Traditionsbrott och traditionsbrott

Foto av Jinesh DarjiUnsplash

Den svenska luciatraditionen väcker känslor. Senast med utbrott av maktspråk och förbjudande. Efter två samtidiga nyheter i Västerbottens-Kuriren kan jag inte låta bli att fundera över vad som kan passera i form av traditionsbrott – och vad som väcker hat.

Fordons- och transportprogrammet ordnade luciatåg i Vilhelmina. Lastbilar, hjullastare och diverse andra fordon smyckades med allt som ska finnas i ett luciatåg. Jag citerar ut VK: ”Kul grej och något annat än skola. Vi får skapa julstämning i Vilhelmina. Sköj …”

Och visst, roligt och ”sköj”. Jag håller med ungdomarna, ett kreativt påhitt, en lek med traditionen. Vi behöver mera sådant i denna mörka tid.

Samma dag, ännu ett citat: ”En anmälan om hot mot grupp har upprättats hos Umeåpolisen efter att ett nätdrev mot Mariehemsskolan startat.” En utredning om brott har påbörjats. Och vad kan anledningen till detta vara? Jo Mariehemsskolans fritidskör, skolelever i lågstadieåldern, skulle uppträda under Lucia utan religiösa inslag.

Jag har inte sett några negativa reaktioner på Vilhelminaungdomarnas trevliga drift med Lucia, tvärtom bara berättigade hejarop. Så vad är skillnaden? Varför okej att göra Lucia till ett fordon (har ännu inte hittat någon Jesus i en traktor), men däremot inte okej med ett luciatåg utan någon Gud?

Kan tyckas att detta är en skitsak att ta upp. När politiker och deras svans av nättroll tar sig friheten att skrämma kulturarbetare. Att sådana herrar kräver att ställa in de kulturella uttryck som inte passar en konservativ och auktoritär världsbild – då kommer jag inte att vara tyst.

Läs Dagens Nyheter idag, Jens Lapidus

Ett nyfött barns fötter
Foto av Kahar ErbolUnsplash

Dagens Nyheters ledasida har förstått vad som måste göras för att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Samhället måste göra comeback i hela Sverige.

Häromdagen skrev jag här ett inlägg för att bemöta Jens Lapidus artikel i Dagens Nyheter, Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta? Lapidus poäng framgick av rubriken – männen i gängen skjuter varandra på grund av inre psykologiska orsaker.

Kanske överförenklar jag Jens Lapidus argumentering, men till skillnad mot honom ser jag ser huvudorsakerna till gängvåldet på strukturell nivå. Jag har tidigare hävdat detsamma som Dagens Nyheter nu gör i en ledare den 30 oktober – BVC skulle kunna spela en central roll i utsatta områden, om de bara fanns där – att svenska samhällsinstitutioner och myndigheter har lämnat walk-over. Det har uppstått ett vacuum som andra aktörer – läs gängkriminella – kämpar om att behärska. Med metoder som är allt annat än demokratiska.

Bvc – Barnavårdscentraler – är och har varit oerhört viktiga under årtionden för att stödja familjer med barn. För den som inte känner till BVC finns här bra och utförlig information. Tyvärr ser vi i Stockholmsregionen hur BVC har försvunnit från förortsområden. Jag ser detta som ett svek mot barnen och deras föräldrar. Tyvärr bara ett exempel på hur människorna där lämnas i sticket, i händerna på oseriösa aktörer.

Jens Lapidus har fått allt om bakfoten

Maskerad ung person
Foto av Ryan GriceUnsplash

Idag den 26 oktober nås vi av meddelandet om ännu en dödsskjutning, denna gång dog en 16-åring i Sandviken. Ännu på morgonen är det inte känt om det handlar om ännu ett mord i gängmiljö. Men det går inte att låta bli att tänka på Jens Lapidus artikel i Dagens Nyheter häromdagen – Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta?

Lapidus undrar hur det kommer sig att det gängrelaterade våldet är så mycket större i Sverige än i andra jämförbara länder. Och han föreslår att detta fenomen kan ha att göra med att svenska män har blivit känsligare, svagare i sin identitet. Den saken skulle i sin tur kunna kopplas till feministiska landvinningar i vårt land. Kanske missuppfattar jag Lapidus, men hans idéer om lösningar talar för att jag ändå har rätt i min tolkning. Han tror nämligen på idén att potentiella mördare borde ägna sig åt manligt präglade aktiviteter, typ att bygga upp sig kroppsligt och liknande.

Okej, jag har inga problem med det. Att gå på gym och att lära sig att utöva ”civiliserat” våld som i olika slags kampsporter kan säkert stärka en personlighet, fine! Men hjälper det mot gängvåldet? Nej.

Lapidus misstag är att han ser problemen på fel nivå, på den rent individuella. Han blandar ihop orsak och verkan. Den lättkränkthet som han mycket riktigt iakttar har att göra med hur det är att leva i en miljö som ständigt osar av våld och maktstrider. Tänk dig själv Jens att behöva leva med att ständigt se dig bakom ryggen. Att ständigt vara på sin vakt.

Svenska politiker och myndigheter har lämnat stora områden i landet, vilket har lett till ett tomrum. Andra, mörka, samhällskrafter kämpar om makten. Jag har tidigare skrivit om den här processen, hur den ser ut och vad den innebär. Repressiva åtgärder, polis och annat kan inte ändra på utvecklingen. Samhället måste fullt ut återinträda på arenan – i storstäders förorter och andra svenska områden som övergivits.

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Litterär kulturkanon – tio böcker

Böcker i ett bibliotek
Foto av Susan Q YinUnsplash

Den kommande nya regeringen vill skapa en svensk kulturkanon. Det är ännu oklart hur ett sådant rättesnöre ska användas. Kanske som obligatorisk läsning i skolor? Här ett förslag som borde vara i tiden.

  • Hemsöborna av August Strindberg. Skrivet av en man som på sin tid åtalades för att vara extrem. Han led också tidvis av vanföreställningar.
  • Gösta Berlings saga Av Selma Lagerlöf – Nobelpristagare och antinazist.
  • Kallocain av Karin Boye. Dystopi om en polisstat.
  • Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om att vara invandrare i främmande land.
  • Tjärdalen av Sara Lidman. Även en fattig usling är värd barmhärtighet.
  • Ondskan av Jan Guillou. Hur en ung man förhåller sig till våldet.
  • En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Att ses som annorlunda. ”Inte som vi.”
  • Moll av Elisabeth Rynell. Ett Sverige där ”onödiga” människor utlokaliseras.
  • Löpa varg av Kerstin Ekman. En man får insikt om sin del i utarmandet av naturen.
  • Klubben av Matilda Gustavsson. Avslöjandet som bidrog till #metoo i Sverige.
  • Den elfte boken, Hur samhället kom tillrätta med kvinnovåldet har ännu inte skrivits. Jag sätter upp den på listan samma dag den ges ut.
Hem » Hat och våld. » Sida 2

Syndabocken är åter från trettiotalet

En bister man pekar finger emot dig.
Foto Adi GoldsteinUnsplash

Det är hemskt att syndabocken används för att vinna det svenska valet. Det tillhör människans psykologi att skylla på andra för att avleda oro och ångest. Och politiker har alltid använt sig av denna mänskliga svaghet – det är ett urgammalt politiskt knep att peka finger för att vinna människors popularitet. Och idag, när tiderna är oroliga av många skäl, har den taktiken återvunnits. Nu är det inte längre bara Sverigedemokraterna som använder sig av utpekande av de som är mindre värda och oönskade, utan även S, och M. L följer sen efter och säger inte ifrån, trots att det är ett parti som borde ha humanism i generna. Det hela påminner ett en kapplöpning till botten. Spåren från det europeiska trettiotalet förskräcker! Alla vet hur det gick.

Det gängkrig som nu pågår skapar en tacksam grogrund för att brännmärka hela befolkningsgrupper som indirekt skyldiga. Politiker kan hitta på vilka dumheter som helst för att peka ut oskyldiga människor. Förslag som ADHD-tester för barn av viss bakgrund underblåser fördomsfulla föreställningar om invandrare från så kallade utsatta områden. Det är en politik som skapar en vi och dom- känsla och ökar motsättningarna i samhället. Svepande formuleringar om förorten av det slag som Magdalena Andersson yttrat smeker rasistiska strömningar medhårs.

För övrigt: Förslag för att förebygga gängkriminalitet och skjutningar finns det på tok för litet av i valdebatten. Det verkar som om politikerna inte vågar tänka längre än till repressiva åtgärder, till plakatnivån. Tror man verkligen att det räcker med bara högre straff och mer poliser? Till och med poliser fattar att det måste till mer än den hittills förda politiken som bara lett till mera dödande.

Om vad som krävs för att stoppavåldet i förorterna:

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Jag fryser gärna för demokratin

Man håller upp en skylt
Photo by Noah Eleazar on Unsplash

Jag fryser gärna för demokratin – och Ukraina. Det är innebörden av skylten som personen på bilden här håller upp. Och jag instämmer.

Vad är det som kan stoppa det förfärliga som nu pågår? Ryska soldater ger sig in i Ukraina, dödar inte bara andra soldater utan de människor som gömmer sig, hukar under bomberna, barn, gamla, kvinnor och män. Den enda ”brott” som dessa arma offer för ryskt våld begått är att råka vara ukrainare.

Hur kan det bli ett stopp? Sanktioner har inte hjälpt. Att gå med i NATO kommer inte att hjälpa Ukraina. Vi måste vrida vapnen ur Rysslands, Putins, händer. Genom att sluta betala för det det som finansierar kriget: rysk gas och olja.

Det kommer att bli svårt, inte bara för de länder som är mest beroende av rysk energi. Sverige kommer också att drabbas. Vi kommer också att frysa, bli fattigare, kanske också hungrigare. Västeuropa kommer mycket troligt att drabbas av lågkonjunktur. Men vad är alternativet? Att bara stå vid sidan om och se på?

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Den starkes rätt

 

Flicka tittar på utbombade hus
Photo by Jordy Meow on Unsplash

 

Det fruktansvärda kriget i Ukraina fortsätter. Den starka staten tar sin rätt på den mindres bekostnad. Mönstret känns igen från historien. Rysk aggression, mord på civilbefolkning. Vem trodde att sådant kunde hända i vår så kallat civiliserade tid? Men å andra sidan – vad är det för en tid? Så mycket pågår samtidigt utan lika stora reaktioner i västvärlden. Jemen. Etiopien. Myanmar för att bara nämna några exempel. Jag hoppas att alla krigsförbrytare ställs inför rätta, Putin bland många andra. Men man kan också fråga sig vad väst har gjort för att stoppa dödandet i Jemen?

Jag jämför inte med kriget men den starkes rätt gäller även här i Sverige. I Kallak vill vår regering att den svagare parten – samerna – ska vika undan för ”majoriteten”. På bekostnad av en flerhundraårig näring. 

Mer om kriget i Ukraina:

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Nazismen i Sverige och Tyskland – då och nu

Nazistisk parad
Photo by Mert Kahveci on Unsplash

2014 var jag med och demonstrerade mot SD, vände dem ryggen på Rådhustorget i Umeå. Då skrev jag texten här nedan. Om partiets bakgrund med rötter i bland annat nazism. 2022 har SD initierat en granskning av sin historia och det blir aktuellt att fråga sig vad som har hänt under de sju år som gått. Då var partiet enligt Johan Ehrenberg ”en bakåtsträvande grupp, tio procent”. Nu, när sympatierna är nära det dubbla går det inte längre att bagatellisera SD.

Min text från 2014:

I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”

Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”

Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.

Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.

Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.

Mer om främlingsfientlighet: Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Tackla hatet

Rebecka Bohlin
Foto Anders Fagerlund

En text från 2016 igen.

I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot  och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.

Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Umeås Bokcafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig kommer ut i dagarna.

Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut.  Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.

Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: ”nån borde köra upp en kniv i fittan på dig ”, eller ännu värre saker? Svaret från alla: ”Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?

Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts.  Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.

Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!

Mer i ämnet:

Hem » Hat och våld. » Sida 2

Varför?

En av oss : en berättelse om Norge
Bokomslag Månpocket

Varför är människor onda?

En tillbakablick till året 2014 då jag skrev följande här nedanför. Jag tror att frågeställningen är lika aktuell idag, 2022. Frågan ”varför” kommer alltid att ställas av många, alltifrån den nyfikne femåringen till oss alla som vill veta mera om människskors motiv för sina handlingar.

Nina Björk i dagens Godmorgon, världen pläderar för att vi ska fråga oss: ”Varför?” Varför röstar människor på ett rasistiskt parti? Varför utför människor terrordåd? För en psykolog, som arbetat med att försöka förstå för att hjälpa, kan det tyckas självklart att  reda ut orsaker. Underliggande motiv och bevekelsegrunder kan vara centrala för att vägleda till förändring. Så varför skulle just frågan varför vara kontroversiell? Nina Björk pekar på svaret: För många innebär önskan att förstå något, kanske ett ont handlande, också att ursäkta.

Åsne Seierstads bok En av oss handlar om terrorhandlingarna i Oslo och på Utöya i juli 2011. I en recension i Psykologtidningen //tyvärr inte möjlig att länka till 2022// tar jag upp och ger exempel på en vanlig reaktion på ondska – att vända sej bort i avsky. Jag citerar journalisten Sanna Rayman som i Svenska Dagbladet uttrycker vad många känner: ”jag vet inte ens om jag vill känna förståelse för något sådant”. Hon använder då ”förståelse” i dess rent känslomässiga innebörd. Att komma nära någons bevekelsegrunder kan då kännas som ett hot att förövaren ses som mänsklig och möjlig att förlåta.

Nina Björk anser att allt, även det vi inte tycker om, eller till och med det mest onda, bör ses och analyseras. Det behöver inte vara ett neutralt förhållningssätt. Seierstads bok är ett bra exempel, den tillför kunskap, liksom mycket annat som har skrivits i ämnet.

Men vi måste också inse att alla kommer inte att vare sej vilja eller orka. Den som vill beskriva och förstå måste vara beredd på starka reaktioner. Människor reagerar så olika, vissa vill veta, medan andra reagerar med avsky och bortvändhet – även inför frågan varför?

Mer att läsa för den som undrar över ondska:

/https://andersfagerlund.se/om-ondska/

/https://andersfagerlund.se/hannah-arendt/

Mer om främlingsfientlighet:

Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Hem » Hat och våld. » Sida 2