Inställd seglats


Varm vind. Sol. Vågfräs mot sand. Det luktar syrligt av bark och de vita hala timmerstockarna. 
Barkbiten i min hand är ett segelskepp. Jag lastar det med trä och sand. Snart ska det iväg.
Där ute i vattnet simmar storpojkarna.
Morfar är snäll. Sitter på en filt och läser tidningen med bilder i. Han luktar snus.
Mamma är inte här. Hon sa att hon ska jobba en stund.
Stor våg. Jag tappar mitt skepp. Det seglar ut i vattnet. Vänta på mej! Jag ska med.
Vattnet är inte kallt. Så skönt mot huden.
Sträcker handen efter mitt fartyg med besättning, segel och flaggspel. Nej, det slinter bort. Det far längre ut. Jag följer efter.
Ut på havet far den, barkbiten som är ett skepp. Guppar upp och ner på vågorna. Svår att fånga för att stiga ombord.
Nu når vattnet högt, ända till hakan. Men jag ska simma ifatt, som de stora pojkarna där ute.
En till våg sköljer över mej. Jag tappar fotfästet. Morfar ropar.
Morfar kommer, tar tag i mej. Jag stretar emot. Vill ut till min båt. Han lyfter upp mej. Varför är han inte snäll mer? Hans kostym är våt.
Aj. Varför nyper han mej i örat?
Går hemåt med morfar. Han är tyst. Tror att han är ledsen. Ville han också segla?

Fler noveller av Anders Fagerlund: