig begripligt. Ansiktet fortfarande delvis förlamat, vilket gör att pat. saknar full tuggförmåga, men kan själv äta mosad mat. Stark vilja att komma tillbaka. Tränar målmedvetet. Blir också mycket trött, sover fortfarande mycket. Får tillfälliga tillbakagångar. Personligheten i viss mån förändrad, pat. har lätt till tårar. Får anfall av förtvivlan och känner sig då förbrukad som människa, misströstar om framtiden. Besök av familjen gör honom dock på bättre humör. Orolig inför att skrivas ut, undrar hur han ska klara sig hemma. Pat. har gott stöd av hustrun.”

________

Dagens namn var Liv.