Som det ska vara

Femtiotalsmorgon. Bengt är på väg hem. Hatten på sned, brännvinsplunta i innerfickan, kom över en extra ranson i går. Kavajen knäppt på sniskan över den vita skjortan. Hälsar artigt på herr och fru Karlsson som går en tidig promenad. Mannen lyfter på hatten, hustrun nickar avmätt.
Himla varmt men vill ha kavajen på. Så ska det vara. Man ska se proper ut. Normal.
Nere vid ån är det inte många människor ute en söndag förmiddag i augusti. Tröttheten kommer över honom, han sätter sig på en bänk, ser ut över vattnet mot träkåkarna på andra sidan. Två måsar cirklar lojt. Han känner doft av linolja och fernissa från småbåtarna som ligger förtöjda. Vindstilla nu.
Bengt har tillbringat natten med vännerna, sen med Olga, smugit sig ut när solen redan stod högt. Hennes gardiner fladdrade i den lätta brisen när han försiktigt öppnade dörren, men hon vaknade inte.
Försöker stiga upp, men blir sittande. Känner sig hungrig, finns det kaffe hemma? Mat? Minns inte. Kanske kan hungerkänslorna lindras med ännu en rejäl klunk Kron. Ljummet stryker spriten ned längs strupen, lenande i magen. En bedräglig känsla, det vet han. Han lägger sig på bänken. Somnar djupt.
Väcks av en knuff på axeln. Två poliser tittar ned på den yrvakne som knappt vet var han är. ”Så här kan du inte ligga, Bengt. Upp med dig!”
Han sätter sig upp, fan att en hederlig människa inte kan få vila i fred. Mumlar, ”jaså, stör jag?”
”Det är inte som det ska vara att människor ligger på parkbänkarna. Kan du stå på benen, eller måste vi sy in dig för tillnyktring?”
Bengt ställer sig mödosamt upp.
”Gå hem och lägg dig nu Bengt, det är inte långt, eller hur!”
En av poliserna petar lätt med sabeln på Bengts bak: ”Seså, rör på påkarna!”
Bengt vinglar iväg, hör deras skratt. Och det där ”som det ska vara”, hur är det?.
Såg de inte min fina vita skjorta?