Folk är rövslickare nuförtiden säger Kajsa Ekis Ekman

Foto: Bokförlaget Polaris

”Folk är rövslickare nuförtiden, de gör vad makten säger. Det behövs fler som engagerar sig och gör motstånd.” Ett uttalande av Kajsa Ekis Ekman till SVT när hon fick Sara Lidman-priset i Umeå.

Hon kom redan som barn i kontakt med Sara Lidmans författarskap och ställningstaganden via sin mamma som hade böckerna i bokhyllan.

På journalistutbildningen var budskapet att hon till dess gjort allt fel. Hon hade då arbetat några år med intervjuer på sitt eget polemiserande sätt.  Debatten var ett sätt att förstå och beskriva intervjupersonens argumentation. Hon återvände därför efter en prövotid till det mer konfrontativa arbetssätt som visade sig passa henne bäst. Kajsa Ekis Ekmans debattartiklar kan nu läsas i Dagens Nyheter och ETC. Hon har på senare tid skrivit om krisens Grekland. Dessutom har hon bland annat engagerat sig i frågor om prostitution liksom surrogatmödraskap vilket hon har hon tagit ställning emot.

Ekman fick priset i samband med Sara Lidman-dagen 2 april på Sagateatern. Sara Lidman-sällskapet skriver på sin hemsida: ”Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang.”

Priset består av en trana, täljd av slöjdaren Surolle, Jögge Sundqvist, samt en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

Läs mer om vad Sara Lidman-sällskapet skriver på hemsidan.

Kajsa Ekis Ekman är författare, journalist och samhällsdebattör.

Böcker:

Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. (2010)

Skulden: Eurokrisen sedd från Aten. (2013)

Mer om och av Kajsa Ekis Ekman på hennes hemsida.

Mer om Kajsa Ekis Ekman på Anders Fagerlunds skrivande.

Tidigare Sara Lidman-pristagare är Lawen Mohtadi (2013) och Elisabeth Rynell (2014)

Just idag är jag nationalist!

Svensk flagga
Photo by Ryan Faulkner-Hogg on Unsplash

 

Skrivet valdagen 2014.

Ser just att Google idag har en fin bild med mångfald och svenska flaggan som tema. Tack för det. Idag ska alla som har en flagga se till att visa upp den. Själv har jag ingen flaggstång längre, snodde nyss ihop en för att visa upp här.

Idag när det är demokratins högtidsdag – den allmänna valdagen. som inte återkommer förrän 2018. Ta chansen att påverka vilka som ska styra oss de närmaste fyra åren.

Mer om nationalism:

Mellan klan och stat av Per Brinkemo

 

Bild: Timbro

Behöver vi veta något om Somalia? Om somalierna? Ja, för att förstå de tusentals med somalisk bakgrund – motsvarande ett mindre svenskt landskap – som bor i Sverige.

Mellan klan och stat med undertiteln Somalier i Sverige utkom 2014 på Timbro. Författaren Per Brinkemo har gjort ett väl avvägt urval av kunskap. Det hela serveras välskrivet och lättillgängligt – du kan läsa boken på en eftermiddag och sedan känna att du vet tusen procent mer om din somaliske granne och hens familj. Brinkemo har varit verksam i Somaliland Förening i stadsdelen Rosengård i Malmö – och det märks, för han skriver med värme för de människor han skildrar med inifrånkänsla och stor sakkunskap.

Efter en genomgång av landets historia, får läsaren inblick i det ännu i hög grad levande klanssamhället och dess särskilda villkor. Brinkemo visar hur klanväsendet fortfarande präglar somalisk kultur, även i diasporan.

I ett avsnitt förklaras varför det är viktigt att förstå hur en kultur som i så hög grad grundas på muntligt traderande fungerar. Fortfarande är stora delar av somalisk befolkning inte läs – och skrivkunnig.

Det Brinkemo benämner ”överlevnadssamhället” präglar familjetraditionerna, bland annat vad gäller äktenskapet och han visar tydligt vad det innebär att inte kunna välja äktenskapspartner fritt – något som vi svenskar kan ha svårt att förstå. Tyvärr tar författaren inte upp i vad mån barnäktenskap förekommer i somalisk familjebildning – något som skulle ha behövt ett klargörande. Hedersmord har inte Brinkemo stött på.

Den svenska byråkratin kan vara mycket främmande för en somalier, som helt har fått förlitas sej på klan och familj för trygghet och överlevnad. Det krävs ett medvetande om detta av statliga och kommunala administratörer och byråkrater. Det som i all välmening menas som stöd kan istället upplevas som intrång i familjens sfär då mottagaren inte förstår statens roll. I vår kultur är kommunikation med myndighet och vård till allra största delen skriftlig, vilket också kan ställa till stora svårigheter för den som förlitar sej på muntlighet.

En liten invändning: Inte bara somalier vänder sej till dem man litar på för att ta till sej officiella budskap och information. Kunskapen om nyckelpersoners stora förmedlande betydelse finns sedan länge belagd inom socialpsykologisk forskning. Samtidigt måste man inse hur den begränsade skriftspråkligheten leder till att vissa betrodda personers roll blir än viktigare i den somaliska gemenskapen.

I ett fint avsnitt gör Per Brinkemo tankeexperimentet att låta Karl-Oskar och Kristina resa till dagens Sverige istället för att utvandra till 1800-talets USA. Makarnas möte med vårt samhälle av idag illustrerar på ett bra sätt något av den kulturkrock som även en somalier kan uppleva. På många sätt är det svenska samhället och våra värderingar extrema, inte bara för en invandrare från östra Afrika, utan även i ett globalt perspektiv.

Per Brinkemo pläderar för att involvera somalier för introduktion och överbryggning till det svenska samhället. Efter att ha läst hans bok är det lätt att ta till sej hans argument. De somalier som helt och fullt tar plats i vårt samhälle är för få.

Främlingsfientlighet finns.

Bild: Vänsterpartiet 2013

Nej, Nabila, du är ingen främling, jag vet det. Du skriver i rubriken till din artikel i Dagens ETC tisdag den 1 juli: ”Främlingsfientlighet är en lögn: Jag är ingen främling. Att säga att människor är fientligt inställda till oss på grund av att vi är främlingar är att indirekt stänga oss ute. Indirekt ställa oss i främlingsfacket. Indirekt säga att vi inte är en självklar del av Sverige.”

Nabila Abdul Fattah: Du är ingen främling, och dem du syftar på med ”vi” är en självklar del av Sverige.

Så vad är problemet, varför säger jag: ”Främlingsfientlighet finns”? Därför att det handlar inte om dig, utan om den som har det – främlingsfientligheten. Den rädslan finns i människors hjärtan och hjärnor. Ofta har det med rasism att göra, men det finns många andra anledningar till att människor är rädda för det som de uppfattar som främmande. Eller till att de hatar det. I England för tusen år sedan bodde många danskar. Många av dem var födda i England. Det var knappast rasism i den mening vi har idag som fick kung Ethelred att 1002 döda många av dem. Det var fientlighet rädsla och hat.

Bengt Westerberg talar i sitt betänkande från 2012 om ”Främlingsfienden inom oss”. Han för sedan ett långt resonemang om vad som menas med främlingsfientlighet och kommer fram till att det är ett diffust begrepp, men presenterar ändå  ett par definitioner. Som psykolog tar jag fasta på och stannar i hans rubrik; ”Främlingen” skapar vi inom oss. Människor har en böjelse för att sluta sej i större och mindre grupper och utesluta dom andra. Det gäller vare sej det är grannbyn, danskar, eller befolkningsgrupper man inte känner igen. Det senaste exemplet är romska tiggare som fått vara i relativ frid så länge som de inte stör, sedan blir de trakasserade. Inte av alla, gudskelov, men av nog många. Det finns en variation i människors psyke så att vissa är mer benägna än andra att reagera mot det som de uppfattar som främmande.

Att tala om främlingsfientlighet kan kännas provocerande för den som är utsatt. Men samtidigt är att tiga om den också en lögn, för ordet står för något inneboende  som tyvärr existerar. Som en rest av primitivare hjärna i en tidigare värld. Kanske skulle vi istället vara tydligare om att det handlar om psykologi. Ordet ”Xenofobi” finns redan, men har ungefär samma valör. Om jag skulle tala med dej skulle jag kanske hellre resonera om ”människors rädsla och avoghet mot det okända.”

Det behövs två saker: Dels att de tongivande och ledande på ett tydligt och konkret positivt sätt visar att alla människor har lika värde och rättighet. Och för det andra att den så kallat ”främmande” ges en likvärdig plats. På så sätt skapas möten som gör att den mest rädde kan bli lugn. Människan förändras inte men kan hålla sin sämsta tendenser i schack och låta förnuftet råda.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:

SD är rasistiskt

Stiftelsen Expo har gett ut en vitbok som enligt beskrivningen ”Hjälper Sverigedemokraterna på traven och lyfter fram rasismen, hatet och våldet partiet vill att vi ska glömma”.

Med anledning av vitboken debatterade Expos chefredaktör Daniel Poohl med SD:s Mattias Karlsson i dagens P1-morgon. Karlsson invände att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Han menade att det aldrig har funnit någon öppen rasism i SD:s åsiktsdokument, även om han erkänner att det har funnit problematiska och avskyvärda inslag i partiets historia. Han vill inte gå med på att partiet är rasistiskt idag. Så vad definierar partiet idag? Är partiet rasistiskt? Karlsson: ”Att prata om kulturer, att inte ett samhälle fungerar optimalt om det finns stora grupper som inte delar samma kultur och samma värderingar, för mej är inte det rasism”. Mattias Karlsson vill begränsa ordet rasism till en mera synlig form som grundas på ”människors hudfärg”.

Här blir det viktigt med orden. Vad är rasism? Det finns en utmärkt artikel på Wikipedia som visar hur begreppet rasism idag används på ett vidare sätt än i den ursprungliga biologiska betydelsen. Det är relevant att fortsätta att tala om rasism även om detta syftar på fördomar och diskriminering mot kulturella, religiösa eller etniska grupper. Detta därför att sådana föreställningar bäddar för en syn på på vissa människor som mindre värda eller oönskade i vårt samhälle.

För att förstå hur rasism fungerar idag är det viktigt att förstå rasifiering som handlar om ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung”. (Citerat ur Wikipedia.). En enskild person kan alltså inte vara ”rasifierad”, som det felaktigt ibland sägs. Rasifiering beskriver en process i samhället, aldrig en människa. Du blir alltså inte en stereotyp – stereotypen finns bara i huvudet på den som har den!

En något annan synvinkel som också debatteras i dagarna: Rasism är inte bara en tanke eller åsikt utan också en fråga om handlingsberedskap. Därför är det problematiskt att utgå enbart från enkätfrågor för att bedöma om rasismen ökar eller minskar. Jag har kommenterat detta mera utförligt tidigare, med utgångspunkt från en ledare av Nabila Abdul Fattah i dagens ETC. Se länk till min kommentar nedan.

Marcus Priftis skriver också i Aftonbladet debatt om att rasismen inte går att fånga i enkäter.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:

Retorik från de gamla vanliga partierna största risken

 Andrea Bohman forskar vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet. Hon har nyligen publicerat en avhandling om attityder till invandrare. Bland annat undersöker hon hur hur inställningen till invandrare påverkas av den politiska retoriken. Avhandlingen hämtar sitt material från intervjuundersökningen European Social Survey 2002-2012 som bedrivits vartannat år sedan 2001. Andrea Bohman visar, inte förvånande, att den politiska retoriken kan uppamma och skapa främlingsfientliga och invandrarhatiska attityder i samhället. Men det är inte som man skulle kunna tro, extrema högerpartier som har störst påverkan, utan de etablerade partierna genom att framföra negativa åsikter om invandrare och invandring. Jag ser den viktigaste lärdomen av Andrea Bohmans avhandling som en varning till våra etablerade riksdagspartier: Fall inte i fällan att smeka rasistiska idéer medhårs för att vinna väljare från ytterlighetspartier. Effekten blir en förstärkning av fördomar och negativa attityder vilket istället stärker ytterligheterna.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:

Maria Sveland: ”Göran, kom tillbaks – allt är förlåtet!”

Maria Sveland
Foto bokförlaget Atlas

”Göran Persson, kom tillbaks – allt är förlåtet!”  Med en viss överdrift illustrerade Maria Sveland idag på Littfest i Umeå de förändrade attityderna till feminismen under de senaste decennierna. Sveland, högaktuell med Hatet – en bok om antifeminism, beskrev hur den socialdemokratiske statsministern på sin tid hånades när han kallade sej feminist, ett avståndstagande som Sveland idag kan ångra när hon sett i vilken riktning samhällsklimatet  gått.

Maria Sveland,  gästade Littfest för att med utgångspunkt i sin bok tala om tala om en skrämmande aktuell företeelse – näthatet.  Hon samtalade med statsvetaren Malin Rönnblom och Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström.

År 2012 utsattes Maria Sveland för dödshot, något som fick henne att lägga ett romanprojekt på hyllan och istället börja skriva Hatet. Hon beskriver utgångspunkten som ett starkt behov att försöka förstå genom att göra nedslag i några händelser där antifeminismen visat sej.

Det hon fann när hon började undersöka de här fenomenen var ett utbrett kvinnohat – något som inte passar in i bilden av Sverige som ett charmigt och just land – snarare en ”massgrav” .

Händelser där kvinnor utsätts för hat beskrivs alltför ofta som enskilda problem. Istället för att lyfta blicken och se mönstren, läggs börda på kvinnan att ta itu med svårigheterna själv. Den som klagar kan därmed riskera att själv skuldbeläggas och anklagas för att göra sej till offer.

Maria illustrerade hur det ofta sker en glidning i tryckta medier från åsiktsbildningen på nyhets- och ledarplats till ett alltmer urspårat kommentarsfält – en process som också finns i på vissa bloggar. ”Paradoxalt nog har antifeministiska debattörer varit de som mest högljutt talat om yttrandefrihet.” Hon pekade även på risken för självcensur inför hot, något som effektivt riskerar att döda ett levande samtal

Daniel Nordström kommenterade  mediers ansvar för ett förhållningssätt inför den typ av kränkningar och hot som förekommer på kommentarssidor.  Han representerade en försiktig hållning med krav på balansgång mellan olika intressen och påminde om vikten av att ”ta debatt”. Daniel har rätt i det, men det är orimligt att ett fåtal modiga aktivister ska stå i främsta ledet själva – om det ska stridas får vi allt vara flera som hjälps åt!

Kommentar till Johan Ehrenbergs ”Fy fan för nationaldagen”

I Dagens ETC skriver Johan Ehrenberg: ”Att ge efter för denna nationalism och fira en särskild dag där vi ska hitta på vad vi är som de andra människorna inte är… nej, bättre att jobba på.”

Han blandar tyvärr samman nationalism och nationaldagen.

Nationalismen kan vi avvara, den har ställt till med mycket ont – har inget behov av att försvara den. Men jag  ser däremot nationaldagen som ett tillfälle att försvara en öppen och välkomnande syn. Internationalism om man vill kalla det så.

Risken med Ehrenbergs hållning är att nationen Sverige (som finns vare sej han vill eller ej) lämnas öppen för chauvinism och nationalism. Vi behöver manifestera en öppen och frihetsälskande  demokrati.

Firandet av nationaldagen 2012 i Umeå var ett bra exempel. Jag har beskrivit mina upplevelser här.

Mera om nationalism. I språket: I Sverige talar vi svenska.


Nationaldagen

Trots min kritiska inställning till Sveriges nationalsång , var jag både glad och rörd av firandet den sjätte juni på Gammlia i Umeå. Arrangemanget var bra, vädret var bra, det var mycket folk och fin stämning!

Den chauvinistiska nationalismen var nertonad  och ersatt av en glad ”Umeanda” – med välkomnande av nya Umebor och med stolthet över vår fina kommun. Vi fick se och höra mycket av den kultur som finns här.  Traditionella  inslag av musik, tal och dans, blandat med nyare.

Sångerna som sjöngs av Midgårdsskolans kör värmde hjärtat. Och jag berörs alltid av blåsorkestrar – detta sedan tidig barndom då jag följde med min pappa som spelade i Stockviksverkens musikkår.  Första maj och andra högtider var jag med och beundrade farbröderna i vita mössor med lyra.  Minnen som väcktes till liv.

Folkmusik och dansuppvisning av bland andra Björksta folkdanslag var även det känslostarkt att ta del av.

Efter ett pliktskyldigast ha avätit en bangladeshisk brödbit vandrade jag hemåt till tonerna av ”Under blågul fana”. Piccolaflöjten drillade upp och ner i kapp med fåglarna.

Mera om nationalism. I språket: I Sverige talar vi svenska.

”Du gamla du fria” är sjuk!

Den duger inte längre, vår nationalsång. Den föddes med en grav missbildning och har sedan levat med gravt funktionshinder. Detta insåg redan dess skapare, Richard Dybeck, som 1844 protesterade mot att den framfördes. Han såg den som ett medelmåttig utkast och hade ingen tanke på att publicera, det gjorde andra.

”Du gamla du fria du fjällhöga nord” – redan inledningen torde vara helt obegriplig för dagens svenskar. Vad har ”nord” med Sverige att göra, förutom att landet ligger i väderstrecket norr? Även om Nordiska rådet och Föreningen Norden fortfarande existerar som reliker från en tid där pannordismen levde, torde få känna till att Sverige en gång hade ambitionen att vinna Finland tillbaks och att Norge och Sverige för hundra år sedan var förenade i en union. I Danmark ler man i bästa fall åt att vi sjunger om hur vårt land ”tronar på minnen från fornstora dar”. Islänningarna tackar för våra allmosor, men tycker knappast att Sveriges namn någonsin ”ärat flög över jorden”.

Nationalsången är bara så .. NEJ,NEJ! Den är världsfrämmande,  narcissistiskt uppblåst och dessutom dålig som konst. Eftersom den ändå sjungs och älskas av många står den för ett självbedrägeri. För att kunna sjunga den måste vi tillgripa ett av de mest ingripande psykologiska försvarsmekanismerna –   isolering, som innebär att man håller isär känsla och tanke. Vi sjunger något och känner något, men orden hänger inte ihop med känslan. Följden blir självförakt – att vara ”osvensk” blir en komplimang. Nationalsången är inte orsaken till det men att vi fortsätter att sjunga den är ett symtom på något.

Jasenko Selimović är inne på något viktigt i det sammanhanget. I en debattartikel i dagens dn.se skriver han ”det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”. Nationalsången står inte för det samhälle vi kan vara stolta över idag.

”Du gamla du fria”  ska få den vård den behöver för att leva ett bra liv, men mår inte bra av överkrav – som att skylta som nationalsång!

En utmaning: Vem skriver den nya nationalsången för vår tid?