Blogginlägg om hat och våld. Psykologiska aspekter.
Vem är terrorist
han med rånarluva?
Men är det så visst
han bara ser sån ut
Även den med slips
kavaj och skjorta vit
Också han kan vips
av mig bli räknad dit
Så kallat stora män
Även dem jag kan
räkna upp som en
terrorist minsann
Med ett penndrag skjuter
han barnen fort ihjäl
Verkar som han njuter
Har han någon själ?
Nu är det andra tider
skiter i om du lider
När jag din värd är
du bär rätta kläder
Om jag sen är naken
käften om den saken
Om du inte vill slicka
bara att sticka
Och om du snackar
är det mig du tackar
Jag är den med makt
med Putin har jag pakt
Hör nu vad jag sagt!
Foto av Emad El Byed på Unsplash
”Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.”
Detta är vad jag skrev för snart ett år sedan. Idag ser vi bara mer av samma sak. Staten Israel fortsätter att bomba och skjuta urskillningslöst på ett sätt som mot alla folkrättsliga regler dödar och lemlästar civilbefolkningen. Sjukvården i Gaza, som behövs mer än någonsin, förstörs istället. Tillräcklig nödhjälp släpps inte in vilket leder till att människor svälter. Alla samhällsfunktioner slås sönder. Barn förvägras skola.
Det systematiska dödandet ger intryck av kallt kalkylerande med innebörden: Döda och fördriv så många palestinier som möjligt. Mycket tyder på att den Israeliska armén just nu förverkligar de mordplaner som förordats inom landets regering.
Ledningen i USA skulle kunna stoppa det som nu pågår. Men istället fortsätter världens mäktigaste land att understödja mördandet av Gazas befolkning.
Israel: Sluta mörda den palestinska befolkningen! USA: Sätt stopp för Israels grymma och meningslösa dödande!
Foto: Anders Fagerlund
Igår möttes Gudrun Schyman och Selma Brodrej i ett samtal inför publik. Ämnet var våld och feminism över generationsgränserna med utgångspunkt från Selma Brodrejs essäsamling Testosteron som utkom tidigare i år. Arrangören ABF skriver i inbjudan: ”… i recensioner [har boken] beskrivits som tankeväckande och en pusselbit i den nya förståelsen av mannen. Men boken har också väckt debatt och anklagats för att stryka männen för mycket medhårs.”
Det skiljer närmare 50 år mellan de två debatterande kvinnorna – Gudrun Schyman med lång politisk erfarenhet och Selma Brodrej, den unga skribenten. Och mycket av deras samtal handlade om deras skilda tidsperspektiv på feminismen som ideal och möjlighet. Båda delade till att börja med uppfattningen att maktanalysen är helt avgörande. Men Brodrej framhöll hur hur vissa delar av manskollektivet har kommit i en underlägsen position medan Schyman pekade på att männen fortfarande har en total dominans. Till skillnad från Brodrej ville den tidigare partiledaren Schyman inte gå med på att att vissa kategorier av män skulle behöva särskild uppmärksamhet.
När samtalet kom in på mäns våld emot kvinnor var Gurun Schyman starkt övertygad om att det enskilda våldet aldrig kommer att upphöra så länge som vi accepterar en världsordning som bygger på våld. Hon menade att användande och byggande av vapen legitimerar våld som konfliktlösning både i det stora och det lilla perspektivet. Här märktes en tydlig skillnad mellan en kamplust och tro på förändring mellan de två. Gudrun Schyman har kvar en optimistisk syn. Hon tog upp mot motståndsrörelsen mot slavhandeln och rösträttsfrågan som exempel på lyckad uthållig kamp över lång tid.
I slutet av samtalet återvände debattörerna till frågan om det är ”synd om” vissa män som har svårt att hävda sig i dagens samhälle. Schyman och Brodrej var överens om vikten av att samhället ger resurser till tidiga satsningar som gynnar barn i tidig ålder. Till slut kunde Gudrun Schyman också motvilligt gå med på det möjligen kunde vara en bra idé att politiskt stödja manliga motsvarigheter till feministisk aktivism.
Photo by Emad El Byed on Unsplash
Det var en gång lätt för mig att sympatisera med Israel som stat. En tillflyktsort, asyl, för överlevande från Förintelsen, det nazistiska massmordet på av judar.
Så var ligger mina sympatier idag? När jag ser hur människor på båda sidor mördas i en evig våldsspiral. När jag nu är medveten om bakgrunden då palestinier har fördrivits och med våld för att ge plats åt Israels befolkning, ser jag det orättmätiga i detta. Och jag ser hur större makter för egna syften sluter upp på de stridandes sida. Med hjälp av historiens kunskap ser jag att våld och krig inte på hundra år löst någonting, bara skapat mera olycka och elände. Så hur skulle jag då kunna stötta Israels offensiv idag. En offensiv som backas upp av USA och andra västmakter. Eller hur skulle jag kunna sympatisera med hur mördarregimen i kvinnofientliga Iran skickar missiler mot Israels befolkning. Det enda jag kan säga är. Sluta upp med krigandet, stanna upp, sansa er och börja förhandla på allvar med målet att alla i denna terroriserade region än gång äntligen ska få leva i fred.
Det borde vara självklart att Sveriges regering är för fred och vill verka för fred, men hur är det …?
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, eller Svenska Freds, grundade för 140 år sedan och har sedan dess varit en viktig röst för fredliga lösningar av internationella konflikter. Medlemmar av Svenska Freds bidrog till en opinion som motsatte sig krig mot Norge. En av grundarna var publicisten och fredsagitatorn K.P. Arnoldson som fick Nobels fredspris 1908. Andra kända företrädare för Svenska Freds har varit Anton Nyström och Per Anders Fogelström. Hjalmar Branting och August Strindberg var också medlemmar. Generationer av idealister inom föreningen har sedan genom olika aktiviteter och opinionsbildning verkat för att hålla oss alla i Sverige utanför krig.
Fram tills nu har Svenska Freds fått ekonomiskt stöd tillsammans med andra fredsorganisationer. Stödet har gått via myndigheten Folke Bernadotteakademin. I ett regleringsbrev meddelar nu regeringen att stödet kommer att upphöra. Svenska Freds skriver på sin hemsida: ”Att med kort varsel avskaffa stödet till de röster som i Sverige ifrågasatt militarisering, innebär ett hårt slag inte bara mot Svenska Freds och övriga fredsorganisationers arbete utan också mot den bredare demokratiska debatten om fred och säkerhet.”
Så frågan kvarstår – hur står det till med önskan om fred i Sveriges regering?
Det går inte att undvika jämförelsen mellan det som staten Israel nu gör i Palestina med det som judarna utsattes för av Hitlerregimen i Tyskland före och under andra världskriget. Målet för det nazistiska gangsterväldet var att utplåna alla judar. Då jag som barn och ung några år efter kriget såg de förfärliga bilderna från utrotningslägren kändes det självklart att vara för allt som kunde göras för judarna. Jag visste lite eller inget om Palestina och hur etablerandet av Israel skedde på den palestinska befolkningens bekostnad.
Mitt oreserverade stöd till Israel är borta sedan mycket länge, men tills nyligen trodde jag trots allt att det fanns ett förnuft som hindrade sådant som nu sker när Gazas befolkning föses ihop under obeskrivligt lidande och bombas i sjukhus, flyktingläger och skolor. Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.
Idag, den 30 december 2023. är det 100 år sedan Sara Lidman föddes. Hon gick med sin starka röst och välformulerade ord i första ledet och stödde Vietnams folk. Hon talade så att människor förstod vad kriget den gången handlade om – ett enormt övergrepp. Om hon hade sett vad som sker idag i Palestina, är jag övertygad om att hon höjt sin röst till fördömande av Benjamin Netanyahu och hans grymma krig.
Israel, sluta med ert folkmordskrig!
Foto av Japheth Mast på Unsplash
Jimmie Åkesson i en radiointervju lördag 21 oktober 2023: ”Är man tillräckligt gammal för att begå ett grovt våldsbrott då är man också tillräckligt gammal för att ta konsekvenserna för det brott som man begått.” På frågan om vad han anser är lämplig straffmyndighetsålder svarar han vagt att 13 år är vad man har kunnat enas om. Ett svar som antyder att Jimmie Åkesson kan tänka sig att döma ännu yngre enligt svensk strafflag.
I Sverige ska den som vid brottet bedöms ha saknat omdöme på grund av psykisk sjukdom inte dömas till fängelse. Istället kan personen, efter rättspsykiatrisk undersökning, dömas till rättspsykiatrisk vård. Tanken är att den som inte har förmågan att förstå konsekvenser av vad den gör inte ska straffas på samma sätt som den med fullt förstånd.
Nu menar alltså Jimmie Åkesson att våldshandlingen i sig själv, oavsett ålder, är tillräcklig för att en människa ska anses ha haft det friska omdöme som kvalificerar hen att straffas fullt ut. Ok, menar han då, i konsekvens av detta, att alla som begått våldsbrott ska anses vara tillräckligt friska vid brottets utförande, eftersom de klarat av att utöva det våld de gjorde. Ska vi skrota hela rättspsykiatrin också, Jimmie?
Det här handlar om hur samer i Sverige blir utsatta för övergepp. För ett tag sedan skickade jag ett öppet brev till politiker. Här en redovisning av responsen.
Socialdemokraterna svarade snabbt med en berättelse om den politik som partiet vill föra i frågan. Samt en hänvisning till att brott mot samer är en polisiär fråga. Kristdemokraterna berättar att de driver frågan om återbördande av samiska kvarlevor till Sapmi. I övrigt, vad gäller brott mot samer svarar representanten för Kd: ”Vi fortsätter att bevaka frågan noggrant.” Från Centerpartiet får jag ordagrant svaret: ”Tack för ditt mejl och ditt inspel i denna oerhört viktiga fråga. Vi tar med oss det.” Vänsterpartiet svarar allmänt positivt om att stärka samers rättigheter, språk och kultur. Samt att Sverige måste prioritera arbetet med att ratificera konventionen ILO 169 om ursprungsfolk och stamfolks rättigheter.
Mp svarar att de tagit emot mitt mejl.
Inget svar från M, Sd och L. Och inget svar från någon i regeringen. Inget av svaren visar att någon politiker är vill direkt i ord uttala fördömande av aggression mot samer.
Foto av René Ranisch på Unsplash
Såg nyss en intervju med Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (s). På SVT Lokala nyheter.
Fråga: Vad kan staden göra åt den här situationen?
Karin Wanngård svarar: ”Vad staden jobbar med är ännu tidigare åldrar. 10-14- åringar som har kanske ögonen på de här kriminella nätverken – ihop med polisen – för att locka dem att välja utbildningsvägen istället. Ett långt liv istället för att gå med de här kriminella … ett kort liv.
Jag tänker – så bra, ett av många exempel på förebyggande arbete. Bra med konkreta exempel på vad det kan vara. Och det jobbas hela tiden, av tusentals människor på att nå fram till barn och unga på olika sätt. De som gör detta på massor av ställen varje dag året om, utan att få credd för det, de behöver stöd. Och måste få beröm och uppskattning. I skola, förskola, fritidsverksamheter, idrottsföreningar, bibliotek och massor av annat, hur ska de annars orka i längden? Men det behövs också resurser. Samhället, politiken måste träda till och ta tillbaka förorten, genom att vara resursstarkt och närvarande i infrastruktur.
Och segregationen i arbetslivet. Ska pojkarna välja det långa livet utanför kriminaliteten om de inte tror att den ”långa” vägen, som Wanngård talar om, är möjlig? När deras efternamn diskvalificerar dem från arbetsmarknaden?