När jag bodde i Umeå brukade talgoxens sång höras första gången för året omkring den 27 januari. Regelbundet, samma dag år efter år. Kallt eller varmt väder spelade ingen roll. Ofta högt uppe i en trädtopp eller på ett hustak sjunger han för att få en solglimt. Tjiuu – tjiuu. Viktigt vara först för att få uppmärksamhet. Jag började kalla den 27 januari för ”Talgoxens dag”. Men med tiden insåg jag att samma dag infaller Den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Denna dag år 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Ännu viktigare att uppmärksamma än talgoxen. Vi påminns om ondskan och döden. Men kanske kan talgoxens årliga återkomst – något tidigare här i Stockholm – ge en hoppfull tanke om att livet alltid strävar att återvända till och med när allt är som kallast och mörkast.
2024 vinner talgoxen i räkningen av svenska vinterfåglar. Som den gjort åratals förut. Men domherrarna blir flera. Tar de över? Vi får väl se