Hjalmar Söderberg hade också dålig fantasi


Det var första gången han såg kvinnan. En av de sista dagarna på nittonhundratalet.
Eller hade han känt henne?
Han skulle ha kunnat fråga. Efteråt ångrade han att han inte hade gjort det.
Hon drack te. Deras blickar möttes. På väg ut köpte hon madeleinekakor.
Visste hon att konditorn hade börjat baka dem för hans skull?
Kaféet med de små lyktorna i fönstret, skriva mellan halv tio och tolv. Bordet var inte vikt för honom, ändå alltid ledigt.
Han var ofta igenkänd, men sällan tilltalad. Av respekt kanske, eller likgiltighet. Han ville ha det så. Sitta bland folk, men ifred. Känna närhet utan krav.


Han förstod att den här dagen skulle inget mer bli skrivet. Lämnade kaféet med en nick mot José bakom disken. Ute yrde snön. Han fällde upp kragen, snörpte ihop ytterrocken, drog upp axlarna. När han kom hem tänkte han fortfarande på henne.


Efter lunch gick han ut. Det hade klarnat. Blek sol bakom molntrasor som drev i nordanvinden. Han hade tänkt ta en promenad, men ångrade sig och gick istället till Nyheterna. Han hade inte besökt sin arbetsplats sedan han tog tjänstledigt för två månader sedan.


Efter tio år som journalist hade David Segercrona känt att det fick räcka. Han hade varit på flera redaktioner, nu senast som ledarskribent. Men han ville något annat, visa att han kunde mer än klichéerna, jubileer och minnesdagar, årskrönikor utan analys och framtidsblick. Svartvitt – vinnare och förlorare, good guys och bad guys.
Hans anställning var inte hotad, han var uppskattad och hade fått uppmuntran att prova något annat. När David förde saken på tal sa hans närmaste chef Bertil Carlzon: ”Självklart! Du förtjänar det. Ta den tid du behöver. Du är alltid välkommen tillbaka.”


David vinkade till receptionisten, tog hissen till näst högsta våningen och gick in på redaktionen. Ellen Clef och Lisa Schlüssel stod med kaffemuggar, intensivt upptagna i ett samtal. De såg inte åt honom när han gick förbi. Som om de inte ens märkt att han varit borta. Han var inte förvånad.
Plötsligt en dunk i ryggen. Det var Totte Nordlander: ”Tjenare David, hur är läget? Blir det något skrivet, eller sitter du och vässar pennor på dagarna?”
”Jodå, jag skriver på. Och du fortsätter att hålla koll här i lokalen. Vilka som är mogna att falla av åt vänster, eller hur!”
”Hm, ja, men just nu är alla så förbannat korrekta. Trogna som fan. Inte en skandal på länge nu – inte ens här i huset.” Jargongen satt i väggarna och ingen av de två ville ändra på det.
Nordlander hojtade efter David:
”Din farsa var upp hit i går, han såg fräsch ut!”
”Tror han kommer få svårt hålla sig borta. Abstinent vet du, har blivit rastlös.”
”Säg åt honom att sätta igång och skriva memoarer. Det borde hålla honom sysselsatt ett par år – så många som han har träffat under alla herrans år!”
David ignorerade Nordlanders försök till lustighet om pappan Volger Segercrona, den pensionerade författaren och ledande journalisten, känd för sin vassa penna. Faderns ställning hade David känt som en belastning – han hade svårt att erkänna att den gynnat hans karriär, ville bli erkänd på egna meriter.


Inne hos chefredaktören låg rökdimman tät, trots att rummet var väl ventilerat. Tidningslokalerna hade tidigare varit laboratorium med kraftiga fläktar i ett av rummen. Det blev rökrum när tidningen flyttade in. Det stinkande utrymmet hade sen förhandlats bort av miljöskäl, men då Bertil Carlzon vägrat att sluta röka på arbetsplatsen hade ledningen till slut gått med på med på att han fick flytta in där. ”Under en övergångsperiod”, hade det sagts.
Carlzon var den enda på Nyheterna som tilläts röka på jobbet. En total anakronism som bidrog till hans rykte som gammal dinosaur. Antagligen fick han fortsätta för att VD hoppades att lasten skulle förkorta hans liv – ett personalproblem mindre. Men många ansåg också att Bertil Carlzon var oersättlig. Han hade varit en mycket bra journalist och åtnjöt nu en respekt och lojalitet bland de anställda som gjorde honom immun mot angrepp från dem i ledningen som ville förändra tidningens inriktning. Bertil Carlzon stod fast mot trenderna, det gillades av de flesta.


Han sken upp när David steg in utan att knacka: ”Nämen tjenare, Segerkransen! Äntligen nån vettig person. Här snurrar det bara omkring en massa jävla datasnubbar … ruinerar oss med sina idiotier … millennieskiftet. Domedagen är här! Ha ha!”
”Äh, skit i dom bara.”
”Jag gör det. Men David, du överraskar mig, trodde du satt någonstans i värmen nu. Med en paraplydrink och en laptop. Vad gör du i detta förbannade land? På Nordpolen när du kan slippa?”
David ljög: ”Har provat att resa bort, men det funkar inte för mig. Beroende av vanor och rutiner som jag är. Skriver bäst om jag får en dos bruna bönor då och då.”
Bertil Carlzon fimpade: ”Fan tro det, du. Du är säkert så jävla fattig att du måste knäcka extra i ditt gamla jobb som sopåkare. Ursäkta att jag röker. Ska sluta nu. Hustrun, ja du vet.”
”Ja, det går nog bra, du är ju bra på det. Slutar litet då och då.”
”Var inte sarkastisk, då får du sparken.” Carlzon log.”Men seriöst, hur går det för dig? Kommer du någon vart? Tio sidor om dagen, eller?”
David övervägde hur ärlig han skulle vara. Han hade inte planerat det här besöket, visste knappt varför han gått dit. Hade han ens ett ärende?
”Jag skriver inget, sitter och glor mest. På café med datorn framför mig.”
”Okej?”
”Alltså, jag skriver, men helt annat än det jag hade tänkt.”
”Vad skriver du då?”
”Nonsens, kludd. Något brev. Sagor till barnen. Dagbok.”
”Vackert så, fortsätt med det. Sagor är inte dumt. Bara det blir kort.”
”Tack, men jag hade tänkt mig en roman. Eller några noveller.”
”Och vad skulle det handla om?”
”Det är det jag inte vet. Tom på idéer.”
”Förvånar mig, du brukar ju formligen spruta ut tidningstexter.”
”Nu är det annat. Måste hitta på allt själv. På det här jobbet finns hur mycket som helst att ta upp. Riksdagen, till exempel, den innehåller tillräckligt med dumheter för att bevaka med journalistik på livstid.”
”Förvisso, men nu …?”
”Tomt. Jag verkar behöva idioterna, makthavarna, för att ha något att skriva om.”


Bertil Carlzon tystnade, tände en ny cigarett och började bläddra i papper. Tittade sedan upp, gav David en lång blick under läsglasögonen. Samtidigt som han gick tillbaka till papperen mumlade han: ”Gör en Ohlsson, för fan. Bengt alltså. Han verkar ju inte heller ha några egna idéer.”
”Vad menar du?”
”Det går ett rykte att han har planer på att skriva en roman om Gregorius. Du vet gubben som blir giftmördad i Doktor Glas. Söderbergs roman.”


Ute tänkte David på vad Bertil Carlzon hade sagt. Vilken författare stod inte på sina föregångares axlar? Vem skulle ärligt kunna säga att alla påhitt och uppslag var helt egna? Inspiratörer, förebilder har alla.
Men att stjäla andras persongalleri och intrig, kan man verkligen göra det? Ja, varför inte? Verkligheten går att betrakta på många sätt, så som Bengt Ohlsson nu kanske skulle göra. Varför skulle det inte vara legitimt att skildra även Gregorius som en mer nyanserad person? Idén att tolka ett skeende på alternativa sätt tilltalade David.
Bertil Carlzons förströdda tanke började kännas attraktiv.
David anade att han skulle kunna få tillgång till idéer på det här sättet. Han kände att någonting öppnades inom honom, en fantasivärld. Och tanken på framgång lockade. Varför inte använda sig av en succé och haka på! Förlagen vill ha böcker som säljer. Många som läst och älskat en bok vill veta mer, avskyr att den tar slut och att inte få veta fortsättningen. En uppföljare är en mycket säkrare framgång än det som är helt nytt och okänt.


Natt. Drömmar om underjorden. I hålor, gångar, tillsammans med maskar, sög näring ur lövträdens söta rötter. Kände sig sen instängd, trängde sig upp till ytan. Någonstans i drömmen fanns kvinnan, hon på kaféet. Fortfarande i drömtillstånd såg han sig själv som i en spegel. Han insåg att han förvandlats till en svamp! Ätlig, färdig att plockas.
Han vaknade till. Försökte förstå drömmen. Handlade den om att han blivit en parasit? En varelse som inte kunde leva av egen kraft, beroende av näring från andra. Handlade den om hans författande?
Och vad var det med denna kvinna? Han anade att hon hade med drömmen att göra. Att det förr eller senare skulle visa sig hur.


Klarvaken klockan halv fem. Ljud från sopåkarna, de som håller staden ren. Han skulle kunnat vara där med dem, i arbetsgemenskapen. Att veta varje dag vad som skulle göras. Inte behöva fundera. Inga egna idéer. Drömsynerna dröjde sig kvar. Tanken ”Jag är en parasit” lämnade honom inte.
Han sökte i bokhyllan efter Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Hittade istället ett slitet exemplar av Den allvarsamma leken av samme författare. På försättsbladet stod skrivet med bläck: ”Till min kära hustru, julafton 1955.” Hans födelseår. Mammas bok. Han hade tydligen lånat den och behållit.
Det var nu länge sedan han läste Hjalmar Söderbergs klassiker. Då hade den varit obligatorisk läsning. Som gymnasist brukade han bara läsa tillräckligt för att fatta vad boken handlade om. Oftast sent kvällen innan lektionen i svenska, sedan några sidor på morgonbussen. Det gällde bara att hänga med i samtalet på lektionen, kunna besvara frågor om innehåll, komma med någon egen tanke. Den gången hade han inte berörts av boken, för ung att förstå. Men hans minnesbild var att boken hade börjat med en punschdoftande sångarfest som trots allt gjort intryck. Huvudpersonen, den unge Arvid Stjärnblom, hade presenterats vid en frustande manlig gemenskap i nationalromantisk anda.


När David nu läste upptäckte han att han tagit miste på bokens inledning. Boken börjar med att Lydia, den kvinna som Arvid sedan uppvaktar, tar ett bad. Lydias nakenhet skrivs fram. Inte i direkta ord, utan i sensualitet. Söderberg ger kvinnligheten frihet i Lydias gestalt. En frihet som av många ansågs opassande när boken kom ut vid förra sekelskiftet. Det var nu hundra år sedan.


Efter att ha läst inledningen slog David upp en sida på måfå och läste hur en av romanfigurerna uttalar sig om August Strindberg: ”Han har vant allmänheten att tro att ingen författare nu för tiden är i stånd att ljuga ihop en bok på frihand.” Och: ”… han har vant allmänheten att vid läsningen av en roman alltid fråga: vem är han, och vem är hon, och vem är den och den och den, och hur mycket är sant?”
David tog på sin röda morgonrock och tofflorna av fårskinn. När morgonen grydde hade han läst ut.


Snön låg djup på trottoaren när han kom ut. Här och var renblåsta fläckar med vindpolerad blankis. Han plöjde fram i drivor tillsammans med andra storstadsbor, ovana vid vinterförhållanden.
Han skulle göra en uppföljare till Den allvarsamma leken, skriva in sig själv i en nyckelroman, med samma tema. Otrohet, svek, kärlek och brustna hjärtan. Förtäckta ord om kollegor och kända profiler. Morgonsoffor: ”Vem skriver du om egentligen? Är det du som är Arvid?” Han halkade i tunna skor mot Stadsbiblioteket.


Alla böcker han önskade fanns tillgängliga till utlån. Hjalmar Söderberg var uppenbarligen inte intressant för dagens läsare. David lånade Doktor Glas, Martin Bircks ungdom, biografier över Hjalmar Söderberg, brevväxling mellan honom och Bo Bergman. Även romanen För Lydia av Gun-Britt Sundström.
Tidigare på morgonen hade han hittat en del matnyttigt på internet. Kulturartiklar och recensioner, referenser om Söderberg och hans tid.
David hade tur, hann precis med en buss när han kom ut från biblioteket, hoppade in och stampade av sig snön. Han kände sig plötsligt hungrig, insåg att han inte ätit på hela dagen. Det fanns en hållplats vid kaféet. Han höll plastkassen med böcker hårt i handen, var nära att halka på en isfläck men höll balansen.
Hans favoritbord var inte upptaget. Han markerade det med kassen, köpte en baguette med skinka och ost. En öl. Tog allt på en bricka och satte sig.


Han bläddrade i en av låneböckerna: ”Han saknade fantasi”, hade Bo Bergmans skrivit i biografin över vännen Hjalmar Söderberg. David tog det som ett tecken till sig själv.


Han kom åter att tänka på kvinnan han hade sett på kaféet dagen innan. Plötsligt slog det honom: ”Lydia!” Han måste ha haft det i bakhuvudet redan då, omedvetet känt vad han skulle göra. Att det skulle handla om henne. Om Lydia, och om hennes kärlekshistoria med Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken. Men hur var han själv indragen? Den plötsliga insikten, känslan av klarhet, förbyttes snabbt. Han ruskade på huvudet. Vad var det som hände?


Samma kväll gick David ut, tände en cigarrett och gick till det vanliga stället, Mastkrogen. Det tog en kvart att gå dit. Fullmånen jagade fram, kryssade mellan molntrasor, hade en ring runt sig. Han mindes hur hans pappa brukade säga: ”En ring runt månen förebådar snö.”


Inne i värmen. David satte sig med Torkel Hartman.
”Du klarar inte att skriva annars, måste ha något framför dig. Tom inombords, du är en jävla narcissist.”
Domen var hård. Hartman uttryckte sig rakt på sak, som han brukade. David hade hört det förut, inte alltid tagit hans ord på allvar. Vännens sarkasmer hade med åren gjort honom immun.


David kunde skaka av sig Hartmans ord också av en annan anledning: Hartman, den gamle kollegan, skrev i Nyheternas konkurrenttidning men även skönlitterärt. Hans senaste roman hade varit en uppföljning på Nya Testamentet. Med imponerande bildning hade han diktat om Paulus färder i Mellanöstern och Sydeuropa, fantiserat om evangelistens äventyr i möten och kärleksaffärer. Kreativt och bra, men ändå ett författarskap grundat på historier som redan var berättade. Han var alltså inte bättre än David?


”Var har du resten av familjen, är de fortfarande hos svärföräldrarna?”
David nickade. Frun hade rest med åttaårige sonen Erik. De var nu i den närbelägna staden och skulle stanna över jul och nyår. David skulle komma efter på julafton med Robert, tio år, som var hos sin farfar. Volger älskade barnbarnen villkorslöst. De fick växa upp och bli vad de ville. Så hade han inte David blivit behandlad.


Hartman hade förut hört talas om Davids planer, men glömt. De två vännerna brukade berätta om sina familjer, om barn och barnbarn, men det mesta passerade obemärkt, in genom ena örat och ut genom det andra. Liksom vädret ett evigt samtalsämne.
Surret på Mastkrogen sjönk i bakgrunden. Davids tankar var i skrivandet. Hartman märkte, viftade med en hand framför hans ögon: ”Är du full?” David skrattade: ”Kanske det. Full av stoff. Vet vad jag ska skriva.”


Innan han gick till sängs talade han med Erik och sin hustru på telefon. Hon berättade om morgonen när de smugit upp och överraskat barnens mormor och morfar med luciakaffe på sängen. Nu var alla trötta efter dagen. Erik släpades av sin mamma till luren och gäspade ”godnatt”.


David slumrade. Han vaknade av en drömsyn i neonljus. Versaler, ordet FÖRSTÅ. Vad var det? Skulle boken handla om att förstå? I hans halvvakna tillstånd kändes det logiskt att en av huvudpersonerna i Den allvarsamma leken, Arvid Stjärnblom, skulle vara med
i den nya boken. Skulle David skriva en äreräddning av den vankelmodige och handlingsoförmögne mannen? Den som sviker alla.
Men, är det inte just vad Söderberg gör i Den allvarsamma leken? Tänkte David sedan. Allt skildras utifrån Arvid Stjärnbloms perspektiv! Gestaltningen gör att vi begriper Stjärnbloms omogna kärlek. Hans feghet. En läsare vill ropa: Ta dig samman. Välj kärleken!
Och Gregorius. Hur skulle Bengt Ohlsson kunna skriva en hel bok om en knöl, ägna ett år av sitt liv åt denne man, en viktig bifigur i Doktor Glas? Denne Gregorius som av Söderberg utmålas som hustruplågare, en Molièrsk självcentrerad gubbe.
Går också Pastor Gregorius att förstå? Att ”Walk a mile in his shoes?”


Och David mindes hur han själv gjort samma val som Söderbergs huvudperson. Han hade gift sig utan att älska.!
Tankarna snurrade runt. Igår hade allt varit klart. Nu, klockan tre på natten kändes allt diffust igen. Lydia, Arvid, han själv – och Söderberg.


Men han visste vad han skulle skriva.
Han gick upp. Bryggde kaffe. Öppnade laptopen. Fingrarna lydde honom inte, han stängde locket, skrev istället för hand. Kom inte på något bättre titel än ”Den allvarsamma leken i millennieskiftet.” Ett arbetsnamn, fick duga. Han skrev:


När hon satte sig vid bordet intill såg han genast vem hon var. Lydia. Hans ungdomskärlek. Deras blickar möttes. Hon var lika vacker som då. Hur hade han kunna glömma henne? Hon åt madeleinekaka liksom han själv. Doppade i te. Hon log.


Han hade skrivit tjugo sidor i anteckningsboken innan det ljusnade. Sov en timme, drack mera kaffe. Telefonen på hallbordet ringde. Så tidigt på morgonen kan det bara vara hon, tänkte han innan han svarade. Det var mycket riktigt Julia, hustrun.
”Hej, det är jag!”, sa hon.
”Hör det. Det här är också jag!”
”Ha ha, hur mår du, David? Du lät så frånvarande igår. Riktigt låg faktiskt.”
”Gjorde jag det? Kanske. Har mycket att fundera över. Går inget vidare, om man säger. Men hur går det för er? Är det okej med alla?”
”Erik har blivit bättre, hostar inte lika mycket. Men tror inte att det är någon idé att ta honom till skolan mer den här terminen. Det är ändå bara ett några dagar kvar till jul.”
”Mhm”
”Hörde just från din pappa att Robert älskar att det har kommit så mycket snö. Han tror att det ska gå att åka snowboard. Du får ta honom till någon backe. Volger vill inte köra i det här vädret.”
”Okej.”
”Men hur är det med dig? Skriver du?”
”Jo, har just äntligen kommit igång nu. Ska iväg till kaféet.”
Paus.
”Jaha … och du skriver på…?”
”Du får se, kan inte berätta nu …”
”Det handlar väl inte om oss, om dig och mig, om familjen …”
”Nej. Om andra. Inte om oss.”
”Bra. Förresten, hade tänkt berätta att jag far bort ett tag. Efter nyår.”
”Jaha …?”
”En väninna. Du har inte träffat henne. Vi har känt varann ett tag. Vi far två veckor till Teneriffa. Ganska säkert med sol. Även så här års.”
”Det var hastigt påkommet. Vem är det?”
”Olivia von Platen. Jobbar som kommunikatör på Ailet-Arenos. Du har säkert träffat henne någon gång.”
”Namnet låter bekant. Men hur har du tänkt att det ska gå med …?”
Röster i bakgrunden.
”Kan vi prata sen. Mamma och Erik bakar pepparkakor. De har verkligen gått loss på julen, behöver assistans.”
David Segercrona lade på. Han satt kvar och tittade tomt på den grå telefonen av plast och tänkte att någon borde reda ut den trassliga spiralsladden. Någonstans i bakhuvudet hade han en föreställning om att det var han själv som var denna någon. Alla har mobiltelefon nu, var hans nästa tanke. Varför inte jag?


Han valde en röd halsduk denna gång och gick ut. I fickan hade han den svarta anteckningsboken. Datorn fick vara kvar hemma. Han ville fortsätta att skriva på samma sätt som under den gångna natten, ta tillfället i akt när han äntligen hade ett uppslag. Det kändes som en sommarmorgon och en fjäril kommer förbi. Fladdrar som fjärilar gör, tillsynes planlöst åt olika håll. Han ville följa efter med håven. Hålla kvar den med blicken. Inte tappa fokus. Han frös inte, kände inte den bitande vinden.


Han var tidigare än vanligt vid kaféet, fick vänta någon minut.
José öppnade: ”Godmorgon. Du är tidig idag.”
”Jo, har mycket att stå i.”
”Bra mycket att stå i. Samma här. Vanliga?”
”Ja tack, det vanliga.”


Han läste vad han skrivit på natten. Det handlade bara om Lydia, kvinnobilderna smälte samman. Hon som han sett på caféet blev Söderbergs Lydia. Han såg upp från boken och insåg vem hon påminde om. Han såg henne nu framför sig, flickan som han hade träffat som mycket ung. Hon som han älskat då, det visste han nu. Han kunde se henne, återvände i minnet till deras möten. Kall vinternatt, i ett litet hus, en varmbonad lekstuga. Månljus. Första gången öppnade hennes far dörren och hälsade med en förmodan att de ville gå till stugan som han ordnat för dottern, hans enda barn. Av kärlek till henne hade han gett henne en egen bostad. Frihet att komma och gå som hon ville.
Han mindes sin rädsla, åtrå och förundran över närheten till flickan. Hon hette inte Lydia, det gjorde inte flickor längre, inte ens på den tiden. Varför kallade han henne nu Lydia? Vad hade hon med hans berättelse att göra? Han var förvirrad igen. Insåg att det inte skulle bli mer skrivet, gick hem. Somnade.


På eftermiddagen tog han en promenad. Kände att han behövde klara ut sina tankar. Hade nattens plötsliga insikt varit en ett hugskott? Han försökte hitta tråden. Temat från Den allvarsamma leken, otrohet och svek. Kärlekens omöjlighet. Det han skulle skriva måste utspelas i modern tid, så långt visste han. Men vilka skrev han om? Arvid och Lydia? Eller om sig själv och någon annan?


Han såg Torkel Hartman komma emot sig, hunden lekte i snön mellan frostiga ekar. Det var försent att vika av på en sidoväg, vännen hade redan sett honom, ropade på håll: ”Försök inte, såg att du ville undvika mig. Så lätt kommer du inte undan.”
”Nej, har verkligen ingen lust att prata med dig nu. Inte med någon. Behöver vara ifred.”
”Hopp och lek bara. Jag ska inte besvära, har bråttom tillbaks till jobbet. Helt sjukt mycket med allt hysteri inför nyår. Folk verkar på allvar tro att världen är på väg att gå under. Alla datorer ska krascha, typ. För någon skitsiffra i årtalet.”
”Ja, och det gör den nog också. Går under. Man vet aldrig.”
”Skriv på du. Passa på medan du lever. Och god jul om vi inte ses mer, före dess, alltså.”
När de gått åt varsitt håll undrade han över varför han inte svarat på Hartmans ”god jul!”


Morgonen efter visste han att han hade drömt om henne, flickan som han träffade i månljuset. På samma gång var hon kvinnan i kaféet. Han kände vemod och en saknad. Önskade att han hade kunnat gråta.


Vinden hade avtagit när han gick ut. Han tog av baskern med en önskan att den bleka solen skulle ge litet färg i ansiktet. Tankarna kretsade kring Lydia. Var det inte Gun-Britt Sundströms bok För Lydia som hade samma intrig och personer som Den allvarsamma leken? Med Lydia, Arvid Stjärnbloms hemliga älskarinna som huvudperson istället för den notoriskt obeslutsamme Arvid Stjärnblom? Han mindes nu att han hade sympatiserat med Lydia i Sundströms version. Varför inte upprepa hennes upplägg men förflytta handlingen i tid? Och låta triangeldramat mellan den gifte mannen, hans hustru och älskarinnan utspelas mot en bakgrund av feminism och postmodernism! En nyckelroman i tiden skulle det kunna bli, det gick alltid att lämna utrymme för spekulationer.


Han hade just satt sig på kaféet när dörrklockan plingade. Kvinnan kom in, hon som han sett och i sin fantasi kallat för Lydia. Hans Lydia.
Hon gick fram till disken och väntade. Såg på David och deras blickar möttes hastigt. José syntes inte till. Efter en minut kom han fram, medan han torkade sig på en handduk: ”Godmorgon, hej.”
”Hej. Två madeleinekakor vill jag ha. Och en kopp te, tack.
José tog kakorna med en tång och lade dem på ett fat.
”Något mer?”
Hon betalade, tog sitt te och kakorna, gick sedan fram till David: ”Får jag slå mig ned?”
Han nickade och hon satte sig mittemot honom.
”Vill du ha en kaka?”
”Ja tack, jag har visserligen just ätit en, men den sorten äter jag gärna fler av. Du har bra smak.”
”Tack. Vet att du gillar dem. Har inte sett de här kakorna någon annanstans. Har du fått bageriet att baka dem enbart för din skull?”
”Ja, faktiskt.”
David svalde, försökte låtsas oberörd, hade svårt att prata.
Hon sa ”Du kanske undrar hur det kommer sig att jag vet att du tycker om de här kakorna, jag menar – vi känner inte varann.”
Frågan var oväntad. Nej, visst, de kände inte varandra. Varför hade det varit så självklart att hon visste? Tog han henne för självklar?
”Nej, det gör vi inte. Vi känner inte varann. Fast du verkar bekant. Har vi setts någonstans? Och ja, klart att jag undrar om kakorna.”
”Vi har setts här. Jag vet att du såg mig när jag var in häromdagen.”
”Jo, jag såg dig, visst gjorde jag det …”
”Och jag vet vem du är, David Segercrona. Känner din hustru.”
”Aha.”
Det uppstod en kort tystnad.
”Känner henne rätt väl faktiskt.”
”Okej … hur då?”
”Julia och jag är kollegor, vi har träffats i jobbet.”
Det blir tyst igen.
”Jag heter Olivia von Platen.”
”Jaha, såå …”
”Varsågod, ta en kaka.”
David kände sig torr i munnen. Tog en kaka, höll den kvar i handen.
”Nu minns jag, Julia talade nyss om dig. Ni ska resa tillsammans, eller hur?”
Hon log, ”Ja, till …”
”Teneriffa”, fyllde han i.
”David, du måste veta. Julia och jag är mer än vänner. Vi älskar varandra. Det är en kärleksresa vi ska på. Jag kom hit för att tala med dig om det. Redan i förrgår var jag här av det skälet. Kunde inte då, men nu är det sagt.”


David Segercrona såg tyst på kvinnan som satt mitt emot honom. Hon, vars åsyn hade väckt hans fantasi om att han älskat henne en gång.
Han visste att han inte skulle skriva om henne. Han skulle vara tillbaka på Nyheterna den första januari nästa årtusende.
Olivia von Platen doppade en madeleinekaka i te.