SCUM-manifestet – 2012 och 2022

En text från 2012 – fortfarande aktuell 2022. Tyvärr.

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran för den konstnärliga gestaltningen, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

Hade önskat att Valerie hade kunnat känna sej förstådd, tänk om hon hade kunnat lyssna på Mikael Wiehes ballad Valerie! Kanske en naiv tanke, men jag vill tro på poesin som en tröst, en väg till helande.

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

Publicerat av

Anders Fagerlund

Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar. Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Under 2022 hoppas jag kunna ge ut uppföljaren som ännu inte har något namn. Novellsamlingen Myren är också på väg att ges ut under 2022. Jag har även skrivit artiklar och recensioner i bland annat facktidningar, Västerbottens-kuriren och Miljömagasinet.