Författare: Anders Fagerlund

2013 arrangerade Littfest ett samtal mellan Carl Johan De Geer och Jan Myrdal. Mats Jonsson, långt senare Augustprisvinnare, ledde det hela. Temat var tänkt att vara konst och politik på 60 – talet men Myrdal gick inte att hålla inom ramen. Det blev trots det en minnesvärd tillställning. Se här vad jag skrev då.

”Hade vi fel?” Det var utgångspunkten för ett samtal på Littfest i Umeå idag. På podiet fanns Carl Johan de Geer och Jan Myrdal. Meningen var att de skulle samtala om  konst och politik med utgångspunkt i 60-talet. Underrubriken var: ”Vad åstadkom man, var misslyckades man?” Samtalsledare var Mats Jonsson Från Galago.

Jan Myrdal stannade inte vid 1960- talet.  Som ofta gav han en lärd historielektion. ”’Vi’ dvs underklass och exploaterade folk har alltid haft rätt, i den meningen att ’vi’ har haft rätt att göra uppror”, var hans självklara och bergfasta utgångspunkt. ”Samtidigt har i vissa lägen en majoritet ställt upp på de härskandes sida.”  ”Den stora katastrofen skedde 1914. Innan dess trodde man att arbetarklassen skulle omöjliggöra kriget.” Myrdal minns sedan, trots att han då var barn; ”Senare på trettiotalet förstod jag att något liknande kunna hända i Tyskland, med tanke på den stora arbetslöshet som då rådde  – först kommer käket och sedan moralen.”

”Gubbar! Jag är besviken!” ropade min yngre bänkkamrat i den relativt välfyllda Idun-salongen. ”Ni skulle ju berätta om era misslyckanden, varför talade ni inte om det?” Hon hade väntat sej mera av självprövning från herrarnas sida. Något erkännande av fel kom inte, vare sej från Jan Myrdal eller Carl Johan de Geer. Det var knappast heller att vänta. Det vi fick ta del av var, förutom samlad  lärdom, roliga anekdoter och en del one-liners.

Carl Johan de Geer inledde med en bakgrund. Innan realismen blev på modet under senare delen av sextiotalet kunde man ta del av bland annat den konkreta poesin med företrädare som Öivind Fahlström och Åke Hodell – den senares dikt Igevär nämndes som exempel. Dikten består av de två orden ”i gevär”, med ett mycket långt och utdraget ”iiiiiiiii”. Konkretismens undersökande och inåtvända stil byttes sedan mot realismen som kom att bli ett politiskt ställningstagande.

de Geer berättade om när han hade gripits för skändande av USA:s flagga. I ett komiskt polisförhör spelade två poliser nyss inlärda roller som ”good cop and bad cop”.  ”Jag trodde verkligen att dom var på det viset! Polisen trodde dessutom att alla i Vietnamrörelsen var mer eller mindre anställda av Kina och Nordvietnam – och vi i vår tur trodde att alla poliser var fascister.”

Jan Myrdal påpekade – apropå kulturarbetares betydelse för demokratin – att många svenska  kommunistiska kulturarbetare som blev utan jobb när deras parti marginaliserades på 1920-talet, kom att få stor betydelse när de ”sögs upp av den socialdemokratiska rörelsen” och kunde verka i antifascistisk riktning på trettiotalet. Deras inflytande på opinionbildningen hade stor betydelse för att nazistpartiet fick ytterst få röster i valen.

Mera från Jan Myrdal:

”Stenbeck och Deng Xiao Ping gjorde samma sak – sög upp kulturvänstern, betalade dem – och gjorde dem på så vis ofarliga, Stenbeck genom att sätta dem på lönelistan för medieproduktion, Deng genom låta dem kränga Coca Cola.”

”Sverige är en provinskultur, en långgrund strand. Vågorna sköljer upp – och när de drar sej tillbaks, finns bara sanden kvar.”

”Sverige är en liten imperialistisk stat som kan jämföras med de tyska småstater som sålde sina trupper till den som betalar bäst.”

Nej, Myrdal och de Geer slapp att grillas denna förmiddag i Umeå. Ingen av dem ställdes mot väggen som många hade trott och kanske önskat. Detta var mera av ett trevligt och bildande samtal. Och roligt.

Anders Sjögrens referat i VK.

Filmen I väntan på Jan Myrdals död på SVT Play.