Författare: Anders Fagerlund

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. ”Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – ”kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  ”du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.