En förmiddag i medieduschen

Nyopererad och stillaliggande låter jag mig översköljas av radio och papperstidning samtidigt med modernare nätupplagor. Mångfalden är mäktig, trots att det är en morgon som saknar riktigt stora händelser finns hur mycket som helst att ta del av. Och för en gångs skull har jag tid att läsa, lyssna och reflektera.

Börjar med Opulens, som kallar sig “Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin”. Ser om en utställning med färgsprakande konst av GAN – Gösta Adrian-Nilsson. Bilderna får mig att vilja rusa till Stockholm och bara titta!

Radions P1 har att berätta att Lennart Johansson, tidigare ordförande i Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, gått ur tiden.  Jag minns när han förlorade mot Sepp Blatter i omröstningen om ledarskapet i Fifa. Då talades och skrevs allmänt om fiffel och båg. Lennart var vår svenske reko och justa kille.

I “Ring P1” kan stollar komma till tals, men idag var det en del kloka synpunkter. Någon frågade varför riskerna med kärnkraften inte lyfts fram och en annan tyckte att “rökare borde ha en stålask att lägga sina fimpar i, plus snus och tuggummi”.  Stålask – why not – borde bli mindre skräpigt och mindre risker för förgiftade djur på det viset.

Läser i DN.s nätupplaga om det annalkande danska valet och att i Kina ignoreras i media allt om massakern  på Himmelska fridens torg för trettio år sedan. Problemen med sopor tycks istället ha varit huvudnyheter. Kina – en diktatur som vi vill göra affärer med.

I papperstidningen VK  ser jag två långa artiklar som förtjänar att läsas och begrundas. Ola Nordebo vill att vi uppmärksammar Anna Wallin som levde i väglöst land i Ljusliden. “Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat ….hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.” Och Sara Meidell skriver på kultursidan: “Låt de förbjudna kropparna fylla flödena.” I artikeln relaterar Meidell hur nätplattformen Gardet visar “sex bilder som /av socialt medie/ plockats ner, men uppställda intill lika många godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder …” När jag ser bilden på Anna Wallin kan jag undra vad hon skulle ha sagt om detta? Skulle hon ha förstått ens vad det handlar om?

Jag fick en fin present nyss, en prenumeration på kulturmagasinet Balder. Ser just att Anna Jörgensdotter i senaste numret skrivit en dikt som inleds med orden “det är fel tid att finnas”. Och – just det – hon skriver faktiskt också i dagens Opulens, “Det enda vi kräver är en annan värld.”

Hur kan man låta bli att läsa vidare med en sån ingress som Annas här ovan. Och – vad är det för värld vi lever i? Kommer just ihåg hur jag som barn på femtiotalet grubblade på hur världen skulle se ut efter år 2000. Känns ibland – i medieduschen – som om jag lever i en värld av science fiction.

 

Från bältros till könsbyte?

2018-09-09

Foto: Margaretha Simm

Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Vadan detta, har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?

Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en “SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tighta BH:n hjälper mig att slippa det.

Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.

Tiggare användbara för makt

Gica, 48, drömde om ett nytt liv i Sverige - nu misstänks han blivit mördad
Bild från Jönköpings-Posten
2018-09-08

Det är nu några år sedan många politiker kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU. Med rätta argumenterades för den fria rörligheten över gränser och hur Europa tillsammans skulle ingå i en stor gemenskap som skulle förhindra framtida upprepningar av forna seklers blodbad.

Partierna var då splittrade men stora delar av Stefan Löfvens socialdemokrati, liksom moderaterna, var för en svensk anslutning till EU.

Idag, när fattiga människor vill flytta hit, visar det sig hur cyniskt vi har resonerat. Att dra fördelar av gemenskapen, ja, men att solidariskt med fattiga dela bördan – nej.

Anders Ågren, Umeåpolitiker för Moderaterna, vill att tiggeri ska bli förbjudet på Umeås gator och torg. På partiets hemsida skriver han också: ”Bäst av allt vore naturligtvis ett nationellt tiggeriförbud, som Moderaterna driver på riksplanet!”

På hemsidan framgår också att Ågren föredrar den retropräglade drycken Trocadero, samt att han är historiskt kunnig. Tydligen har han i sina studier tillgodogjort sig att det i politiken alltid gått att vinna folkets röster genom att peka finger mot minoriteter och svaga.

Den fascistiskt anstrukna taktiken med populistiska utpekanden kan vi också finna på den vänstra sidan av den svenska politiken. Senast i den vägen är Stefan Löfvens glidning när han vagt fördömer trakasserierna och mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolemei-Lupu i Huskvarna. Han passar där på att skuldbelägga offret genom att samtidigt säga: ”Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid”. Fult, Stefan att utnyttja en fattig människas död.

Det går inte att utesluta att den politiska retoriken mot tiggarna kan bidra till den sortens avskyvärda handlingar. Att sparka och slå den som redan ligger kan för vissa mindre nogräknade ses som mer eller mindre legitimt.

Frågan kan ställas:  Räknas dessa romer inte in som människor i vår europeiska gemenskap?

Jag instämmer i uttalandet av Amnesty International: ”Det är dags för politikerna att ta ansvar för hur det offentliga samtalet förs.”

När musiken tystnar – och rättssamhället skakas om av raseri

2017-11-18

1993 kvinnliga musiker är det senaste tillskottet i #metoo – rörelsen som har vuxit lavinartat i hela världen de senste veckorna.

Zara Larsson, Carola, First Aid Kit, Robyn och Seinabo Sey är bland dem som  skrivit på uppropet #närmusikentystnar. Ett flertal yrkesgrupper inom musikbranschen vittnar om övergrepp, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.

Bara ett citat ur uppropet:

Jag var tonåring. Lycklig över att få spela in en skiva. Min producent började sexualisera mig i studion under inspelning. Exempel: Jag lägger sång och han meddelar i mina lurar över talkbacken: ”När du sjunger ordet ’hard’ sådär sexigt så blir jag fan det, jag får stånd”. Min sång gjorde honom kåt fick jag veta. 

Efter musikbranschens kvinnor har kvinnliga politiker vittnat om en liknande kultur. Man kan vara säker på att det kommer mer –  just nu ser jag att att psykologer diskuteras på twitter. Någon undrar om min yrkeskår skulle vara bättre än andra. Det tror jag inte.

Ingen hörna i det gamla unkna Sverigehuset undgår att vädras ut. #Metoo har liknats vid en lavin, jag har också tänkt på likheten med en damm som brister. Till att börja med petade någon ett litet hål. Vattnets egen kraft – det uppdämda raseriet – skapar sedan den alltmer växande flodvågen.

Män har fått gå från höga positioner i massmedia och andra scener, personer som under år har fått hållas med oacceptabala beteenden. De har kommit undan, fått privilegier, deras kränkningar har tystas ned. Nu går det inte längre. kraften i #metoo gör att de faller hårt.

Lynchjustis har något talat om. Ska inte människor straffas efter en laga rättegång? Massmedia diskuterar om namn skall publiceras eller inte. Men oavsett publiceringspolicies, som alltmer har körts över av sociala medier, finns den inneboende kraften i den allmänna rättskänslan. Lagen måste grundas  på folkets upplevelse av vad som är rätt. I dagens Sverige finns ingen tilltro till att rättssystemet kan beivra sexualbrott. Kränkningar och värre saker får fortgå. Det är då inte att förvåna om dammen brister och människor själva ser till att rätt skipas. Den som fortfarande hävdar att rätten ska ha sin gilla gång enligt det officiella systemet kan ha formellt rätt. Men det är för sent. Juridiken och polisen har haft sin chans, kanske kommer den ikapp, men nu gäller annat.

Mikrofoner

2017-11-16

Idag på morgonen, nyheten att Stockholmspolisen planerar att placera ut mikrofoner, massor av mikrofoner, ute i förorter. För att klara ut fler brott genom tidig upptäckt. I radions programinslag talades bland annat om att upptäcka skott och andra misstänkta ljud. Vanliga samtal skulle enligt den intervjuade polisen inte kunna höras.

Jag accepterar självklart att på kort sikt är det bra med allt som kan klara ut brott, inte minst skjutningar. Jag utgår från att mikrofoner kan bidra till det. Och, även om jag är skeptisk till påståendet att samtal inte skulle höras, jag kan också gå med på att det är bra med en viss förebyggande effekt.

Det jag inte gillar är vad mikrofonerna signalerar i ett längre perspektiv. Vad är det för samhälle vi bygger när vi successivt ersätter levande människor med registrerande apparater?

Det inte var länge sedan rikspolischefen vädjade om hjälp av övriga samhället att komma tillrätta med kriminalitet i Stockholms förorter. Med rätta kritiserade han hur bit för bit av viktiga samhällsfunktioner tagits bort. Post, bank, försäkringskassa, osv. försvinner. Och om inte ungdomar har någonstans att ta vägen efter skoltid är det kanske inte att förvåna om biblioteket som finns kvar blir en samlingsplats. Möjligen en stökig sådan.

Nu sätter polisen upp mikrofoner. Övervakningskameror finns det redan gott om. Polis sitter långt bort i en central och övervakar samhället. Orwell och Bradbury, de stora litterära dystopikerna. skulle ha skrattat och korkat upp en whisky om de kunnat se oss i en kristallkula. De avlägsna innevånarna i Järva blir ett steg mindre människor av kött och blod. Många av dem känner sig kanske tryggare, men blir de svenskare?

<a href=”https://www.freepik.com/free-photos-vectors/background”>Background vector created by Freepik</a>

Tankar från en SVBG

  • 2017-11-15

Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.

Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”

Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Det kunde inte vara sant att olika organ var anfekterade på samma gång. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.

När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.

Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.

Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.

Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.

För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.

Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk –  och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.

Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?

Dags för en remiss till, gissa vad?

Vi ska lära oss att känna igen fascismen

2017-06-10

Härom veckan fick jag ett flygblad i brevlådan. Rubriken var skriven i versaler: “ÅTERTA MAKTEN FRÅN GLOBALISTERNA”. Avsändaren, Nordiska motståndsrörelsen, inleder med konstaterandet: “Hela den globala finansiella infrastrukturen i världen kontrolleras av ett relativt fåtal personer.” – något som få invänder emot. När man sen vänder på bladet namnges “parasiterna som styr ditt liv” och alla är av judisk härkomst. Skurkar, enligt Nordiska motståndsrörelsen. George Soros beskrivs som “finansmogul med ett djupt hat för vita människor.”

Antisemitismen  är helt uppenbar och avslöjar en av de viktigaste komponenterna i fascismen: rasism och främlingsfientlighet.

NMR är klart på frammarsch och har kanske valt Umeå som ett strategiskt mål. Det finna all anledning att vara på sin vakt, ringa i varningsklockor.

Som väl är har många uppmärksammat detta, bland annat har Umeåhistoriken Lena Berggren gjort förtjänstfulla insatser, senast i SVT:s undersökning av 200 artiklar i Nya Tider

Tidigare i år medverkade också Lena Berggren i Kalle Johanssons tecknade seriebok Vad är egentligen fascism. Utifrån sina historiska kunskaper visar hon på fyra grundelement för fascismen: Ultranationalistisk pånyttfödelse, alternativ postliberal modernitet, ny samhällsstruktur och en ny människa. Till detta kommer våldet som alltid funnits med  för att undanröja motstånd och rensa ut oönskade element i samhället. Judar och romer är bara några exempel. Boken visar tydligt hur just utpekande av vissa grupper används för att vinna folkets sympatier och makt.

Vad är det då för psykologi som bor i fascismens ideologi? Frågan även kan ställas så här: Vad är det i människans psyke som fascismen tilltalar och använder sig av?

Några av svaren har jag skrivit om i tidigare artiklar här på Psykologi för demokrati. Bland annat i Tio punkter om rasismens och främlingsfientlighetens psykologi. Där tar jag upp åtskilligt av det som går att känna igen i dagens extremrörelser liknande Nordiska motståndsrörelsen: Skapande av  stereotyper av människor som framställs som endimensionella och onda. Hets mot folkgrupp bygger just på detta slags tänkande. Även olika former av grupprocesser kan användas i syfte att samla människor till mobbningsbeteende. Det räcker att se vissa kommentarsfält för att se hur människor kan triggas när de tror sig vara i en grupp där alla tycker lika. Självklart måste också psykologin ta hänsyn till och förstå på samhällsnivå – hur människor som känner sig marginaliserade kan reagera med ilska mot dem som utmålas som mer priviligierade. Se till exempel den ofta aggressiva attityden till tiggare som antingen kan ses som lata med oförtjänta inkomster eller till och med med dolda förmögenheter.

För att psykologiskt förstå våldsinslagen i fascismen rekommenderar jag att läsa boken Att döda en människa av Björn Hagberg och Martin Widman.

Boken, med undertiteln, På spaning efter det första kriget, vill skildra och tolka historisk och arkeologisk forskning  om människans  förmåga att bli våldsam mot andra grupper. Jag skriver så här om hur jag uppfattar slutsatserna i boken:

” … krig uppkommer som ett resultat av att människor leds in i dödande, ofta mycket motvilligt, men i tron att de gör det rätta. Vi kan förmås att göra illa den som utmålas som ond eller angripande. Men psykologin handlar då om vad vi gör för gruppen, snarare än om en inneboende aggressionsdrift. Vi kan lära oss att bli modiga för olika syften – både onda och goda.”

Människor världen över tränas i våld. Hur det kan gå till har jag skrivit i  Varsågod och döda! Jag påstår inte att detta bara sker i fascistiskt präglade grupper och samhällen. Men de bär på en våldsideologi, har idealiserat våldet och systematiskt använt det i syfte att vinna makt.

Fascismen kan ta sig många uttryck, som inte alltid benämns med sitt rätta namn. Som många påpekat vill ingen vill kallas fascist, det är ett djupt komprometterat begrepp. Fascismen kläs ibland i tilltalande omslag. Flygbladet jag fick kan på ytan synas harmlöst, tilltalar kanske en och annan som avskyr orättvisor.  Men det grundlaggande mönstret i tanke, känsla och handling, det som Lena Berggren kallar den generiska fascismen, är detsamma. Med kunskaper om historia, samhällsskeenden och psykologi kan vi avslöja – och stå emot.

Se också mitt lästips: Vad är egentligen fascism?

Med egna ord på Littfest

Foto: Med egna ord

2017-03-21

Under Littfest 2017  i Umeå presenterade projektledaren Anna Wibron, tillsammans med fyra deltagare, projektet Med egna ord – självbiografiskt skrivande för nyanlända. Under seminariet berättade de om erfarenheter av skrivandet, andras förväntningar, överraskningar och svårigheter som de stött på.

Alla fyra deltagarna läste sina  berättelser om upplevelser i den miljö de lämnat. I ett kort format hade alla lyckats fånga in känslor och tankar som berörde starkt. Familjen, traumatiska upplevelser. Sorg och saknad.

Språket lär vi oss i första hand via känslorna. Psykologiskt är det viktigt att få ord för vad vi är med om. De unga projektdeltagarna får hjälp att dela detta på svenska språket och med det bättre chans att komma in i samhället

Med egna ord är ett tvåårigt projekt i Umeå, Nordmaling och Robertsfors och riktar sig till åldrarna 16 till 24 år. Föreningen Kulturstorm arrangerar. Projektet stöds av Allmänna arvsfonden. Samarbetspartners är Länsbiblioteket i Västerbotten och ABF Umeåregionen.

Se mer om Med egna ord på Facebook!

På marknaden

2017-02-27

Gott om folk det var den dagen

uppå stadens marknadstorg

Gick där runt omkring bland stånden

med en enkel shoppingkorg

Kom och köp av mig löd ropen

Prova på det smakar gott!

Tusen saker fanns att skåda

krims och krams och vått och torrt

Någonting till barnen kanske?

letade en fin present

Ännu var jag lätt förvirrad

ingen riktig klick jag känt

Honom då jag ser i vimlet

i kavaj och mössa stå

Vill nog smälta in bland folket

mannen där med ögon blå

Men rosa skjorta, slips med ränder

sneda har han knutit så

korrekt att det begripes

att han är nåt mer ändå

Inga varor kan jag skönja

på hans disk med tomtebloss

men på skylten kan man läsa

Vård och skola, kom till oss

Jättebra min första tanke

nåt som verkligen behövs

kan han sådant kolportera

vill jag vara generös

Säg vad kostar det, du herre

sätta barn i skola här?

och att mor min operera

hon som är mig god och kär?

Ni behöver ej betala

blir hans korta snabba svar

Pengen kommer ifrån alla

den betalas av envar

Oj så bra, det ska jag ha

BB till min dotter kära

hon som bor i Malgomaj

hon behöver föda nära

Sedan nu till kalla vintern

gamle farbror Anders mår

ej så bra uti sin stuga

måste sköta om hans sår

ADHD har ett barn

skolan din kan ta om hand

han behöver extra stöd

inte bara litet grand

Slipsen svarar med ett snett

ni har inte fattat nåt

Jag tar inte den sorts risker

uti stort och uti smått

sånt ni önskar blir för dyrt

för de byggnader jag hyrt

Jag ska räkna hem kalkylen

inte slösa bort min slant

på vår dyra investering

för att leva så galant

som det krävs i mina kretsar

måste jag ha hög procent

Även måste jag betala

för att att skydda mitt patent

Dem som ni nu nämner här

de går bort ur mitt prospekt

Tusan så riskabelt är det

ge sig in i sånt projekt

De är inte alls räntabla

ryms ej i affärsmodellen

Kassakor ger säker inkomst

resten sköts av andra ställen

Jag går bort med rynkad panna

grunnar på vad han kan mena

Varan oklar och diffus

än det andra, än det ena

Trodde att han ville väl,

att hans värv gick i hand

med att främja gott och välfärd

för var mänska i vårt land

Men istället var motivet

öka rikedom och glans

Viktigast var höga vinsten

i mentaliteten hans

Risken som han prata om

vad var det för någonting?

Om jag fattat saken rätt

han betalat ingenting

Hemma åter ser på TV

skånske Ilmar stolt och glad

peka snällt med hela handen

säger högt att vet ni vad

nu ska herr kapitalisten

få som han så gärna vill

Jag har räknat på det hela

Sju procent och litet till

Okej okej, nu blir det fixat

alla får vad de vill ha

Slipsen samlar in sin slant och

allting blir så fint och bra!

Anita Salomonsson på Bokcafé Pilgatan

2017-01-28

Häromdagen presenterade författaren Anita Salomonsson sin nya bok Ängeln i posthuset på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Den kommer nu i dagarna ut på Norstedts.

Jag anade en viss lättnad Anita Salomonsson. Kanske för att hon nu skrivit av sig en skuld som hon sedan barndomen känt inför sin moster som är förebild för huvudpersonen i romanen om postmästaren ”Elin Wiktoria Karlsson, av sin far, den gode klockmakarn, i vardagslag mest kallad Elina”.

Vad skulden kommer sig av framgår av boken, det ska inte avslöjas här, men klart är att Anita Salomonsson har mycket starka känslor för huvudpersonen som ägnade sitt liv åt att med stor samvetsgrannhet sköta posten i västra delen av Hjoggböle.

En av byinnevånarna har berättat om hur hon som litet barn bemöttes på ett ömsint sätt av Elina och sedan kom att se henne som en ängel. ”Och en ängel, det var hon verkligen”, säger Anita Salomonsson.

Om boken ska jag berätta mer när jag har läst den färdigt. Spana under Lästips.