Tankar från en SVBG

Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.

Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”

Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.

När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.

Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.

Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.

Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.

För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.

Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk –  och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.

Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?

Dags för en remiss till, gissa vad?

Mera om smärtproblem på Anders Fagerlunds skrivande:

Hem » Tillbaka till Anders Fagerlunds skrivande

Publicerat av

Anders Fagerlund

Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar. Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Under 2022 hoppas jag kunna ge ut uppföljaren som ännu inte har något namn. Novellsamlingen Myren är också på väg att ges ut under 2022. Jag har även skrivit artiklar och recensioner i bland annat facktidningar, Västerbottens-kuriren och Miljömagasinet.