Svenskkaféet


Den gamla damen reser sig från sin bordskamrat, tar med kaffekoppen och fyller på med tretåren utan att fråga. Expediten ser åt ett annat håll och rycker på axlarna med en lätt grimas. När vi kom in och beställde mötte samma expedit våra försök att tala spanska med överseende förståelse, utan att säga som det var – det går lika bra med svenska.
Inredningen i det gamla kaféet kan med ett vänligt ord kallas vintage. Något så slitet kan bara passera när väggarna består av mahogny och stolarna beställdes på Bauhaustiden.


Vi sätter oss vid ett mörkt bord. Långt från Las Palmas brännande sol. En bit bredvid sitter de två två damerna med sina kaffekoppar.


”Ja, har du varit länge här, då?” den något yngre, ljushåriga, frågar. Hennes nyfunna bekantskap som är i 70-årsåldern, svarar: ”Oh ja, flyttade hit på 60-talet och blev kvar. Här finns allt jag behöver.” Hon skakar sitt mörka hår med grå slingor.
”Men har du inga anhöriga här, eller hemma i Sverige?”
”Nej jag klarar mig själv här. Bor billigt och nu har jag en liten pension. Innan den jobbade jag som guide och turistvärd. Och varför frysa när jag inte behöver.”
”Men litet ensamt … nån att dela med. Har du aldrig saknat det?”
Den äldre av de två ser på den ljusa som slagit sig ned bredvid henne, drar med fingrarna över munnen och ler. ”Jag har mina vänner här bland kanarierna. När jag någon gång känner mig ensam tar jag min lilla bil och drar upp till grottorna.”
Hon tystnade, fortsatte sen,”Där gör jag upp en eld och mediterar, hejar på mina gelikar, sjunger en sång tillsammans med dem.”
”När var du senast i Sverige?”
Ett leende till svar, ”Minns inte. Jag har min grav bokad här.”

Fler noveller av Anders Fagerlund: