Varför dödas barnen? Kanske svaret är enkelt.

 

Siktar pistol
Foto: Max Kleinen på Unsplash

För en tid sen sköts en tolvårig flicka. Och nu har det hänt igen, två mindre barn allvarligt skadade i Flemingsberg. Avsiktligt eller ej, den sanslösa verkligheten framstår allt brutalare. Blir det nästa gång mina barn eller barnbarn frågar sig allt fler. Med all rätt framstår våldet i Sveriges förorter som den fråga som kan avgöra nästa års val.

Reportage och analyser går i gamla spår – intervjuer med grannar, uttalanden av experter. Rädsla, chock. Politiker tävlar om att trappa upp retoriken, hårdare tag. Oacceptabelt, fruktansvärt. Ja, vem tycker inte att det är just oacceptabelt och fruktansvärt att barn som leker på sin ”trygga” gård plötsligt blir skjutna.

Vad kan göras, frågar programledaren. Frågan känns sliten liksom svaren. Jag har ännu inte hört något nytt. Förutom de höjda straffen talas det om tidiga interventioner av sociala myndigheter, insatser i skola och förskola och att föräldrarna måste … osv. Så har det låtit så länge jag kan minnas. Allt känns som krav på att människor ska lyfta sig i håret.

Så varför har kriminella kunnat bre ut sig på det sätt som nu sker? Till att börja med handlar det om makt som i stora delar av samhället har förflyttats från det allmänna, från stat och kommun till andra maktcentra av informell natur. Hur fungerar människopsykologin i ett sådant fall?

På samma sätt som vattnet flyter nedåt, mot havet vill människan fylla ut tomrum. När samhället abdikerar uppstår ett vakuum. Några kommer att försöka ta den platsen.

Under ett antal år har Sverige, stat och kommun, utrymt delar av territoriet. I glesbygd handlar det om avfolkning och utflyttad service. I förorten, där befolkningen istället växer, sker samma sak – servicen försvinner. Det allmänna drar sig tillbaka.

För den slipade, samvetslöse är det nära till hands att exploatera situationen.

Resurssvaga i beroendeställning, utan reell möjlighet att själva påverka skeendet blir utnyttjade. Den som väljer en kriminell bana kan göra det på enkelt sätt. Samtidigt är konkurrensen om makten skoningslös och våldsam.

Nattväktarstaten ligger om hörnet. Andra krafter träder in – så som det alltid sker där det finns ett tomrum.

Detta är en del av psykologin bakom att barn dör – eller snarare sociologin.

Den som håller med så här långt i mitt resonemang bör också hålla med om att lösningen är enkel: Samhället måste göra comeback i förorterna.

I form av service. Socialkontor, arbetsförmedling, försäkringskassa, bemannade av levande välbetalda och kompetenta människor. Polis och väktare. En bra och jämlik skola. Vård- och hälsocentraler, tandläkare. Barnhälsovård och och mödravård. Bankkontor med möjlighet att använda kontanter. Platser för ungdomar i form av fritidslokaler. Renhållning, sophämtning som fungerar. Kultur, skönhet. Lekplatser och parker som underhålles och sköts. Bänkar att sitta på för den som inte längre orkar. Simundervisning. Och så vidare. Inga nyheter alltså.

Mycket av detta finns redan säger du. Och visst, det gör det, men hur ser trenden ut – är det inte mindre och mindre istället för mer och mer?

Och du invänder att mycket av allt detta som jag efterlyser är nittonhundratal, gammaldags, folkhemmet. Och jag svarar att okej, kanske det, men för mig låter allt detta, mänsklig närvaro, ljud av människoröster, så mycket bättre än tomma skramlande ölburkar i den kalla vinden i november.

Dyrt dyrt, skatter, skatter, skatter, säger du. Och jag säger att, javisst dyrt, det kostar, men jag är beredd att betala skatt för att barn inte ska bli skjutna. Beredd att betala bra för dem som jobbar för att deras ort ska vara värd att växa upp i, att vara stolt över.

Och hur kan jag tro att detta skulle vara enkelt? Jo,säger jag, det är enkelt att se för den som slutar att skylla ifrån sig. Slutar att tro att det är bara för människor att rycka upp sig, att lyfta sig i håret. Eller bara att spärra in dem som skjuter – det kommer aldrig att räcka.

Enkelt att se att till slut handlar det om mänsklig närvaro. Att vi, folket, inte kan lämna walk-over till dem som tar makten när vi tar Teslan iväg till köpeslägenheten. Till ett ställe där vi kan hoppas att det är tryggt. Tillsvidare. Tills nästa barn blir skjutet, denna gång litet närmare.