”Sverige planerar för kol.” Det kan vi läsa i Stora Energiboken, utgiven av Ny Teknik inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Skriften beskrivs som en faktabakgrund och ett komplement till alla subjektiva partsinlagor.
Det hela är en föredömligt pedagogisk publikation som inleds med en bakgrund om Sveriges energihistoria följt av utförliga beskrivningar av alla energislag. Den innehåller sen ett sista kapitel om ”förnyelsebara och ändliga energikällor m.m.”.
Men när det kommer till texten om kolet får vi nu, 45 år senare, en tankeställare om hur kortsiktiga våra kunskaper kan vara. Kolet beskrivs på tre tättskrivna och faktaspäckade sidor med alla för- och nackdelar, inklusive risker för miljön. Idag vet vi att kol är ett av de värsta energislagen när det gäller utsläpp av växthusgasen koldioxid i atmosfären. Men i Ny Tekniks framställning hamnar detta problem i ett litet stycke helt i skymundan. Tidningen nämner visserligen att ”många forskare hävdar att /koldioxid/ är det största miljöproblemet idag.” Men sedan skriver man att kol kan bli miljövänligt, att det finns gott om kol och att utvinning och transporter har blivit mycket säkrare än tidigare. Detta med ”många forskare” tycks vara lätt att relativisera. Man tänker kanske att ”det finns väl många andra?”
Vi tror oss veta vad som blir bäst, avigsidor kan vi tona ned. Trots varningar lyftes kolet en gång fram som en framtida stor energikälla. Hur går detta ihop? Svaret finner vi kanske idag då kärnkraften är högsta mode på många håll. Riskerna sopas undan till små fotnoter. Psykologin är enkel: vill vi ha något riktigt mycket så blundar vi för vad det kostar.
Och den energiresurs som inte nämndes i Ny Tekniks ambitiöst pedagogiska skrift – besparingar – om den hör vi väldigt litet också idag.