I Sverige talar vi svenska

Förbudsskylt för cykelparkering på danska
Foto: Anders Fagerlund

”Henstilling, vad betyder det? Parkering, eller?

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att  ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.

Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.

Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.

Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.

Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!

Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i  landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.

Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!

Eller hur, Jimmie?

Slappna av – giv akt!

 

Anders blir vaccinerad
Foto: Margaretha Simm

”Du kan nu boka tid för vaccination.”

Så klart att jag gjorde det, vem vill inte få skydd mot att bli sjuk och dö? Pendeltåget till Älvsjömässan inga problem. Första sprutan.

Massor av folk, långa köer, alla försågs med munskydd om man inte redan hade. Humöret bra, min kärlek och livskamrat var med som stöd och hjälp. Folk som skämtar och hjälper varandra. Som ett litet roligt äventyr. En snäll och trevlig sköterska tog några uppgifter, kollade att jag var den jag uppgav mig vara, tror vi log mot varandra bakom våra munskydd. Sen uppmanades jag att slappna av min vänstra arm. Det gick sådär, men efter att hon bett mig “slappna av ännu mer” fick jag min injektion. Och inte gjorde det ont.

Efter det var det att sitta still i en kvart. För att vara under observation. Man vet aldrig vad som kan hända. Ingen som mådde dåligt, vad jag kunde se. Men i alla fall, det var säkert bra att vänta ett tag.

Så en märklig incident. Bakom skärmar hade stolar placerats ut i snörräta rader. Lokalen är stor, jättestor, kanske var vi hundra pers som satt snällt och prydligt uppradade, med två meters lucka. Jag tog en stol och flyttade den så att min följeslagare och jag kunde sitta bredvid varandra. Efter några minuter kom en vakt som uppmanade mig att ”flytta tillbaka stolen”. Blev först paff, sen reste jag mig för att åtlyda hennes närmast kommandoliknande påbud. Ångrade mig och sa, ”vi är i sällskap”. Hennes svar: ”ni kan kanske prata hemma!”

Jag kände mig flat, mållös. Inte sedan jag gjorde lumpen för hundra år sen har jag tilltalats på det viset.

Vad är det för ett svar? Ingen alls förklaring till varför vi skulle sitta som vi satt, kan ha funnits många skäl till det, men ingen förklaring, nejdå, här var det bara att lyda order!

Känslan plötsligt mindre bra efter den fina inledningen. Har vi blivit boskap nu? Som ska fösas på raka led, finna oss i allt, bara för att vi är en äldre riskgrupp?

Plötsligt min glada och tacksamma attityd borta, kom i opposition till allt igen. Förhoppningsvis är min aversion borta tills det är dags för nästa injektion. Med en ny snäll och trevlig person som ger mig en spruta och uppmanar mig med ett leende bakom masken: ”Slappna av.”

Dags för män att träda tillbaks

People and super power concept. serious man with red thick beard, wears helmet and red superhero cape Free Photo

Foto: Freepik

En tankelek? Nej jag menar allvar, det är dags nu. Männen måste släppa makten.

Med några få undantag har vi män varit de som bestämt så länge mänskligheten funnits –  en förskräckande historia av krig, kvinnoförtryck och massakrer. De senaste århundradena pågår också ett mord på hela vår planet – något som till största delen verkställs av män.

Exempel bara idag den 9 mars 2021:

I Myanmar: Soldater skjuter ihjäl demonstranter på Internationella Kvinnodagen.

Sverige: En person döms av högsta domstolen för att ha kastat ut en kvinna från balkongen. Ja, ni läste rätt, en människa har bevisligen kastat en annan människa från hög höjd, i syfte att hen ska dö. Jag upprepar: en människa har alltså gjort detta. En man, vad annars?  Vilken annan varelse skulle vi tillåta gå lös ute in naturen om risken är att den utför sådana dåd? Även om varg dödar människor ytterst sällan har vi ändå politisk enighet om att den arten inte får breda ut sig. Några hundratal är allt som får gå löst ute i naturen.

Men arten “män” får gå fritt.

Det är försent för en andra chans att bevisa att vi kan bättre. Det kommer inte att hända. Så länge män fortsätter att sitta vid makten, fortsätter också krigen, rovdriften på naturen, kvinnovåld utan straff. Män som Putin, Trump, och makthungriga militärer har enbart intresse av att behålla makt. Och så kommer det att förbli. Framtiden måste bli kvinnornas.

Så hur ska detta gå till? Hur kan männen stoppas att utöva sin makt? Valerie Solanas recept var “cutting up men”, något hon beskrev i SCUM-manifestet 1967. Men det kommer att finnas andra vägar än att eliminera männen fysiskt. Okej visst – män kommer inte frivilligt att släppa makten. Det kommer att bli tufft. Tålamod och pedagogik kan räcka en bit. Och dessutom – kvinnorna måste vara beredda att ta det som männen tvingas överge.

Det finns positiva trender:

Biståndsorgan har förstått att bidrag till ett land slussas bäst via kvinnor när männen har abdikerat, slutat bidra till försörjningen, utvecklingen.

Kvinnor kämpar för frihet i Belarus.

I USAs presidentval 2020 slet kvinnor för att alla skulle få chans att rösta.

Och inte minst: Metoo avsätter män i höga positioner.

Min övertygelse är att om kvinnor hade lett världen hade det sett helt annorlunda ut. Inga världserövringar. Få eller inga mord. Med kloka kvinnor som leder mänskligheten skulle vi kunna leva i samklang med naturen, inte plundra den på det sätt som nu sker.

Har jag fel?

 

<a href="https://www.freepik.com/photos/tattoo">Tattoo photo created by wayhomestudio - www.freepik.com</a>

Den farlige Donald Trump

Donald trump portrait with silhouette style Free Vector

 

“Trump har många kännetecknen på något inombords som kan vara potentiellt farligt.”

Detta skrev jag i ett blogginlägg 2016 strax efter att att Trump valts till USA:s president.

Och några dagar senare i nästa inlägg :

“Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit  är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression.”

I samma inlägg:

“Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra.”

Att förstå psykologin hos en person med fingret på kärnvapenknappen är självklart nödvändigt. På inget sätt innebär detta att frånta honom det politiska och moraliska ansvaret för vad som nu händer. De historiska händelserna i Washington DC den 6 januari DC var kulmen av en antidemokratisk utveckling, underblåst och inspirerad av Donald Trump under hans presidentperiod.

Trumps narcissistiska personlighet har omvittnats av många med professionell kunskap. Vissa har bedömt att han även lider av antisocial personlighetsstörning – som också har kallats psykopatisk personlighetsstörning.

Min bedömning från 2016 handlade om att Donald Trump i framgång hade en i stort sett orubbad självbild. Då borde jag också har förtydligat att hans potentiella farlighet handlade om vad som händer när hans självkänsla hotas. När bubblan som han byggt åt sig själv riskerar att spricka blir han farlig. När skammen hotar och  hans makt blir allvarligt ifrågasatt, kommer han att ta till desperata åtgärder för att slippa uppleva den ångest som det innebär att förlora. Nu har det hänt, krisen för Trump accentuerades under sommaren och hösten 2020. Trump talar om att “vi”, (dvs han själv) kommer att göra det ena och det andra. Ett hot inför framtiden. Och detta “vi” är vad han behöver för att överleva i psykologisk bemärkelse, hans självskapade illusion tillsammans med de som är lojala med honom. Annars är han inget.

Det finns anledning att vara rädd. Donald Trump har länge varit i en kris som trappats upp. Och han har fortfarande makt att göra sin personliga kris till världens kris. Det finns tyvärr många exempel på män som i liknande belägenhet har blivit extremt destruktiva.

Nu måste Donald Trump förhindras att, likt kejsar Nero i det gamla Romarriket, dra världen med sig i fallet.

Samhället – ska det finnas till?

Ung kriminell
Bild: Pixabay

 

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. “Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Det handlar om att finnas till.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – “kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  “du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

Jag hatar den här förskolan

Ledsen pojke
Bild:Freepik

Efter att ha sett första avsnittet av SVT-programmet Våra barns hemliga liv är jag beredd att hålla med.  “Jag hatar den här förskolan.” Han som säger så är en pojke i sexårsåldern och har just utsatts för vad han uppfattar som en orättvisa.

Så  vad säger de medverkande experterna om detta, hur ställer de upp för barnet? Svar, “han har just lärt sig något,  titta på honom se hur han är  ledsen, rasande, se hur barnet lär sig fatta att han är en förlorare.”

Jag hatar det,  förstår inte hur SVT har kunnat köpa in det här programkonceptet som är  uppenbart oetiskt. Här får vi vuxna i ett perspektiv från ovan beskåda barns känslor inför frustrationer och nederlag, besvikelser, segrar och jubel. Utan eget medgivande har de lockats in i en show för att utnyttjas av vuxna som ska gotta sig  i hur söta de är, hur roliga kommentarer och gulliga gester de kan uppvisa. Vi antas lära oss något om barn, men det vi lär oss handlar mera om hur vuxna exploaterar barn

Hur kan professionella barnexperter ställa upp på något sådant, vart tog deras omdöme vägen?

Jag rekommenderar att ta del av Gunilla Brodrejs dräpande kritik här i Expressen, Hon har formulerat kritiken utmärkt. SVT:s programchef Micael Lekberg har mage att försvara det hela, inga barn har kommit till skada skriver han. Men han får mothugg direkt av Brodrej.

Se också hur personal inom förskolan reagerar på sajten Förskolan, ett diskussionsforum som vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskolan. Kommentarerna är  djupt kritiska, någon ifrågasätter om inte programmet strider mot FN:s barnkonvention.

Nej, snälla experter, gör om gör rätt. Hoppa av programmet, ta avstånd från exploateringen och lyssna på barnen, ta dem på allvar istället för att skratta åt dem när de säger, “det här är orättvist”,  “varför har de så här dumma tävlingar?” I nästa program lägg upp ett koncept om hur vuxna kommer till rätta med objektifieringen i vårt samhälle, hur människor utnyttjas på olika sätt, ställ upp på “förlorarnas” sida.

En förmiddag i medieduschen

Nyopererad och stillaliggande låter jag mig översköljas av radio och papperstidning samtidigt med modernare nätupplagor. Mångfalden är mäktig, trots att det är en morgon som saknar riktigt stora händelser finns hur mycket som helst att ta del av. Och för en gångs skull har jag tid att läsa, lyssna och reflektera.

Börjar med Opulens, som kallar sig “Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin”. Ser om en utställning med färgsprakande konst av GAN – Gösta Adrian-Nilsson. Bilderna får mig att vilja rusa till Stockholm och bara titta!

Radions P1 har att berätta att Lennart Johansson, tidigare ordförande i Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, gått ur tiden.  Jag minns när han förlorade mot Sepp Blatter i omröstningen om ledarskapet i Fifa. Då talades och skrevs allmänt om fiffel och båg. Lennart var vår svenske reko och justa kille.

I “Ring P1” kan stollar komma till tals, men idag var det en del kloka synpunkter. Någon frågade varför riskerna med kärnkraften inte lyfts fram och en annan tyckte att “rökare borde ha en stålask att lägga sina fimpar i, plus snus och tuggummi”.  Stålask – why not – borde bli mindre skräpigt och mindre risker för förgiftade djur på det viset.

Läser i DN.s nätupplaga om det annalkande danska valet och att i Kina ignoreras i media allt om massakern  på Himmelska fridens torg för trettio år sedan. Problemen med sopor tycks istället ha varit huvudnyheter. Kina – en diktatur som vi vill göra affärer med.

I papperstidningen VK  ser jag två långa artiklar som förtjänar att läsas och begrundas. Ola Nordebo vill att vi uppmärksammar Anna Wallin som levde i väglöst land i Ljusliden. “Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat ….hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.” Och Sara Meidell skriver på kultursidan: “Låt de förbjudna kropparna fylla flödena.” I artikeln relaterar Meidell hur nätplattformen Gardet visar “sex bilder som /av socialt medie/ plockats ner, men uppställda intill lika många godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder …” När jag ser bilden på Anna Wallin kan jag undra vad hon skulle ha sagt om detta? Skulle hon ha förstått ens vad det handlar om?

Jag fick en fin present nyss, en prenumeration på kulturmagasinet Balder. Ser just att Anna Jörgensdotter i senaste numret skrivit en dikt som inleds med orden “det är fel tid att finnas”. Och – just det – hon skriver faktiskt också i dagens Opulens, “Det enda vi kräver är en annan värld.”

Hur kan man låta bli att läsa vidare med en sån ingress som Annas här ovan. Och – vad är det för värld vi lever i? Kommer just ihåg hur jag som barn på femtiotalet grubblade på hur världen skulle se ut efter år 2000. Känns ibland – i medieduschen – som om jag lever i en värld av science fiction.

 

Från bältros till könsbyte?

2018-09-09

Foto: Margaretha Simm

Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Vadan detta, har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?

Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en “SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tighta BH:n hjälper mig att slippa det.

Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.

Tiggare användbara för makt

Gica, 48, drömde om ett nytt liv i Sverige - nu misstänks han blivit mördad
Bild från Jönköpings-Posten
2018-09-08

Det är nu några år sedan många politiker kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU. Med rätta argumenterades för den fria rörligheten över gränser och hur Europa tillsammans skulle ingå i en stor gemenskap som skulle förhindra framtida upprepningar av forna seklers blodbad.

Partierna var då splittrade men stora delar av Stefan Löfvens socialdemokrati, liksom moderaterna, var för en svensk anslutning till EU.

Idag, när fattiga människor vill flytta hit, visar det sig hur cyniskt vi har resonerat. Att dra fördelar av gemenskapen, ja, men att solidariskt med fattiga dela bördan – nej.

Anders Ågren, Umeåpolitiker för Moderaterna, vill att tiggeri ska bli förbjudet på Umeås gator och torg. På partiets hemsida skriver han också: ”Bäst av allt vore naturligtvis ett nationellt tiggeriförbud, som Moderaterna driver på riksplanet!”

På hemsidan framgår också att Ågren föredrar den retropräglade drycken Trocadero, samt att han är historiskt kunnig. Tydligen har han i sina studier tillgodogjort sig att det i politiken alltid gått att vinna folkets röster genom att peka finger mot minoriteter och svaga.

Den fascistiskt anstrukna taktiken med populistiska utpekanden kan vi också finna på den vänstra sidan av den svenska politiken. Senast i den vägen är Stefan Löfvens glidning när han vagt fördömer trakasserierna och mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolemei-Lupu i Huskvarna. Han passar där på att skuldbelägga offret genom att samtidigt säga: ”Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid”. Fult, Stefan att utnyttja en fattig människas död.

Det går inte att utesluta att den politiska retoriken mot tiggarna kan bidra till den sortens avskyvärda handlingar. Att sparka och slå den som redan ligger kan för vissa mindre nogräknade ses som mer eller mindre legitimt.

Frågan kan ställas:  Räknas dessa romer inte in som människor i vår europeiska gemenskap?

Jag instämmer i uttalandet av Amnesty International: ”Det är dags för politikerna att ta ansvar för hur det offentliga samtalet förs.”

När musiken tystnar – och rättssamhället skakas om av raseri

2017-11-18

1993 kvinnliga musiker är det senaste tillskottet i #metoo – rörelsen som har vuxit lavinartat i hela världen de senste veckorna.

Zara Larsson, Carola, First Aid Kit, Robyn och Seinabo Sey är bland dem som  skrivit på uppropet #närmusikentystnar. Ett flertal yrkesgrupper inom musikbranschen vittnar om övergrepp, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.

Bara ett citat ur uppropet:

Jag var tonåring. Lycklig över att få spela in en skiva. Min producent började sexualisera mig i studion under inspelning. Exempel: Jag lägger sång och han meddelar i mina lurar över talkbacken: ”När du sjunger ordet ’hard’ sådär sexigt så blir jag fan det, jag får stånd”. Min sång gjorde honom kåt fick jag veta. 

Efter musikbranschens kvinnor har kvinnliga politiker vittnat om en liknande kultur. Man kan vara säker på att det kommer mer –  just nu ser jag att att psykologer diskuteras på twitter. Någon undrar om min yrkeskår skulle vara bättre än andra. Det tror jag inte.

Ingen hörna i det gamla unkna Sverigehuset undgår att vädras ut. #Metoo har liknats vid en lavin, jag har också tänkt på likheten med en damm som brister. Till att börja med petade någon ett litet hål. Vattnets egen kraft – det uppdämda raseriet – skapar sedan den alltmer växande flodvågen.

Män har fått gå från höga positioner i massmedia och andra scener, personer som under år har fått hållas med oacceptabala beteenden. De har kommit undan, fått privilegier, deras kränkningar har tystas ned. Nu går det inte längre. kraften i #metoo gör att de faller hårt.

Lynchjustis har något talat om. Ska inte människor straffas efter en laga rättegång? Massmedia diskuterar om namn skall publiceras eller inte. Men oavsett publiceringspolicies, som alltmer har körts över av sociala medier, finns den inneboende kraften i den allmänna rättskänslan. Lagen måste grundas  på folkets upplevelse av vad som är rätt. I dagens Sverige finns ingen tilltro till att rättssystemet kan beivra sexualbrott. Kränkningar och värre saker får fortgå. Det är då inte att förvåna om dammen brister och människor själva ser till att rätt skipas. Den som fortfarande hävdar att rätten ska ha sin gilla gång enligt det officiella systemet kan ha formellt rätt. Men det är för sent. Juridiken och polisen har haft sin chans, kanske kommer den ikapp, men nu gäller annat.