Nature Boy


”Ooo! Aj! Se dig för, klantskalle!”
”Hur gick det?”
”Ja vad tror du?”
”Gjorde du dig illa?”
”Är du inte klok, eller? Ska du köra rätt på folk!”
”Gjorde du illa dig, då?”
”Ja, tror fan det! ”
Han håller sig om vänstra axeln. Snuddade bara, tyckte jag. Kan inte tänka mig att han är skadad.
Jag kliver av cykeln och vänder sakta tillbaka. Han är slarvigt klädd i jeans och jacka som så många på universitetsområdet.
”Det var inte min mening att köra på dig. Kan jag hjälpa dig? Det var den där gropen som jag måste väja för. Såg den för sent. Trodde jag skulle klara att komma förbi, men …”
Han grymtar: ”Du kom inte förbi, smällde rakt på ju.”
”Men inte tog det väl så hårt ändå!”
”Du, det tog jävligt hårt. Jag har en skada där och nu kan den ha gått upp! Aj som faan!”
Oj, det var illa, tänker jag.

Jag börjar inse vidden. Har svårt att tro att han är skadad, men av någon anledning gör han en sak av händelsen. Börjar bli orolig för att ha hamnat i klistret. Han kanske går att tala tillrätta? Måste försöka.

”Var har du ont?”
Han pekar igen på axeln: ”Här, sa jag ju.”
”Men går det inte över då? Det var ju bara att jag nuddade. Det kan väl inte vara så farligt?”
”Vad vet du om det!” Han grimaserar, ”kommer att behöva vård för det här, det ska du betala för, inte jag.”

Runt om passerar folk, utan att ta notis om oss. Studenter cyklar och går förbi på båda sidor, skyndande till morgonens aktiviteter. Många med blickarna i mobilen. Det ljusnar sakta. Jag är på väg till ett möte om min kommande pension och vill inte missa det, inser samtidigt att jag inte kommer undan den här mannen och hans gnäll. Måste ta honom på allvar. Han kan ställa till det för mig.

Vi står tysta en kort stund och tittar på varandra. Han tar upp mobilen och slår med möda in ett nummer med vänsterhanden som han håller intill kroppen. Larmcentralen svarar snabbt.
Jag hör, ”blivit påkörd, av en cyklistdåre … vid universitetet … står här … ont i axeln … nej, jag har inte svimmat, men det gör ont som … ska jag gå dit? … aldrig i livet …” Han trycker av samtalet.
”Mycket hjälp där då. När man för en gångs skull är i nöd. Gå till Ålidhems Hälsocentral! Va? Dom fattar inte att man kan vara i chock. Trots att man står på benen. Smärtan.”
Jag ser min chans: ”Jag kan följa dig. Det tar fem minuter att gå till Hälsocentralen. Du får en slant för läkarbesöket av mig. Det här ska ordna sig.”
”Så i helvete att jag går dit. Där gör dom inget. Sist jag var där fick jag något piller bara. Inte hjälpte det. Jag tar mig till akuten. Det är lika nära dit.”
”Men…” Jag hejdar mig. Inser det lönlösa i att argumentera. Bäst att gå honom till mötes. ”Okej. Jag följer dig dit.”
Mannen svarar inte. Han börjar gå i riktning mot sjukhusets akutmottagning. Jag tar av mig hjälmen, lägger den i cykelkorgen och följer tyst efter. Leder cykeln. Det här bör vara snabbt avklarat. Väl på akuten kommer han att lugna sig. Men jag svettas, drar ned blixtlåset på den varma jackan.
På några stegs avstånd frågar jag: ”Vad heter du?”
”Peter. Men det ska du skita i. Inte bekant med dig.”
Vi fortsätter tyst. Obehaget stiger. Varför har jag gett mig in i det här? Han är inte skadad, jag kan sticka om jag vill. Samtidigt skulle det kännas oetiskt. Han mår inte bra. Vad händer om jag blir anklagad för att vara smitare? Kan det ha funnits vittnen bland alla som hastade förbi? Han kanske ändå har blivit skadad? Var smällen hårdare än jag trodde?

När jag parkerat cykeln utanför akutmottagningen har mannen som jag nyss fått veta heter Peter redan hunnit till receptionen. Sköterskan har gjort samma bedömning som Larmcentralen och hänvisat till Hälsocentralen. När han vägrar får han lämna personuppgifter och ombeds sitta ner . Han får göra sällskap med många som redan kommit denna måndagsmorgon i februari med influensa och vinterkräksjuka. Och det är halt på vägarna, några har halkat. En av de väntande har en svullen handled och berättar för alla som vill höra att han bröt handleden när han föll och tog emot sig. En äldre kvinna sitter med ett ben i högläge. Peter hittar en plats på en soffa. Det finns en ledig stol bredvid, men jag står. Jag ser ner mot honom samtidigt som jag sträcker ut en hand mot hans friska axel: ”Du klarar dig nu. Tror jag nog. Lycka till nu. Hoppas att det går bra.”
Han svarar inte men han blick säger: ”Gå du bara. Lämna mig här. Nu flyr du din jävel.”
Han hatar mig. Jag känner det.

Och visst. Jag borde fly. Men kan inte. Varför? Är jag rädd? Jag har inte gjort honom något ont. Det gäller att få honom förstå att jag vill honom väl. Jag sätter mig ned.
En blek yngling bredvid. I samma röda soffgrupp med brännhål i tyget. Också han med foten högt. En tjej håller honom i handen. Tysta, besvärade. Att föra ett samtal här känns inte möjligt. Ändå vill jag prata. Nästan viskande säger jag till Peter, ”kan vi gå ut? Jag vill säga något.”
Han reser sig med en grimas och vi går ut. Ett par står en bit från ingången och röker. Jag känner cigarettröken och kväljs. Har aldrig förstått varför människor väljer att förgifta sig. Och än värre att vi andra ska behöva ta del av deras bolmande.

Jag säger, ”vill gottgöra dig för det här, du kan få min adress och mobilnummer, om det blir dyrt kan jag bidra.” Jag ger honom mitt visitkort, tänkt för annat än akutmottagningar. Det har sällan kommit till användning. Idag skapas nätverk på andra sätt. Pärlor för svin, tänker jag snabbt och skäms sedan. Slår bort.
”Det kommer att bli dyrt för dig, tänker polisanmäla.”
”Nu tror jag i och för sig inte att du kommer så långt med det. En bagatellartad händelse, inga vittnen. Polisen har annat att …”
”Bagatellart … vad är det du säger! Det här är ingen bagatell.”
”Jo, men …”
”Jag har ju skitont. Det kan vara en fraktur, alltså. Det kommer att synas på röntgen. Då har jag bevis.”
”Hm…”
”Det är himla lätt för en sån som dig att bara hoppa på och sen lämna. Ta konsekvensen av dina handlingar nu! Jag har sett många av din sort. Akademiker. Fnhh.. Vet vad ni går för. Universitetsmänniskor! Bara tänker på sin karriär. Inget annat. Inte på vanligt folk.”
”Jaha, och vad sysslar du med då, om jag får fråga?”
”Vad bryr det dig vad jag gör? I alla fall inte med universitetet.”
”Nehej, men du såg ut att vara på väg …”
”Är på en institution bara …”
”Vadå för institution? Och vad gör du där?”
”Bryr dig inte… är bara där.”
”På tillfällig anställning då, eller…?”
”Kanske det du. Fas tre. Fucking jävla fas tre.”
”Har hört talas om det. Någon Alliansgrej, va? Så du har varit sjukskriven då?”
”Sjukskriven. Smart kille, du fattar bra. Du är ju professor. Fast du bryr dig inte ett skit.”
Titeln professor har hägrat under några år, visst. Men nu är det för sent. Promoveringen till doktor i stadskyrkan var min höjdpunkt. Vad vet han om mig? Vad vet vi om varann? Men han har anat en öm punkt och utnyttjar den.
”Nej. Jag är inte professor. Hur kan du tro det?”
”Du ser ut som en sån. Och alla jävlar är ju professorer här.”
”Alla …?”
”Ni går omkring och ser så jävla nöjda ut. Går omkring i era professorskläder.”
”Och hur ser en ’professor’ ut, om jag får fråga?” Jag viftar med fingrar som ska betyda ironi. Men det går säkert honom förbi.
”Som du. Dyr jacka och mössa. Mountainbike för tjugofem tusen. Cykelhjälm.”
”Har du ingen cykel?”
”Bryr dig inte om jag har cykel.”
”Nehej men att jag har cykel bryr du dig om. Fast jag är inte professor. Faktiskt.”
”Så du är så misslyckad att du inte ha lyckats bli professor. Lika misslyckad som cyklist, ha, ha!”
”Nu ska vi inte vara oförskämda. Jag är stolt cyklist. Fler borde använda cykel. För miljön och för hälsan.”
”Du, jag har bil. Behöver inte cykla.”
”Okej, du har bil, det har jag med. Men (med ironisk ton) ’jag behöver inte’ den jämt, går utmärkt med cykeln oftast, oftare än du tror.”
”Jo visst utmärkt. Visst, kände det nyss. Skicklig cyklist, då!”
Han grimaserar igen, känner demonstrativt på axeln.
Jag retar mig på hans ton, på hans oförskämdhet, men vill avhålla mig från att svara med samma mynt. Hoppas fortfarande att Peter ska bli mer vänligt inställd och slappna av. Det skulle gynna mig. Och jag behöver verkligen inte vara här utanför akuten och bli förolämpad och förgiftad. Mitt möte väntar. Här står jag alltså och gafflar istället för att ta hand om mina egna intressen. Vad håller jag på med?

Jag säger, ”och du då, vad har du för yrke? Du gissade mitt, då får jag fråga dig.”
”Hmm, jobbat med industri. Utsliten av skitmiljön där. Allt blev nedlagt. Vård sen. Sysslat med lite av varje.”
”Jaha …”
”Varför vill du veta det, då? Du bryr dig fan inte om mig.”
Låter mig inte provoceras: ”Ja nu är vi ju här, och … ska du inte gå in och kolla om det är din tur snart?”
”Jaha, du ska dra nu. Och ansvaret ditt, då? För vad du har ställt till med?”
Igen den ömma punkten. Mitt samvete. Min oro. Han vet det.

”Okej jag stannar lite till, bara så att jag vet att du blir omhändertagen på något sätt. Jag köper en kopp kaffe.” Går utan att vänta på svar. Hittar en automat. Skitkaffe! Vidare i korridor till centralhallen för att få tag på färskbryggt. Där finns en servering som just öppnat. Jag beställer två koppar. Väljer noga i menyn och hittar till slut något som jag kan stå ut med. Macchiato, beställer två. Laktosfri mjölk ska det vara till mig.

”Två med laktosfri mjölk?”, frågar hon med ryggen halvt mot mig medan hon fyller på kaffe och gör i ordning maskinen. Jag är hennes första kund för dagen. ”Det tar en liten stund att få igång den här apparaten”, förklarar hon.
Jag kan vänta.
”Ja tack. Och två pappmuggar för att ta med. Är det ekologiskt kaffe?”
”Ja, självklart. Det är vår affärsidé här. Men det är tyvärr inte rättvisemärkt. Vi jobbar på det. Det blir en krona extra om du vill ha lock. ”Vad har jag för val, tänker jag. Och plastlocket är väl inte heller särskilt ekologiskt. Vi lever i en orättvis värld. Strukturer. Slår min kod. Master Card. Närmare hundra kronor.
Kaffearomen sprider sig. Känner att jag behöver det. Efter ett par minuter har jag fått de två muggarna. Vill dricka min direkt, men ångrar mig och bestämmer mig för att ta med till Peter och dricka med honom.

Han sitter kvar på samma stol. Tittar tomt framför sig.

”Varsågod, jag har köpt kaffe till dig.” Han mumlar ett tack, lyfter på locket. ”Är det kaffe? Det luktar inte kaffe.”
”Jodå, det är det. Med lite annat i också. Har hunnit svalna så det ska vara drickbart.”
Den unge mannen med foten har lämnat sin plats, kanske på väg till röntgen. Jag sätter mig ned och gör en kraftansträngning: ”Det var ju himla otur detta. Ber så mycket om ursäkt för att jag träffade dig så olyckligt. Vi skulle säkert ha kunna talas vid under bättre omständigheter. Hör av dig till mig så kan vi gå och ta ett glas på något ställe när det har ordnat sig med det här. Axeln alltså. Det har öppnat ett nytt ställe nu. Dom ska visst ha mycket gott rött vin. Trevlig bakgrundsmusik. Ingen pubrock. Mer Frank Sinatra och den stilen.”
Jag vet inte om han har lyssnat, känner hur lång min utläggning blev.
”Frankie Boy.” Han säger det tyst, nästan viskande.
”Vad sa du?”
”Han kallades så, Sinatra – Frankie Boy.”
”Ja just det. Frankie Boy. Det hade jag glömt.”

Tystnad. Vi smuttar båda på kaffet. Peter tycks ändå gilla det, utan att erkänna.

Han mumlar:
”Han var nere för räkning, men kom igen.”
”Mmm.”
Efter ännu en tystnad frågar jag:
”Du gillar honom, Frank Sinatra?”
”Gillar och gillar – han var bara kung!”
”Jag tycker också om honom.”
”Jaha. Och?”
”Ja vi verkar tycka lika där, båda gillar – Frankie Boy, har du någon favoritlåt med honom?”
Svaret kommer direkt:
”Nature Boy!”
”Varför då, Nature Boy? Den är väl inte någon av hans bättre. Sentimental. Ingen jazz direkt.”
Han lyfter huvudet och ser på mig med tom och kall blick.
Säger sen med låg röst, ”fuck off, stick och brinn.”

Jag dricker upp. Ser på Peter. Han har vänt sig bort. Jag går ut och låser upp cykeln. Tar på mig hjälmen, kollar mobilen som varit på ljudlöst länge. Tre meddelanden, ett från Miljöfrämjandet och två från jobbet. Med en suck återvänder jag till universitetet.