Varför dödas barnen? Kanske svaret är enkelt.

 

Siktar pistol
Foto: Max Kleinen på Unsplash

För en tid sen sköts en tolvårig flicka. Och nu har det hänt igen, två mindre barn allvarligt skadade i Flemingsberg. Avsiktligt eller ej, den sanslösa verkligheten framstår allt brutalare. Blir det nästa gång mina barn eller barnbarn frågar sig allt fler. Med all rätt framstår våldet i Sveriges förorter som den fråga som kan avgöra nästa års val.

Reportage och analyser går i gamla spår – intervjuer med grannar, uttalanden av experter. Rädsla, chock. Politiker tävlar om att trappa upp retoriken, hårdare tag. Oacceptabelt, fruktansvärt. Ja, vem tycker inte att det är just oacceptabelt och fruktansvärt att barn som leker på sin ”trygga” gård plötsligt blir skjutna.

Vad kan göras, frågar programledaren. Frågan känns sliten liksom svaren. Jag har ännu inte hört något nytt. Förutom de höjda straffen talas det om tidiga interventioner av sociala myndigheter, insatser i skola och förskola och att föräldrarna måste … osv. Så har det låtit så länge jag kan minnas. Allt känns som krav på att människor ska lyfta sig i håret.

Så varför har kriminella kunnat bre ut sig på det sätt som nu sker? Till att börja med handlar det om makt som i stora delar av samhället har förflyttats från det allmänna, från stat och kommun till andra maktcentra av informell natur. Hur fungerar människopsykologin i ett sådant fall?

På samma sätt som vattnet flyter nedåt, mot havet vill människan fylla ut tomrum. När samhället abdikerar uppstår ett vakuum. Några kommer att försöka ta den platsen.

Under ett antal år har Sverige, stat och kommun, utrymt delar av territoriet. I glesbygd handlar det om avfolkning och utflyttad service. I förorten, där befolkningen istället växer, sker samma sak – servicen försvinner. Det allmänna drar sig tillbaka.

För den slipade, samvetslöse är det nära till hands att exploatera situationen.

Resurssvaga i beroendeställning, utan reell möjlighet att själva påverka skeendet blir utnyttjade. Den som väljer en kriminell bana kan göra det på enkelt sätt. Samtidigt är konkurrensen om makten skoningslös och våldsam.

Nattväktarstaten ligger om hörnet. Andra krafter träder in – så som det alltid sker där det finns ett tomrum.

Detta är en del av psykologin bakom att barn dör – eller snarare sociologin.

Den som håller med så här långt i mitt resonemang bör också hålla med om att lösningen är enkel: Samhället måste göra comeback i förorterna.

I form av service. Socialkontor, arbetsförmedling, försäkringskassa, bemannade av levande välbetalda och kompetenta människor. Polis och väktare. En bra och jämlik skola. Vård- och hälsocentraler, tandläkare. Barnhälsovård och och mödravård. Bankkontor med möjlighet att använda kontanter. Platser för ungdomar i form av fritidslokaler. Renhållning, sophämtning som fungerar. Kultur, skönhet. Lekplatser och parker som underhålles och sköts. Bänkar att sitta på för den som inte längre orkar. Simundervisning. Och så vidare. Inga nyheter alltså.

Mycket av detta finns redan säger du. Och visst, det gör det, men hur ser trenden ut – är det inte mindre och mindre istället för mer och mer?

Och du invänder att mycket av allt detta som jag efterlyser är nittonhundratal, gammaldags, folkhemmet. Och jag svarar att okej, kanske det, men för mig låter allt detta, mänsklig närvaro, ljud av människoröster, så mycket bättre än tomma skramlande ölburkar i den kalla vinden i november.

Dyrt dyrt, skatter, skatter, skatter, säger du. Och jag säger att, javisst dyrt, det kostar, men jag är beredd att betala skatt för att barn inte ska bli skjutna. Beredd att betala bra för dem som jobbar för att deras ort ska vara värd att växa upp i, att vara stolt över.

Och hur kan jag tro att detta skulle vara enkelt? Jo,säger jag, det är enkelt att se för den som slutar att skylla ifrån sig. Slutar att tro att det är bara för människor att rycka upp sig, att lyfta sig i håret. Eller bara att spärra in dem som skjuter – det kommer aldrig att räcka.

Enkelt att se att till slut handlar det om mänsklig närvaro. Att vi, folket, inte kan lämna walk-over till dem som tar makten när vi tar Teslan iväg till köpeslägenheten. Till ett ställe där vi kan hoppas att det är tryggt. Tillsvidare. Tills nästa barn blir skjutet, denna gång litet närmare.

Alla kan ju inte älska alla

Två ägg sommtittar snett på varandra
Photo by Hello I’m Nik on Unsplash

”Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska er”, sjöng Brita Borg till text av Hasse och Tage. Den här uppenbara sanningen gäller också för böcker och dess författare, tål att upprepas i denna era av självbiografier och autofiktion. Nu utsätts författare för risken (eller chansen om hen så vill) att recenseras även som person. Den som skriver en bok om sig själv kommer att delvis eller helt hamna i läsarens fokus på – sig själv. Aktuellt senast i samband med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats.

Med detta sagt, vad kan en psykolog som jag bidra med som inte redan har sagts i debatten? Ett slitet ord som ”personkemi” kanske – en term som var i allmänt svang för länge sedan, kunde betyda litet vad som helst av vad människor tycker och känner om varandra. Personerna ”klickar” sas det kanske, eller tvärtom det ”skär sig” mellan dem. Inget av detta har någon förankring i psykologisk vetenskap, men jag tror alla vet vad det handlar om.

I fallet Sandberg/Skugge är saken närmast övertydlig, en recensent som blivit så till den grad provocerad av vad författaren har att berätta att hon brister ut i förolämpningar. Linda Skugge försvarar sig nu mot anklagelserna om vidrighet och smaklöshet och säger att hon visst skriver om den bok hon recenserar. Det gör hon också, men hennes första reaktion var ändå stark och tydligt personlig. Hon tycks mena att Sandberg inte har rätt att beklaga sig, det finns de som har det värre. Inte minst recensenten. Så kanske har Skugge inte bara svårt för Kristina Sandbergs bok, utan också för författaren.

Men som sagt alla kan inte … och ger man sig in i leken …

Kristina Sandberg skriver en öppen och utlämnande bok om sig själv, en text som till stora delar handlar om det privata. Och får räkna med att de som läser reagerar på den nivån. Det kan för övrigt gälla även recensioner – och recensenter.

Det var ingenting särskilt med det – som Nils Ferlin diktade.

Om detta att vara människa.

 

Människa ser utsikt
Foto: Chandler Media

Boken handlar om detta att vara människa. Babel, Bokradio, en klyscha, lätt att ledsna på, något att raljera över.

Eller inte? Urvattnade som orden kan tyckas, visst, men är inte det samtidigt något av det viktigaste för litteraturen – att skriva om människors liv. Kanske alla böcker på ett eller annat sätt handlar om just detta att vara människa. Vår existens.

För hur ska vi förhålla oss till att vi alla, av en eller annan anledning, har slängts ut i världen, till ett liv som vi inte har bett om. Okej, kanske i bästa fall ett bra liv, men inte har vi kunnat kontrollera den giv som vi fått med oss i vår genetiska och sociala kortlek. Vi får lov att  göra det bästa spel vi kan med dessa korten.

Och vi vet alla hur det slutar även om några tror att vi får fortsätta efter döden, att Gud tar hand om oss i ett liv efter detta. Men för oss andra som tvivlar på den saken blir det tufft. Att leva med insikten utan större hopp om något annat sedan. Hur stå ut med detta?

Tillsammans med oss vanliga dödliga har filosofer och vetare i alla möjliga vetenskaper och religioner under årtusenden grubblat över det här. Ett evigt tema, ibland extra aktualiserat i tider av pest, kolera – och corona. Ångest, ångest, kanske inte så dumt att prata om, läsa och psykologisera kring. Bearbeta, hitta ett sätt att leva med.

Här bara ett litet tips: Existentiell psykoterapi, som gjort för det här. För den som vill gå vidare, inte bara sitta och fundera på egen hand, inte har någon hemma att dela sin oro med. Tänk vad vi har sparat in under Coronaåret, pengarna räcker till många samtal.

Här ett tips:

https://sept.nu/vad-ar-existentiell-psykoterapi/

 

I Sverige talar vi svenska

Förbudsskylt för cykelparkering på danska
Foto: Anders Fagerlund

”Henstilling, vad betyder det? Parkering, eller?

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att  ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.

Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.

Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.

Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.

Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!

Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i  landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.

Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!

Eller hur, Jimmie?

Slappna av – giv akt!

 

Anders blir vaccinerad
Foto: Margaretha Simm

”Du kan nu boka tid för vaccination.”

Så klart att jag gjorde det, vem vill inte få skydd mot att bli sjuk och dö? Pendeltåget till Älvsjömässan inga problem. Första sprutan.

Massor av folk, långa köer, alla försågs med munskydd om man inte redan hade. Humöret bra, min kärlek och livskamrat var med som stöd och hjälp. Folk som skämtar och hjälper varandra. Som ett litet roligt äventyr. En snäll och trevlig sköterska tog några uppgifter, kollade att jag var den jag uppgav mig vara, tror vi log mot varandra bakom våra munskydd. Sen uppmanades jag att slappna av min vänstra arm. Det gick sådär, men efter att hon bett mig “slappna av ännu mer” fick jag min injektion. Och inte gjorde det ont.

Efter det var det att sitta still i en kvart. För att vara under observation. Man vet aldrig vad som kan hända. Ingen som mådde dåligt, vad jag kunde se. Men i alla fall, det var säkert bra att vänta ett tag.

Så en märklig incident. Bakom skärmar hade stolar placerats ut i snörräta rader. Lokalen är stor, jättestor, kanske var vi hundra pers som satt snällt och prydligt uppradade, med två meters lucka. Jag tog en stol och flyttade den så att min följeslagare och jag kunde sitta bredvid varandra. Efter några minuter kom en vakt som uppmanade mig att ”flytta tillbaka stolen”. Blev först paff, sen reste jag mig för att åtlyda hennes närmast kommandoliknande påbud. Ångrade mig och sa, ”vi är i sällskap”. Hennes svar: ”ni kan kanske prata hemma!”

Jag kände mig flat, mållös. Inte sedan jag gjorde lumpen för hundra år sen har jag tilltalats på det viset.

Vad är det för ett svar? Ingen alls förklaring till varför vi skulle sitta som vi satt, kan ha funnits många skäl till det, men ingen förklaring, nejdå, här var det bara att lyda order!

Känslan plötsligt mindre bra efter den fina inledningen. Har vi blivit boskap nu? Som ska fösas på raka led, finna oss i allt, bara för att vi är en äldre riskgrupp?

Plötsligt min glada och tacksamma attityd borta, kom i opposition till allt igen. Förhoppningsvis är min aversion borta tills det är dags för nästa injektion. Med en ny snäll och trevlig person som ger mig en spruta och uppmanar mig med ett leende bakom masken: ”Slappna av.”

Dags för män att träda tillbaks

People and super power concept. serious man with red thick beard, wears helmet and red superhero cape Free Photo

Foto: Freepik

En tankelek? Nej jag menar allvar, det är dags nu. Männen måste släppa makten.

Med några få undantag har vi män varit de som bestämt så länge mänskligheten funnits –  en förskräckande historia av krig, kvinnoförtryck och massakrer. De senaste århundradena pågår också ett mord på hela vår planet – något som till största delen verkställs av män.

Exempel bara idag den 9 mars 2021:

I Myanmar: Soldater skjuter ihjäl demonstranter på Internationella Kvinnodagen.

Sverige: En person döms av högsta domstolen för att ha kastat ut en kvinna från balkongen. Ja, ni läste rätt, en människa har bevisligen kastat en annan människa från hög höjd, i syfte att hen ska dö. Jag upprepar: en människa har alltså gjort detta. En man, vad annars?  Vilken annan varelse skulle vi tillåta gå lös ute in naturen om risken är att den utför sådana dåd? Även om varg dödar människor ytterst sällan har vi ändå politisk enighet om att den arten inte får breda ut sig. Några hundratal är allt som får gå löst ute i naturen.

Men arten “män” får gå fritt.

Det är försent för en andra chans att bevisa att vi kan bättre. Det kommer inte att hända. Så länge män fortsätter att sitta vid makten, fortsätter också krigen, rovdriften på naturen, kvinnovåld utan straff. Män som Putin, Trump, och makthungriga militärer har enbart intresse av att behålla makt. Och så kommer det att förbli. Framtiden måste bli kvinnornas.

Så hur ska detta gå till? Hur kan männen stoppas att utöva sin makt? Valerie Solanas recept var “cutting up men”, något hon beskrev i SCUM-manifestet 1967. Men det kommer att finnas andra vägar än att eliminera männen fysiskt. Okej visst – män kommer inte frivilligt att släppa makten. Det kommer att bli tufft. Tålamod och pedagogik kan räcka en bit. Och dessutom – kvinnorna måste vara beredda att ta det som männen tvingas överge.

Det finns positiva trender:

Biståndsorgan har förstått att bidrag till ett land slussas bäst via kvinnor när männen har abdikerat, slutat bidra till försörjningen, utvecklingen.

Kvinnor kämpar för frihet i Belarus.

I USAs presidentval 2020 slet kvinnor för att alla skulle få chans att rösta.

Och inte minst: Metoo avsätter män i höga positioner.

Min övertygelse är att om kvinnor hade lett världen hade det sett helt annorlunda ut. Inga världserövringar. Få eller inga mord. Med kloka kvinnor som leder mänskligheten skulle vi kunna leva i samklang med naturen, inte plundra den på det sätt som nu sker.

Har jag fel?

 

<a href="https://www.freepik.com/photos/tattoo">Tattoo photo created by wayhomestudio - www.freepik.com</a>

Den farlige Donald Trump

Donald trump portrait with silhouette style Free Vector

 

“Trump har många kännetecknen på något inombords som kan vara potentiellt farligt.”

Detta skrev jag i ett blogginlägg 2016 strax efter att att Trump valts till USA:s president.

Och några dagar senare i nästa inlägg :

“Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit  är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression.”

I samma inlägg:

“Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra.”

Att förstå psykologin hos en person med fingret på kärnvapenknappen är självklart nödvändigt. På inget sätt innebär detta att frånta honom det politiska och moraliska ansvaret för vad som nu händer. De historiska händelserna i Washington DC den 6 januari DC var kulmen av en antidemokratisk utveckling, underblåst och inspirerad av Donald Trump under hans presidentperiod.

Trumps narcissistiska personlighet har omvittnats av många med professionell kunskap. Vissa har bedömt att han även lider av antisocial personlighetsstörning – som också har kallats psykopatisk personlighetsstörning.

Min bedömning från 2016 handlade om att Donald Trump i framgång hade en i stort sett orubbad självbild. Då borde jag också har förtydligat att hans potentiella farlighet handlade om vad som händer när hans självkänsla hotas. När bubblan som han byggt åt sig själv riskerar att spricka blir han farlig. När skammen hotar och  hans makt blir allvarligt ifrågasatt, kommer han att ta till desperata åtgärder för att slippa uppleva den ångest som det innebär att förlora. Nu har det hänt, krisen för Trump accentuerades under sommaren och hösten 2020. Trump talar om att “vi”, (dvs han själv) kommer att göra det ena och det andra. Ett hot inför framtiden. Och detta “vi” är vad han behöver för att överleva i psykologisk bemärkelse, hans självskapade illusion tillsammans med de som är lojala med honom. Annars är han inget.

Det finns anledning att vara rädd. Donald Trump har länge varit i en kris som trappats upp. Och han har fortfarande makt att göra sin personliga kris till världens kris. Det finns tyvärr många exempel på män som i liknande belägenhet har blivit extremt destruktiva.

Nu måste Donald Trump förhindras att, likt kejsar Nero i det gamla Romarriket, dra världen med sig i fallet.

Samhället – ska det finnas till?

Ung kriminell
Bild: Pixabay

 

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. “Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Det handlar om att finnas till.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – “kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  “du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

Jag hatar den här förskolan

Ledsen pojke
Bild:Freepik

Efter att ha sett första avsnittet av SVT-programmet Våra barns hemliga liv är jag beredd att hålla med.  “Jag hatar den här förskolan.” Han som säger så är en pojke i sexårsåldern och har just utsatts för vad han uppfattar som en orättvisa.

Så  vad säger de medverkande experterna om detta, hur ställer de upp för barnet? Svar, “han har just lärt sig något,  titta på honom se hur han är  ledsen, rasande, se hur barnet lär sig fatta att han är en förlorare.”

Jag hatar det,  förstår inte hur SVT har kunnat köpa in det här programkonceptet som är  uppenbart oetiskt. Här får vi vuxna i ett perspektiv från ovan beskåda barns känslor inför frustrationer och nederlag, besvikelser, segrar och jubel. Utan eget medgivande har de lockats in i en show för att utnyttjas av vuxna som ska gotta sig  i hur söta de är, hur roliga kommentarer och gulliga gester de kan uppvisa. Vi antas lära oss något om barn, men det vi lär oss handlar mera om hur vuxna exploaterar barn

Hur kan professionella barnexperter ställa upp på något sådant, vart tog deras omdöme vägen?

Jag rekommenderar att ta del av Gunilla Brodrejs dräpande kritik här i Expressen, Hon har formulerat kritiken utmärkt. SVT:s programchef Micael Lekberg har mage att försvara det hela, inga barn har kommit till skada skriver han. Men han får mothugg direkt av Brodrej.

Se också hur personal inom förskolan reagerar på sajten Förskolan, ett diskussionsforum som vänder sig i första hand till alla som arbetar i förskolan. Kommentarerna är  djupt kritiska, någon ifrågasätter om inte programmet strider mot FN:s barnkonvention.

Nej, snälla experter, gör om gör rätt. Hoppa av programmet, ta avstånd från exploateringen och lyssna på barnen, ta dem på allvar istället för att skratta åt dem när de säger, “det här är orättvist”,  “varför har de så här dumma tävlingar?” I nästa program lägg upp ett koncept om hur vuxna kommer till rätta med objektifieringen i vårt samhälle, hur människor utnyttjas på olika sätt, ställ upp på “förlorarnas” sida.

En förmiddag i medieduschen

Nyopererad och stillaliggande låter jag mig översköljas av radio och papperstidning samtidigt med modernare nätupplagor. Mångfalden är mäktig, trots att det är en morgon som saknar riktigt stora händelser finns hur mycket som helst att ta del av. Och för en gångs skull har jag tid att läsa, lyssna och reflektera.

Börjar med Opulens, som kallar sig “Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin”. Ser om en utställning med färgsprakande konst av GAN – Gösta Adrian-Nilsson. Bilderna får mig att vilja rusa till Stockholm och bara titta!

Radions P1 har att berätta att Lennart Johansson, tidigare ordförande i Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, gått ur tiden.  Jag minns när han förlorade mot Sepp Blatter i omröstningen om ledarskapet i Fifa. Då talades och skrevs allmänt om fiffel och båg. Lennart var vår svenske reko och justa kille.

I “Ring P1” kan stollar komma till tals, men idag var det en del kloka synpunkter. Någon frågade varför riskerna med kärnkraften inte lyfts fram och en annan tyckte att “rökare borde ha en stålask att lägga sina fimpar i, plus snus och tuggummi”.  Stålask – why not – borde bli mindre skräpigt och mindre risker för förgiftade djur på det viset.

Läser i DN.s nätupplaga om det annalkande danska valet och att i Kina ignoreras i media allt om massakern  på Himmelska fridens torg för trettio år sedan. Problemen med sopor tycks istället ha varit huvudnyheter. Kina – en diktatur som vi vill göra affärer med.

I papperstidningen VK  ser jag två långa artiklar som förtjänar att läsas och begrundas. Ola Nordebo vill att vi uppmärksammar Anna Wallin som levde i väglöst land i Ljusliden. “Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat ….hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.” Och Sara Meidell skriver på kultursidan: “Låt de förbjudna kropparna fylla flödena.” I artikeln relaterar Meidell hur nätplattformen Gardet visar “sex bilder som /av socialt medie/ plockats ner, men uppställda intill lika många godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder …” När jag ser bilden på Anna Wallin kan jag undra vad hon skulle ha sagt om detta? Skulle hon ha förstått ens vad det handlar om?

Jag fick en fin present nyss, en prenumeration på kulturmagasinet Balder. Ser just att Anna Jörgensdotter i senaste numret skrivit en dikt som inleds med orden “det är fel tid att finnas”. Och – just det – hon skriver faktiskt också i dagens Opulens, “Det enda vi kräver är en annan värld.”

Hur kan man låta bli att läsa vidare med en sån ingress som Annas här ovan. Och – vad är det för värld vi lever i? Kommer just ihåg hur jag som barn på femtiotalet grubblade på hur världen skulle se ut efter år 2000. Känns ibland – i medieduschen – som om jag lever i en värld av science fiction.