Dags för män att träda tillbaks

People and super power concept. serious man with red thick beard, wears helmet and red superhero cape Free Photo

Foto: Freepik

En tankelek? Nej jag menar allvar, det är dags nu. Männen måste släppa makten.

Med några få undantag har vi män varit de som bestämt så länge mänskligheten funnits –  en förskräckande historia av krig, kvinnoförtryck och massakrer. De senaste århundradena pågår också ett mord på hela vår planet – något som till största delen verkställs av män.

Exempel bara idag den 9 mars 2021:

I Myanmar: Soldater skjuter ihjäl demonstranter på Internationella Kvinnodagen.

Sverige: En person döms av högsta domstolen för att ha kastat ut en kvinna från balkongen. Ja, ni läste rätt, en människa har bevisligen kastat en annan människa från hög höjd, i syfte att hen ska dö. Jag upprepar: en människa har alltså gjort detta. En man, vad annars?  Vilken annan varelse skulle vi tillåta gå lös ute in naturen om risken är att den utför sådana dåd? Även om varg dödar människor ytterst sällan har vi ändå politisk enighet om att den arten inte får breda ut sig. Några hundratal är allt som får gå löst ute i naturen.

Men arten “män” får gå fritt.

Det är försent för en andra chans att bevisa att vi kan bättre. Det kommer inte att hända. Så länge män fortsätter att sitta vid makten, fortsätter också krigen, rovdriften på naturen, kvinnovåld utan straff. Män som Putin, Trump, och makthungriga militärer har enbart intresse av att behålla makt. Och så kommer det att förbli. Framtiden måste bli kvinnornas.

Så hur ska detta gå till? Hur kan männen stoppas att utöva sin makt? Valerie Solanas recept var “cutting up men”, något hon beskrev i SCUM-manifestet 1967. Men det kommer att finnas andra vägar än att eliminera männen fysiskt. Okej visst – män kommer inte frivilligt att släppa makten. Det kommer att bli tufft. Tålamod och pedagogik kan räcka en bit. Och dessutom – kvinnorna måste vara beredda att ta det som männen tvingas överge.

Det finns positiva trender:

Biståndsorgan har förstått att bidrag till ett land slussas bäst via kvinnor när männen har abdikerat, slutat bidra till försörjningen, utvecklingen.

Kvinnor kämpar för frihet i Belarus.

I USAs presidentval 2020 slet kvinnor för att alla skulle få chans att rösta.

Och inte minst: Metoo avsätter män i höga positioner.

Min övertygelse är att om kvinnor hade lett världen hade det sett helt annorlunda ut. Inga världserövringar. Få eller inga mord. Med kloka kvinnor som leder mänskligheten skulle vi kunna leva i samklang med naturen, inte plundra den på det sätt som nu sker.

Har jag fel?

 

<a href="https://www.freepik.com/photos/tattoo">Tattoo photo created by wayhomestudio - www.freepik.com</a>

SCUM-manifestet

 

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

 

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

 

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

 

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

 

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

 

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

 

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

 

Det destruktiva och självdestruktiva har aldrig varit min grej. Jag önskar att Valerie hade kunnat lyssna på  Mikael Wiehes ballad Valerie . Hade önskat att hon hade kunnat känna sej förstådd. Det hade kanske inte hjälpt henne, men ingen annan väg är möjlig för mej.

 

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.