På det eminenta radioprogrammet spanarna idag ställde Maja Aase frågan ”vad är det för fel på att bli äldre?” Ordet ”gammal” förfasar sig många över, ”senior” tycks vara att föredra. Det senare ordet för inte på samma sätt som ”gammal” tankarna till stödstrumpor, rullatorer osv.
Man säger ofta ”han blev 75 år gammal” i dödsrunor och andra eftermälen. Kan detta vara en anledning till att ordet ”gammal” kommit i vanrykte – det har med döden att göra. Och visst, att bli gammal är att komma närmare döden.
Jag har fyllt 78 och vid den åldern är man väl gammal. Många i min bekantskapskrets är som jag runt 80. En av mina bästa vänner fyller åttio om några veckor. Han verkar inte se fram emot det. Men för egen del har jag inga problem med födelsedagar numera. Annat var det när jag fyllde sextio. Det var som en tröskel att träda över.
Jag har fyllt 78 och vid den åldern är man väl gammal. Många i min bekantskapskrets är, som jag, runt 80. En av mina bästa vänner fyller åttio om några veckor. Han verkar inte se fram emot det. Men för egen del har jag inga problem med födelsedagar numera. Annat var det när jag fyllde sextio. Det var som en tröskel att träda över. Minns mest som en plåga de medlidsamma blickarna och de stödjande orden ”inte är du så gammal”. Det var då, nu är det annat, som sagt.
Jag kommer på att det går att se åldrandets psykologiska process, med motstånd och acceptans, som att blåsa upp en ballong. Först går det trögt, du får lov att blåsa hårt. Sen plötsligt går det lättare och lättare. Livet är som det är. Det gör ont men gå ändå, liksom. Tills det smäller. Då är det slut.
