Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Den fristående uppföljaren heter Allvarligt, Gunnar och kom ut 2023. Novellsamlingen Myren utgavs 2022. Alla böckerna har getts ut på förlaget Instant Book.
I am a former psychologist who writes as a pensionist. My book Gunnar psykologen was published 2020. Followed up by Allvarligt, Gunnar in 2023. Short stories in book Myren 2022.
Also written articles, and rewiews.
Jag skriver det här med anledning av en artikel i Dagens Nyheter som jag vill uppmärksamma och sprida vidare.
Reaktionerna mot Ryssland kommer länge att vara starka, ska vara så. Men det är oerhört viktigt att vi inte kapar alla band med alla ryssar. Den ryska oppositionen – och den är stark – måste ha stöd.
Rysk idrott och rysk kultur utsätts nu för bojkotter av olika slag. Det handlar till exempel vägran att tävla med ryssar. Eller en rysk dirigent som fråntas sina uppdrag. När det gäller officiella representanter för Ryssland, ja visst, men kasta inte ut alla ryssar från allt samröre med verksamheter utanför Ryssland. Det finns just nu i Ryssland en stark rörelse mot Putins anfallskrig. De som vill stoppa kriget kan vara illa ute, riskerar mycket. De behöver vårt stöd.
Sverige skickar pansarskott till Ukraina. Beslutet stöds av alla riksdagspartier med undantag för V. Ett undantag från lagstiftningen om vapenexport. Sverige stödjer också Ukraina med humanitär hjälp samt utrustning och materiel som inte är direkt avsedd för strid.
Så vad är alternativet? Finns något alternativ? Att inte hjälpa är att be Ukraina att ge upp. Är det bättre? När landet själv har valt att försvara sig genom att strida, skulle jag underkänna deras val, säga: Underkasta er och överlev, skona er själva?
Nej, trots min alltmer med åren ökande pacifism, får jag acceptera skotten. Nu har en gräns passerats. Var går nästa gräns? Handlar det bara om vad Sverige kan avvara?
Då jag en gång under det kalla kriget själv övade med vapen i hand var jag besluten att använda det den dag det behövdes. Då handlade det om att försvara Sverige. Idag ska Ukrainska soldater sköta samma sak, indirekt åt Europa, åt mig och min familj. Hen ska sikta mot ryssen, trycka av skottet. Sedan kasta röret och springa för livet. Det är hen som ska göra det. inte vi. Detta är min skuld, jag – vi – ser på, är inte beredda att själva dö för Ukraina. Och jag vägrar att peka finger, skuldbelägga den som vill ha andra sätt att agera än att kriga.
Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Det var så jag inledde breven till min vän 1960. Egentligen mådde han inte så bra, det vet jag nu. Och det verkar inte du heller göra.
Den suddiga lådkamerabilden tog jag samma år, 1960. Då hette staden Leningrad, som de äldre säkert minns. Jag var på skolresa med min åttondeklass. En märklig resa, men det får jag berätta mera om en annan gång. Mannen på bilden skulle kunna vara en åldrande krigsveteran tillsammans med kanske ett barnbarn. Lågan framför dem brinner alltid på Den okände soldatens grav. Kanske var mannen med hatt och käpp där för att berätta för pojken i linnekostym. Om allt han var med om, hur han mirakulöst överlevde andra världskriget, om hur han och hans vänner tillsammans besegrade nazismen. Vad vet jag, men det var Sovjetiskt hjältemod vi tänkte på när vi stod där vid gravmonumentet. Trots att vi någon dag tidigare förevisats ett annat monument i Finland. Också det en hjältegrav, men med finska soldater istället. Också offer för en invasion, en sovjetisk.
Stämningen var fredlig och varm där vid den flammande elden. Människorna i den forna ryska huvudstaden (som numera heter St. Petersburg, det vet ni ju) var översvallande vänliga mot oss svenska skolbarn. Senare på dagen, mot våra guiders önskan, besökte vi en stor katedral. Så här skrev jag i en skoluppsats:
”Vart vi gick så blev det folkskockning (till de ryska polisernas stora förargelse). Och var det någon som kunde tala tyska eller engelska så började han genast prata med oss. Ett litet exempel: När vi besökte en grekisk – katolsk gudstjänst //…// blev människorna så förtjusta när de fick se att några av oss hade små krucifix om halsen. Små tanter i hucklen kom i massor, fingrade på silverkorsen och sade, ”charosyj svjetskij”, goda svenskar (vi hade lärt oss litet ryska). Magistern fick en kyss på kinden av en entusiastisk ryss som ropade: ”Mir, mir”. fred, fred. Och de fick oss att ställa oss i kö för att kyssa madonnan.”
Det var då. Jag skrev mycket om ryssar som ett fredsälskande folk. Då fortfarande utfattiga och slitna, inte långt efter andra världskriget. Vi svenska ungdomar såg ingen i ert land som ville ha krig.
Och krig tror jag inte ni vill ha idag heller. Men, som jag sa, ni verkar inte må bra. Hoppas att ni repar er. Och jag önskar av mitt hjärta att ingen av era söner, systrar bröder, barnbarn ska ligga i någon okänd soldats grav.
Putin invaderar Ukraina. det är hans eget beslut. Han agerar som en diktator, är en diktator. All opposition har han slagit ned, ryssarna vet att den som går emot hamnar i fängelse eller mördas. Bloggaren och aktivisten Aleksej Navalnyjs öde är ett bevis.
För den som inte vet vad som menas med en diktator rekommenderar jag att studera historien. Under 1900-talet par namn: Hitler och Stalin. Mao Tse Tung platsar också på listan. Dessutom har ännu en potentiell kandidat till den famösa titeln diktator dykt upp: Putinbeundraren Donald Trump, han hyllar inte att förvåna Putins agerande i Ukraina.
Vad kan vi vänta av Trump? Det är inte helt omöjligt att han kommer att väljas som USA:s president ännu en gång om dryga två år. Tanken förskräcker när man besinnar att det är bara ett år sedan han stödde och underblåste en statskupp. Som vald president skulle Trump mycket väl kunna bli en USA:s Putin.
2011 började jag blogga på litet olika ställen. Det mesta har sen gått att sätta etiketter på, men inte allt. Här bjuder jag på några osorterade tidigare inlägg – ”lösa Boy” för den som minns vad det var för något. Eller kanske mer begripligt: litet av varje. Ber om ursäkt om du tycker att det handlar om gammal uppvärmd skåpmat. Men många har kanske missat det här, så håll till godo.
Vi börjar med ett inlägg från 2013. Om Jan Myrdal:
Lisa Bjurwald skriver i boken Europas skam som utkom 2012: ”Det är omöjligt, och inte heller önskvärt, att slippa undan Europas nazistiska förflutna. Vi måste kunna jämföra exempelvis Sverigedemokraternas dröm om det svenska folkhemmet med nationalsocialismens ideal. Sådana jämförelser är nödvändiga för att förstå den nationalistiska ideologin i sin helhet.”
Den sortens jämförelser är viktiga även för att förstå den psykologi som är minsta gemensam nämnare för all främlingsfientlighet och rasism. En sådan analys kan bidra till att känna igen och bemöta totalitära strömningar.
Främlingsfientlighet och rasism finns i många skepnader. Den har ofta ideologiska kläder och har ibland till och med getts vetenskaplig auktoritet. Politiskt har den alltid kunnat utnyttjas. Här vill jag beskriva några av dess psykologiska grundvalar:
De tio punkterna:
Stereotypisering
Människan har ett behov av förenkling för att uppfatta och förstå sin omvärld. Enkla kategorier kan leda till:
Misstänksamhet och rädsla för ”den andre”
– som jag inte känner och är utanför min referensram.
Allmän osäkerhet och ängslighet
Skapar stort behov av en trygg och förutsägbar omgivning. Varierar individuellt. Okända företeelser som främlingar väcker rädsla och därmed avståndstagande.
Aggressiv kompensation
Människor i underläge slår mot den ännu svagare.
Gruppdynamik
Till exempel att syndabockar utses. Kan i vardagen också ta sej uttryck i mobbning.
Traumatisering och hat
Historiska traditioner av utstötning mot viss grupp i samhället. Kan utnyttjas politiskt genom bland annat:
Kollektiv skuldbeläggning och mytbildning
Vandringsmyter om det främmande som demoniseras. Kan i en extrema fall utgöra grund för etnisk rensning.
Lydnad och stark auktoritetstro
Man följer ledarens budskap om ”den andres ondska”.
Flockbeteende
Under vissa omständigheter i en människomassa. Gruppen agerar primitivt i till exempel lynchjustis.
Konkurrens och kamp om utrymme
Primitivt beteende när en befolkning känner sin ställning och/eller sina resurser hotade. Till exempel vad beträffar tillgången på jobb.
/
Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:
2014 var jag med och demonstrerade mot SD, vände dem ryggen på Rådhustorget i Umeå. Då skrev jag texten här nedan. Om partiets bakgrund med rötter i bland annat nazism. 2022 har SD initierat en granskning av sin historia och det blir aktuellt att fråga sig vad som har hänt under de sju år som gått. Då var partiet enligt Johan Ehrenberg ”en bakåtsträvande grupp, tio procent”. Nu, när sympatierna är nära det dubbla går det inte längre att bagatellisera SD.
Min text från 2014:
I veckoupplagan av ETC #7, daterad 7 juni, frågar Anders Lindström ”… när skulle demokratin kunna sätta en gräns, hit men inte längre..” Han inleder med en historisk tillbakablick ”När i tid och hur skulle till exempel nazismens framväxt i Europa på 30-talet kunnat stoppas demokratiskt?”
Johan Ehrenberg svarar med att påminna om hur nazismen i Tyskland blev möjlig bland annat på grund av vänsterns splittring, men också på grund av borgerligt stöd. Han skriver också att samma utveckling idag inte är möjlig på grund av att ”de lösningar som de bruna partierna föreslår står i direkt motsättning till de behov ett globalt kapital har idag.”
Jag gissar att Ehrenberg syftar på behovet av rörlighet över gränser för att säkra tillgång till arbetskraft med låga krav. Detta gör inte mej det minsta trygg. Om Ehrenberg har rätt skulle konservativt och nyliberalt motstånd mot högerextremism vara beroende av krass ekonomi mer än grundmurad ideologisk övertygelse. Är Reinfeldt beredd att rucka på sitt hårdnackade motstånd mot SD och annan rasism, om han får signaler om att det inte längre skulle tjäna Sverige, näringslivet och tillväxten? Jag hoppas inte.
Johan Ehrenberg pekar på det motstånd som krävs i form av massdemonstrationer , men också inom förvaltning och public service: ”Det är självklart att det inte finns någon anledning för skolor eller andra demokratiskt styrda institutioner att ge dem plats.” Om jag läser rätt, syftar krönikören Ehrenberg här på ”den nya nazismen”. Bra, men vad beträffar SD är han mera diffus. Han ser dem som en bakåtsträvande grupp, tio procent, som bygger på invandrarhat och den nationalism ”som alltid funnits i de andra partierna.” Frågan om de skall dras över samma kam som övriga extremister, eller betraktas som rumsrena lämnas öppen.
Det vore olyckligt om SD:s nuvarande status som riksdagsparti, EU-parti, och deras ”whitewashing” skulle leda till att vi slutar peka ut dem som en fara för demokratin. Formellt ska de accepteras, men det är allt. Inget mer. Vi fortsätter att vända ryggen. Markera mot SD.
I skydd av anonymitet grasserar hatet på sociala medier, i kommentarsfält och på hemsidor. Journalister är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta. Demokratin är hotad när de inte längre vågar och orkar skriva. Tendensen finns redan – många journalister vittnar om hur de tvekar och ibland väljer att inte publicera av oro för efterverkningar i form av hot och hat. Idag är var tredje journalist i Sverige utsatt för hot.
Om detta berättade journalisten och författaren Rebecka Bohlin på Umeås Bokcafé Pilgatan i ett föredrag i serien Ordcafé. Hennes bok Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar digkommer ut i dagarna.
Rebecka inledde med exempel på hur hoten kan se ut. Den spanska journalisten Lydia Cacho fanns 2014 med på Reportrar utan gränsers lista över världen främsta hjältar för yttrandefriheten. Hennes familj undkom nätt och jämt ett brevbombsattentat. Och intervjuade svenska tidnings- radio- och TV-journalister vittnar alla om extrema våldshot.
Som vanligt lyssnade jag med psykologöron. Hur reagerar någon som får ständiga hot av arten: ”nån borde köra upp en kniv i fittan på dig ”, eller ännu värre saker? Svaret från alla: ”Självklart är jag rädd”. Varför skulle journalister reagera på annat sätt än andra?
Hoten och hatet skapar stress som nöter på den som utsätts. Det handlar ofta om extrema situationer. Rebecka Bohlin tryckte framförallt starkt på arbetsgivarens ansvar att se problematiken som en arbetsmiljöfråga och att agera i enlighet med detta. Den som har fullt stöd av ledningen mår litet bättre och kan ha större möjlighet att orka fortsätta. Rebecka talade också om hur omgivningen i övrigt kan stötta och vad den utsatta själv kan göra. Boken innehåller åtskilliga tips på hur stressen kan hanteras.
Ett generellt råd slutligen: Håll inte tyst om hoten. Berätta, anmäl!
2013 arrangerade Littfest ett samtal mellan Carl Johan De Geer och Jan Myrdal. Mats Jonsson, långt senare Augustprisvinnare, ledde det hela. Temat var tänkt att vara konst och politik på 60 – talet men Myrdal gick inte att hålla inom ramen. Det blev trots det en minnesvärd tillställning. Se här vad jag skrev då.
”Hade vi fel?” Det var utgångspunkten för ett samtal på Littfest i Umeå idag. På podiet fanns Carl Johan de Geer och Jan Myrdal. Meningen var att de skulle samtala om konst och politik med utgångspunkt i 60-talet. Underrubriken var: ”Vad åstadkom man, var misslyckades man?” Samtalsledare var Mats Jonsson Från Galago.
Jan Myrdal stannade inte vid 1960- talet. Som ofta gav han en lärd historielektion. ”’Vi’ dvs underklass och exploaterade folk har alltid haft rätt, i den meningen att ’vi’ har haft rätt att göra uppror”, var hans självklara och bergfasta utgångspunkt. ”Samtidigt har i vissa lägen en majoritet ställt upp på de härskandes sida.” ”Den stora katastrofen skedde 1914. Innan dess trodde man att arbetarklassen skulle omöjliggöra kriget.” Myrdal minns sedan, trots att han då var barn; ”Senare på trettiotalet förstod jag att något liknande kunna hända i Tyskland, med tanke på den stora arbetslöshet som då rådde – först kommer käket och sedan moralen.”
”Gubbar! Jag är besviken!” ropade min yngre bänkkamrat i den relativt välfyllda Idun-salongen. ”Ni skulle ju berätta om era misslyckanden, varför talade ni inte om det?” Hon hade väntat sej mera av självprövning från herrarnas sida. Något erkännande av fel kom inte, vare sej från Jan Myrdal eller Carl Johan de Geer. Det var knappast heller att vänta. Det vi fick ta del av var, förutom samlad lärdom, roliga anekdoter och en del one-liners.
Carl Johan de Geer inledde med en bakgrund. Innan realismen blev på modet under senare delen av sextiotalet kunde man ta del av bland annat den konkreta poesin med företrädare som Öivind Fahlström och Åke Hodell – den senares dikt Igevär nämndes som exempel. Dikten består av de två orden ”i gevär”, med ett mycket långt och utdraget ”iiiiiiiii”. Konkretismens undersökande och inåtvända stil byttes sedan mot realismen som kom att bli ett politiskt ställningstagande.
de Geer berättade om när han hade gripits för skändande av USA:s flagga. I ett komiskt polisförhör spelade två poliser nyss inlärda roller som ”good cop and bad cop”. ”Jag trodde verkligen att dom var på det viset! Polisen trodde dessutom att alla i Vietnamrörelsen var mer eller mindre anställda av Kina och Nordvietnam – och vi i vår tur trodde att alla poliser var fascister.”
Jan Myrdal påpekade – apropå kulturarbetares betydelse för demokratin – att många svenska kommunistiska kulturarbetare som blev utan jobb när deras parti marginaliserades på 1920-talet, kom att få stor betydelse när de ”sögs upp av den socialdemokratiska rörelsen” och kunde verka i antifascistisk riktning på trettiotalet. Deras inflytande på opinionbildningen hade stor betydelse för att nazistpartiet fick ytterst få röster i valen.
Mera från Jan Myrdal:
”Stenbeck och Deng Xiao Ping gjorde samma sak – sög upp kulturvänstern, betalade dem – och gjorde dem på så vis ofarliga, Stenbeck genom att sätta dem på lönelistan för medieproduktion, Deng genom låta dem kränga Coca Cola.”
”Sverige är en provinskultur, en långgrund strand. Vågorna sköljer upp – och när de drar sej tillbaks, finns bara sanden kvar.”
”Sverige är en liten imperialistisk stat som kan jämföras med de tyska småstater som sålde sina trupper till den som betalar bäst.”
Nej, Myrdal och de Geer slapp att grillas denna förmiddag i Umeå. Ingen av dem ställdes mot väggen som många hade trott och kanske önskat. Detta var mera av ett trevligt och bildande samtal. Och roligt.
En tillbakablick till året 2014 då jag skrev följande här nedanför. Jag tror att frågeställningen är lika aktuell idag, 2022. Frågan ”varför” kommer alltid att ställas av många, alltifrån den nyfikne femåringen till oss alla som vill veta mera om människskors motiv för sina handlingar.
Nina Björk i dagens Godmorgon, världen pläderar för att vi ska fråga oss: ”Varför?” Varför röstar människor på ett rasistiskt parti? Varför utför människor terrordåd? För en psykolog, som arbetat med att försöka förstå för att hjälpa, kan det tyckas självklart att reda ut orsaker. Underliggande motiv och bevekelsegrunder kan vara centrala för att vägleda till förändring. Så varför skulle just frågan varför vara kontroversiell? Nina Björk pekar på svaret: För många innebär önskan att förstå något, kanske ett ont handlande, också att ursäkta.
Åsne Seierstads bok En av oss handlar om terrorhandlingarna i Oslo och på Utöya i juli 2011. I en recension i Psykologtidningen //tyvärr inte möjlig att länka till 2022// tar jag upp och ger exempel på en vanlig reaktion på ondska – att vända sej bort i avsky. Jag citerar journalisten Sanna Rayman som i Svenska Dagbladet uttrycker vad många känner: ”jag vet inte ens om jag vill känna förståelse för något sådant”. Hon använder då ”förståelse” i dess rent känslomässiga innebörd. Att komma nära någons bevekelsegrunder kan då kännas som ett hot att förövaren ses som mänsklig och möjlig att förlåta.
Nina Björk anser att allt, även det vi inte tycker om, eller till och med det mest onda, bör ses och analyseras. Det behöver inte vara ett neutralt förhållningssätt. Seierstads bok är ett bra exempel, den tillför kunskap, liksom mycket annat som har skrivits i ämnet.
Men vi måste också inse att alla kommer inte att vare sej vilja eller orka. Den som vill beskriva och förstå måste vara beredd på starka reaktioner. Människor reagerar så olika, vissa vill veta, medan andra reagerar med avsky och bortvändhet – även inför frågan varför?
