Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Den fristående uppföljaren heter Allvarligt, Gunnar och kom ut 2023. Novellsamlingen Myren utgavs 2022. Alla böckerna har getts ut på förlaget Instant Book.
I am a former psychologist who writes as a pensionist. My book Gunnar psykologen was published 2020. Followed up by Allvarligt, Gunnar in 2023. Short stories in book Myren 2022.
Also written articles, and rewiews.
Den kommande nya regeringen vill skapa en svensk kulturkanon. Det är ännu oklart hur ett sådant rättesnöre ska användas. Kanske som obligatorisk läsning i skolor? Här ett förslag som borde vara i tiden.
Hemsöborna av August Strindberg. Skrivet av en man som på sin tid åtalades för att vara extrem. Han led också tidvis av vanföreställningar.
Gösta Berlings saga Av Selma Lagerlöf – Nobelpristagare och antinazist.
Kallocain av Karin Boye. Dystopi om en polisstat.
Invandrarna av Vilhelm Moberg. Om att vara invandrare i främmande land.
Tjärdalen av Sara Lidman. Även en fattig usling är värd barmhärtighet.
Ondskan av Jan Guillou. Hur en ung man förhåller sig till våldet.
En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Att ses som annorlunda. ”Inte som vi.”
Moll av Elisabeth Rynell. Ett Sverige där ”onödiga” människor utlokaliseras.
Löpa varg av Kerstin Ekman. En man får insikt om sin del i utarmandet av naturen.
Klubben av Matilda Gustavsson. Avslöjandet som bidrog till #metoo i Sverige.
Den elfte boken, Hur samhället kom tillrätta med kvinnovåldet har ännu inte skrivits. Jag sätter upp den på listan samma dag den ges ut.
Samma år som Hitlerismen slutligen besegrades dog min mormors far Axel Kihlström. Han var föräldralös, kämpade hårt för sitt uppehälle. Han var politiskt starkt aktiv, skrev och verkade för internationalism och rättvisa även för dem som inget hade. Under sina sista år var han glad att få en plats på ett äldreboende i Göteborg.
Så hur skulle Axel ha tagit det som hände i valet 11 september 2022? Om han sett det som ser ut att leda till att högern kommer till makten med stöd av ett främlingsfientligt parti? Skulle han kallt ha noterat att historien visar att höger och vänster avlöser varandra i perioder? Eller skulle han ha påmint oss om att ”vad var det jag sa, socialdemokrater äro icke att lita på. För att komma till köttgrytorna äro de beredda att kompromissa med djävulen själv.” Kanske med tillägget: ”Men nu har de skjutit sig själva i foten.” Antagligen menar han då att Magdalena Andersson och andra ledande sossar har gjort misstaget att försöka vinna på att förtala invandrargrupper.
Nåja, Axel är säkert glad att slippa vara med i dag. Han vänder sig om i graven och fortsätter sen vara lyckligt död.
Det är hemskt att syndabocken används för att vinna det svenska valet. Det tillhör människans psykologi att skylla på andra för att avleda oro och ångest. Och politiker har alltid använt sig av denna mänskliga svaghet – det är ett urgammalt politiskt knep att peka finger för att vinna människors popularitet. Och idag, när tiderna är oroliga av många skäl, har den taktiken återvunnits. Nu är det inte längre bara Sverigedemokraterna som använder sig av utpekande av de som är mindre värda och oönskade, utan även S, och M. L följer sen efter och säger inte ifrån, trots att det är ett parti som borde ha humanism i generna. Det hela påminner ett en kapplöpning till botten. Spåren från det europeiska trettiotalet förskräcker! Alla vet hur det gick.
Det gängkrig som nu pågår skapar en tacksam grogrund för att brännmärka hela befolkningsgrupper som indirekt skyldiga. Politiker kan hitta på vilka dumheter som helst för att peka ut oskyldiga människor. Förslag som ADHD-tester för barn av viss bakgrund underblåser fördomsfulla föreställningar om invandrare från så kallade utsatta områden. Det är en politik som skapar en vi och dom- känsla och ökar motsättningarna i samhället. Svepande formuleringar om förorten av det slag som Magdalena Andersson yttrat smeker rasistiska strömningar medhårs.
För övrigt: Förslag för att förebygga gängkriminalitet och skjutningar finns det på tok för litet av i valdebatten. Det verkar som om politikerna inte vågar tänka längre än till repressiva åtgärder, till plakatnivån. Tror man verkligen att det räcker med bara högre straff och mer poliser? Till och med poliser fattar att det måste till mer än den hittills förda politiken som bara lett till mera dödande.
Om vad som krävs för att stoppavåldet i förorterna:
Ja, vart har de tagit vägen, människorna som arbetade inom olika yrken som är avgörande för att vårt samhälle ska fungera? Flygplatspersonalen, chaufförerna, lokförarna. Och de inom vården, hotell och restaurangnäringen? Vart försvann alla de?
Jodå, det finns förklaringar – piloter strejkar, människor har fått sluta då verksamheter har stängts på grund av pandemin. Och inom vården har inte stressade barnmorskor tid att vägleda och handleda för att skola in fler som behövs.
Men ändå, visst kan man undra och spekulera över vad som händer. Finns det ett mönster i allt det här, något fel i hela vårt system, hur det hela är upplagt? Kan det vara så att arbetsmarknaden är på tok för kortsiktigt riggad, att arbetstagarna blir brickor i ett spel som handlar om vinster? Arbetskraften förväntas vara kvar när den behövs igen efter nerdragningar. Människor är inte maskiner som kan stängas av och sättas på igen. Att få sluta, eller sättas på omöjliga scheman väcker känslor.
Vad är det som säger att sjuksköterskan eller lokföraren som får omöjliga arbetspass stannar kvar? Eller att permitterad personal finns kvar när den behövs igen. Vi ska alla förverkliga våra liv. Kanske hen väljer ett insparat sabbatsår, en annan utbildning, en resa. Eller att gå och fiska bara?
Iggy Pop uppträder oftast med bar överkropp. I samband att han fick Polar Prize Award intervjuades han av Sveriges Radios Lena Nordlund. Han sa då att han har så litet kläder på sig som möjligt och gillar framförallt inte skjortor. Han hade faktiskt övervägt att komma barbröstad till prisutdelningen på Stockholms Grand Hôtel, men avstod från detta av artighetsskäl.
Visst kan man fundera över Iggy Pops skäl för att uppträda halvnaken. Han pratar gärna om ”balls”, något som Lena Nordlund sedesamt översatte med ”stake”. Och kanske är det sexigt med en artist som visar upp sin kropp. Fler gör det, rockartister gärna, Mick Jagger är nog det mest kända exemplet. Jag minns också en svettig naken överkropp på Poul Perris som sjöng i The Facer där min son Fredrik lirade gitarr med den äran. (Poul såg vi senare på TV i rollen som TV-utfrågare och terapeut.)
Så visst är det inte så litet av macho över den där hudnära stilen som rockartisterna kör med. Men i Iggy Pops fall är det ett snäpp mer när han till och med pratar om att helst inte gå klädd alls. Åtminstone på överkroppen.
Det han sa till Lena Nordlund i intervjun fick mig att tänka på mig själv. Utan alla andra jämförelser med Iggy Pop – kan det tänkas att han och jag har en sak gemensamt, nämligen att vi inte trivs med att ha tyg på överkroppen? I mitt fall är orsaken banalt enkel, jag lider av ”postherpetisk neuralgi”, nervsmärta som jag fått efter bältros. Helt hopplöst att ha ett plagg som sitter löst. Det känns som att det brinner. Så tänk om samma sak gäller för vår vän Iggy?
Hej Iggy, kompis, har du också haft bältros? I så fall har jag ett litet tips till dig, skaffa en bra BH. En som sitter åt bara, mjukt och fint. I alla fall fungerar det för mig, se här. Men nej det går väl inte så bra med BH om man samtidigt ska ha ”lots of balls”, massor av stake. För som han säger i intervjun i Sveriges Radio: ”Jag har ett stort ego kopplat till mina kulor.” Så då återstår bara en sak för dig: av med skjortan, bara! Köra järnet in i kaklet, fortsätta låtsas att det handlar om en enda sak: Rock ’n roll för fan!
Iggy Pop by Photographer Rob Baker Ashton shot in Miami, July 2019
Jag fryser gärna för demokratin – och Ukraina. Det är innebörden av skylten som personen på bilden här håller upp. Och jag instämmer.
Vad är det som kan stoppa det förfärliga som nu pågår? Ryska soldater ger sig in i Ukraina, dödar inte bara andra soldater utan de människor som gömmer sig, hukar under bomberna, barn, gamla, kvinnor och män. Den enda ”brott” som dessa arma offer för ryskt våld begått är att råka vara ukrainare.
Hur kan det bli ett stopp? Sanktioner har inte hjälpt. Att gå med i NATO kommer inte att hjälpa Ukraina. Vi måste vrida vapnen ur Rysslands, Putins, händer. Genom att sluta betala för det det som finansierar kriget: rysk gas och olja.
Det kommer att bli svårt, inte bara för de länder som är mest beroende av rysk energi. Sverige kommer också att drabbas. Vi kommer också att frysa, bli fattigare, kanske också hungrigare. Västeuropa kommer mycket troligt att drabbas av lågkonjunktur. Men vad är alternativet? Att bara stå vid sidan om och se på?
Det fruktansvärda kriget i Ukraina fortsätter. Den starka staten tar sin rätt på den mindres bekostnad. Mönstret känns igen från historien. Rysk aggression, mord på civilbefolkning. Vem trodde att sådant kunde hända i vår så kallat civiliserade tid? Men å andra sidan – vad är det för en tid? Så mycket pågår samtidigt utan lika stora reaktioner i västvärlden. Jemen. Etiopien. Myanmar för att bara nämna några exempel. Jag hoppas att alla krigsförbrytare ställs inför rätta, Putin bland många andra. Men man kan också fråga sig vad väst har gjort för att stoppa dödandet i Jemen?
Jag jämför inte med kriget men den starkes rätt gäller även här i Sverige. I Kallak vill vår regering att den svagare parten – samerna – ska vika undan för ”majoriteten”. På bekostnad av en flerhundraårig näring.
Jag skriver det här med anledning av en artikel i Dagens Nyheter som jag vill uppmärksamma och sprida vidare.
Reaktionerna mot Ryssland kommer länge att vara starka, ska vara så. Men det är oerhört viktigt att vi inte kapar alla band med alla ryssar. Den ryska oppositionen – och den är stark – måste ha stöd.
Rysk idrott och rysk kultur utsätts nu för bojkotter av olika slag. Det handlar till exempel vägran att tävla med ryssar. Eller en rysk dirigent som fråntas sina uppdrag. När det gäller officiella representanter för Ryssland, ja visst, men kasta inte ut alla ryssar från allt samröre med verksamheter utanför Ryssland. Det finns just nu i Ryssland en stark rörelse mot Putins anfallskrig. De som vill stoppa kriget kan vara illa ute, riskerar mycket. De behöver vårt stöd.
Sverige skickar pansarskott till Ukraina. Beslutet stöds av alla riksdagspartier med undantag för V. Ett undantag från lagstiftningen om vapenexport. Sverige stödjer också Ukraina med humanitär hjälp samt utrustning och materiel som inte är direkt avsedd för strid.
Så vad är alternativet? Finns något alternativ? Att inte hjälpa är att be Ukraina att ge upp. Är det bättre? När landet själv har valt att försvara sig genom att strida, skulle jag underkänna deras val, säga: Underkasta er och överlev, skona er själva?
Nej, trots min alltmer med åren ökande pacifism, får jag acceptera skotten. Nu har en gräns passerats. Var går nästa gräns? Handlar det bara om vad Sverige kan avvara?
Då jag en gång under det kalla kriget själv övade med vapen i hand var jag besluten att använda det den dag det behövdes. Då handlade det om att försvara Sverige. Idag ska Ukrainska soldater sköta samma sak, indirekt åt Europa, åt mig och min familj. Hen ska sikta mot ryssen, trycka av skottet. Sedan kasta röret och springa för livet. Det är hen som ska göra det. inte vi. Detta är min skuld, jag – vi – ser på, är inte beredda att själva dö för Ukraina. Och jag vägrar att peka finger, skuldbelägga den som vill ha andra sätt att agera än att kriga.
Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Det var så jag inledde breven till min vän 1960. Egentligen mådde han inte så bra, det vet jag nu. Och det verkar inte du heller göra.
Den suddiga lådkamerabilden tog jag samma år, 1960. Då hette staden Leningrad, som de äldre säkert minns. Jag var på skolresa med min åttondeklass. En märklig resa, men det får jag berätta mera om en annan gång. Mannen på bilden skulle kunna vara en åldrande krigsveteran tillsammans med kanske ett barnbarn. Lågan framför dem brinner alltid på Den okände soldatens grav. Kanske var mannen med hatt och käpp där för att berätta för pojken i linnekostym. Om allt han var med om, hur han mirakulöst överlevde andra världskriget, om hur han och hans vänner tillsammans besegrade nazismen. Vad vet jag, men det var Sovjetiskt hjältemod vi tänkte på när vi stod där vid gravmonumentet. Trots att vi någon dag tidigare förevisats ett annat monument i Finland. Också det en hjältegrav, men med finska soldater istället. Också offer för en invasion, en sovjetisk.
Stämningen var fredlig och varm där vid den flammande elden. Människorna i den forna ryska huvudstaden (som numera heter St. Petersburg, det vet ni ju) var översvallande vänliga mot oss svenska skolbarn. Senare på dagen, mot våra guiders önskan, besökte vi en stor katedral. Så här skrev jag i en skoluppsats:
”Vart vi gick så blev det folkskockning (till de ryska polisernas stora förargelse). Och var det någon som kunde tala tyska eller engelska så började han genast prata med oss. Ett litet exempel: När vi besökte en grekisk – katolsk gudstjänst //…// blev människorna så förtjusta när de fick se att några av oss hade små krucifix om halsen. Små tanter i hucklen kom i massor, fingrade på silverkorsen och sade, ”charosyj svjetskij”, goda svenskar (vi hade lärt oss litet ryska). Magistern fick en kyss på kinden av en entusiastisk ryss som ropade: ”Mir, mir”. fred, fred. Och de fick oss att ställa oss i kö för att kyssa madonnan.”
Det var då. Jag skrev mycket om ryssar som ett fredsälskande folk. Då fortfarande utfattiga och slitna, inte långt efter andra världskriget. Vi svenska ungdomar såg ingen i ert land som ville ha krig.
Och krig tror jag inte ni vill ha idag heller. Men, som jag sa, ni verkar inte må bra. Hoppas att ni repar er. Och jag önskar av mitt hjärta att ingen av era söner, systrar bröder, barnbarn ska ligga i någon okänd soldats grav.
