Europa då och nu

Bokomslag till Världen av igår av Stefan Zweig.
Omslag: bokförlaget Ersatz

För tio år sedan lyssnade jag på Göran Rosenberg i radion. Han talade om Europa, om världsdelens historia och om den kris som då pågick – flera sydeuropeiska länder var nära konkurs. Rosenberg menade 2012 att vi har mycket att lära av historien före första världskriget för att förstå det som händer i nutid. Rosenberg citerade författaren Stefan Zweig, österrikaren som skrev boken Världen av igår om den gemensamhetskänsla som fanns i början av förra århundradet.

Så vad har vi lärt? Det behöver inte handla om nostalgi utan om insikten att vissa av mänsklighetens förutsättningar är eviga. Krisen ser delvis annorlunda ut nu, men jag tror att Zweig fortfarande har mycket att säga oss även 2022.

Se här vad jag skrev 2012:

Göran Rosenberg citerade i går författaren Stefan Zweig i en krönika i sr.p1:s Godmorgon, världen. Zweig skriver 1940 om sina upplevelser av ett Europa som gick från relativt välmående och överoptimism till sammanbrott. I Rosenbergs citat beskriver Zweig en känsla av ständig utveckling och oövervinnerlighet.

Stefan Zweig skriver också: ” Ur stoltheten över vår tekniks, vår vetenskaps triumfer, som oavlåtligt avlöste varandra, uppstod för första gången en europeisk gemensamhetskänsla, ett europeiskt nationalmedvetande. Hur meningslösa, sade vi till varandra, äro inte dessa gränser, när varje flygmaskin så lekande lätt svingar sig över dem, hur landsortsmässiga och konstlade äro inte dessa tullbarriärer och gränsvakter, hur stridande mot vår tids anda, som ju uppenbarligen kräver samhörighet och världsbrödraskap! Denna känslans flykt var inte mindre underbar än aeroplanens. Jag beklagar envar som inte som ung fått uppleva dessa sista år av ömsesidigt förtroende i Europa.”

Rosenberg  menar i sin krönika att denna känsla av gemensamhet, som i någon mån kom tillbaka en tid  när EU växte fram, är den viktigaste förutsättningen för att rädda Europa idag. Det handlar om psykologi – ett sätt att tänka och känna inom både den breda befolkningen och i ledande skikt. Det krävs att man kan lyfta blicken till det gemensamma – inte stirra sej blind på enskildheter.

Finns den förutsättningen? Man kan tvivla på det. Det finns en naiv psykologisering av orsakerna till de ekonomiska problemen i vissa europeiska länder. De har levt över sina tillgångar, men det går inte att skuldbelägga ett enskilt land som om det vore en  person. Länder består av människor, men kan inte analyseras och behandlas med individuell psykologi – ett gravt kategorifel.  Peter Wolodarski påpekar detta på ett bra sätt i sin ledare i dagens dn.se.

Den bok av Stefan Zweig som Göran Rosenberg citerade ur heter Världen av igår. Den kom ut på svenska 1945 i  en fin översättning av Hugo Hultenberg. Aktiebolaget Skoglunds bokförlag.

Tillägg 2022:

Här en text som jag skrev från en resa över Europas gränser: https://andersfagerlund.se/5167-2/

Världen av igår har också getts ut som Pocket av Ersatz förlag.

Vilket är kroppens viktigaste organ?

Inre kroppsorgan i en pedagogisk docka
Photo by Kevin Kandlbinder on Unsplash

I Vetenskapens värld yttrade en ung lovande vetenskapare något om ”kroppens viktigaste organ”. Med tanke på hans totalt uppslukande intresse och allmänna framtoning var det inte förvånande vad han syftade på.

Hjärnan.

Protest!

Nog för att vi vore döda utan hjärna, visst! Men det är lätt att räkna upp mycket i vår kropp utan vilket vi vore en grönsak – eller i jord.

Så, damer och herrar vetenskapspersoner – tänk på det. Ni forskar på helheten. På ett system. Vi tänker och känner inte med bara hjärnan, utan med hela kroppen. Och till damer och herrar läkare: Ni behandlar inte ett organ – ni behandlar en människa.

Men vad svarar organen själva på frågan om vilken som är det viktigaste? Se här:

/https://andersfagerlund.se/skrivet-av-anders-fagerlund/noveller/manniskans-viktigaste-organ/

Resa med tåg till Fränsta – eller ”Frän Stad”

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Fränsta kyrka
Foto: Anders Fagerlund

Vi reste med tåg till Fränsta, min sambo och jag. Från Stockholm för att se till gravarna och tända ljus. Det går att ta sig dit och hem igen över dagen – om man ger sig av tidigt och är bra på att planera. Ett litet äventyr. För tio år sedan åkte jag själv och lika spännande var det den gången. Skulle tidtabellen gå i lås? Det gjorde den då, liksom nu senast Allhelgonahelgen 2022. Och ett besök på pizzerian hanns med. Närmast ett måste är det att hinna byta några ord med den trevlige Serias Amini. Pizzerian ryms i ett före detta apotek med ett vackert tak.

Resa med tåg till Fränsta. Taket i pizzeria Vagabondo.
Foto: Anders Fagerlund

Se här nedan vad jag skrev 2012. Den gången gick resan till och från Umeå.

Dagen före Alla helgons dag. Färden gick mot Fränsta, som är gravarnas ort för mej.

Har gjort resan förr med bil med en viss ritual varje gång.  Stopp på samma ställen efter vägen, avnjutande samma utsikter vid varierande årstid och väder.

Men nu skulle här åkas tåg!

Strax före sju på morron från Umeås Östra station. Sömniga morgonpendlare. Reseplanen väl uträknad och minst sagt tight – två snabba byten mellan tågen. En och en halv timma i Fränsta (eller ”Frän Stad”, som tågets spökröst envisades med att påstå att orten heter) kändes  tillräckligt för att hinna promenera till gravarna och  pizzalunch.

För att göra en lång historia kort;  Det hela gick alldeles utmärkt, även om det av och till hängde på ett hår.

Botniabanas rykte är inte det bästa vad beträffar punktligheten. När tåget redan på morgonen inte anlänt vid avgångstid, dalade mitt humör. Men mot alla odds hann vi till Sundsvall i  tid för kaffe på Pressbyrån.  Sen Norrtåg mot Östersund och Fränsta.

Regnet hade just passerat när jag som den ende steg av tåget. Kyrkan var det första jag såg – och dimmorna över bergen på andra sidan Ljungan.

En timme vid gravarna. Det räckte.

Nu gällde det bara komma hem. Inte utan strapatser visade det sig. Lokföraren lakoniska meddelande: ”nu är tekniken inte längre riktigt med oss” var överflödigt och alltför välbekant när tåget bara tvärnitade mitt i Krokbergstunneln norr om Härnösand.  Den följande kommentaren – ett trött: ”detta får vi lägga på EU:s konto”, när vi krypkörde ut ur tunneln vidare mot Kramfors. (Min kommentar 2022: Det beryktade ERTMS-systemet för styrning och signalering var vad han syftade på. Ett EU-projekt.)

Skuld var också högst påtagligt närvarande när vi lämnade Sundsvall och en kvinna utropade : ”vi sitter på fel tåg. Vi skulle ju till Östersund – det här går till Umeå!!” Hon och barnet steg av i Timrå samtidigt som hon säger högt: ”jag skyller på dej, så att jag har någon att skylla på.” Det handlade nog snarare om kaos på avgångsstationen där tre tåg avgick nästan samtidigt och vi alla for omkring som yra höns för att hinna med.

Om detta ska bli min nya vana för att besöka gravarna i Fränsta – det återstår att se. Kanske – men Fränsta är i alla fall Frän-Sta´!

Utsikten från kyrkogården i Fränsta. Den ser likadan ut 2022.

Resa med tåg till Fränsta. Utsikt över Torpsjön.
Foto: Anders Fagerlund

Ingrid Engstedt Edfast från Sveriges Radio gjorde 2018 ett reportage från Fränsta och Pizzeria Vagabondo. Hon tog den här fina bilden av Serias Amini.

Serias Amini pizzabagare i Fränsta vid sin pizzaugn
Foto: Ingrid Engstedt Edfast/Sveriges Radio

SCUM-manifestet – 2012 och 2022

En text från 2012 – fortfarande aktuell 2022. Tyvärr.

Det här är ingen recension, utan min reaktion på och reflektion över SCUM-manifestet, Turteaterns uppsättning i Umeå. Om du vill veta mera om pjäsen rekommenderar jag Turteaterns hemsida. Där finns en välmatad lista över länkar till recensioner och debatt med beskrivningar av innehållet och bakgrunden. Valerie Solanas, som var den som låg bakom SCUM-manifestet, finns väl beskriven på nätet.

Jag stod inte upp och jublade efter föreställningen. Jag valde att sitta ner, trots stående ovationer och trots att jag insåg att jag hade varit med om något stort. Jag delade publikens entusiasm  –  för föreställningen. Andrea Edwards var lysande i sin roll.  Det var teater på hög nivå. Övertygande, men kanske var det där mina invändningar börjar. Slutet kändes obehagligt.

Jag var inställd på vad som skulle komma av hat och förakt. Det kunde jag ta – trots alla överdrifter har Solanas rätt i sin grundanalys till stora delar. Män har haft makten sedan urminnes tider och har ställt till det ordentligt med mänskligheten. Att kvinnor tar plats och inflytande är självklart rätt och välkommet.

Det är först när det kommer till akt två, med deklaration om vad som ska göras, som jag tappar tråden. SCUM-manifestet står för en utopi där män kan undvaras och dödas. Endast de män som samarbetar ska tillåtas leva i underordnade roller. En elit av kvinnor ska leda. Självklart är detta ingen utopi, utan en dystopi – för alla.

Valerie Solanas var ett offer för manssamhällets sämsta sidor. Utsatt, förnedrad, fattig och sjuk kunde hon ändå skapa konst. Hon kunde sätta ord på vad hon kände. När detta inte togs emot och hon dessutom avvisades agerade hon ut sitt raseri med katastrofala följder. Hennes lösning i ord blev hennes lösning i livet; våldets lösning. På teatern gestaltas och upprepas – i ord – Valeries uppmaning om våld.

Mycket i mitt yrkesliv har bestått i att hjälpa människor att uttrycka sina känslor och att få verktyg att agera konstruktivt – även att orka gå emot missförhållanden tillsammans med systrar och bröder.

När nu publiken jublar och hyllar en föreställning som propagerar för våldets väg, kan jag dela beundran för den konstnärliga gestaltningen, men aldrig delta i hyllningen till konstverket.  Jag mår bara dåligt.

Hade önskat att Valerie hade kunnat känna sej förstådd, tänk om hon hade kunnat lyssna på Mikael Wiehes ballad Valerie! Kanske en naiv tanke, men jag vill tro på poesin som en tröst, en väg till helande.

Till alla – kvinnor och män – som kämpar för att bättre och jämställt samhälle, till mina barn som konfronteras med orättvisor vad beträffar möjligheter och privilegier. Till dem säger jag – se SCUM-manifestet, tänk på Valerie och fortsätt att verka i ord och samhandling för att ingen ska behöva utnyttjas och tryckas ner som hon – och att även män ska ta sitt fulla medborgerliga ansvar.

Facebook, vad har hänt på tio år?

2012 – för snart tio år sen – skrev jag det som återges här nedan. Om hur Facebook modererar uppmaningar till våld. Hur ser det ut idag, år 2022? Har det blivit bättre? Läsaren får själv avgöra.

2012:

På dn.se idag finns en intervju med Thomas Myrup Kristensen, policychef för Facebook i de nordiska länderna.

Thomas Myrup Kristensen:

”– Mobbningen finns även i verkligheten och flyttar bara till en ny plattform. Den uppkommer inte bara för att man är online.”

Ja, du har rätt, men ser du skillnaden mellan att ett gäng mobbar i skolan och att tusentals gör det på nätet? Eller att oräkneliga mängder får ta del av och inspireras av hot. Konsekvenserna!

Thomas Myrup Kristensen:

”Om man kommer med konkreta hot om våld, om man säger att man vill döda någon, är det inte acceptabelt. Däremot att uttrycka ilska eller missnöje ser vi som en yttrandefrihetsfråga.”

Men Thomas, varför har du då inte raderat gruppen som hotar feminister med ett kok stryk och tycker att de behöver ”en jävla massa kuk”?

Debutantbloggen – ett gästinlägg

Anders Fagerlund i röd keps
Foto: Margaretha Simm

10 oktober skrev jag ett gästinlägg på Debutantbloggen. (Bläddra ned bland inläggen till mitt datum.) En kort berättelse om mitt uppträdande vid Litterär salong som Bokcafé Pilgatan i Umeå arrangerade några veckor tidigare.

Jag citerar från Debutantbloggens hemsida:

Debutantbloggen är en plats där litterära debutanter delar med sig av livet som debutanter. Om magont, sömnlöshet och fantasier om världsherravälde. Om sena möten på bokmässor och uppläsningar på avlägsna bibliotek. Om recensioner och redigeringsmaraton – och om när den där boken nummer två ska bli av.”

Varför skjuts barnen? Kanske svaret är enkelt.

Pistol som riktas mot betraktaren.
Foto: Max Kleinen på Unsplash

För en tid sen sköts en tolvårig flicka. Och nu har det hänt igen, två mindre barn allvarligt skadade i Flemingsberg. Avsiktligt eller ej, den sanslösa verkligheten framstår allt brutalare. Blir det nästa gång mina barn eller barnbarn frågar sig allt fler. Med all rätt framstår våldet i Sveriges förorter som den fråga som kan avgöra nästa års val.

Reportage och analyser går i gamla spår – intervjuer med grannar, uttalanden av experter. Rädsla, chock. Politiker tävlar om att trappa upp retoriken, hårdare tag. Oacceptabelt, fruktansvärt. Ja, vem tycker inte att det är just oacceptabelt och fruktansvärt att barn som leker på sin ”trygga” gård plötsligt blir skjutna.

Vad kan göras, frågar programledaren. Frågan känns sliten liksom svaren. Jag har ännu inte hört något nytt. Förutom de höjda straffen talas det om tidiga interventioner av sociala myndigheter, insatser i skola och förskola och att föräldrarna måste … osv. Så har det låtit så länge jag kan minnas. Allt känns som krav på att människor ska lyfta sig i håret.

Så varför har kriminella kunnat bre ut sig på det sätt som nu sker? Till att börja med handlar det om makt som i stora delar av samhället har förflyttats från det allmänna, från stat och kommun till andra maktcentra av informell natur. Hur fungerar människopsykologin i ett sådant fall?

På samma sätt som vattnet flyter nedåt, mot havet vill människan fylla ut tomrum. När samhället abdikerar uppstår ett vakuum. Några kommer att försöka ta den platsen.

Under ett antal år har Sverige, stat och kommun, utrymt delar av territoriet. I glesbygd handlar det om avfolkning och utflyttad service. I förorten, där befolkningen istället växer, sker samma sak – servicen försvinner. Det allmänna drar sig tillbaka.

För den slipade, samvetslöse är det nära till hands att exploatera situationen.

Resurssvaga i beroendeställning, utan reell möjlighet att själva påverka skeendet blir utnyttjade. Den som väljer en kriminell bana kan göra det på enkelt sätt. Samtidigt är konkurrensen om makten skoningslös och våldsam.

Nattväktarstaten ligger om hörnet. Andra krafter träder in – så som det alltid sker där det finns ett tomrum.

Detta är en del av psykologin bakom att barn dör – eller snarare sociologin.

Den som håller med så här långt i mitt resonemang bör också hålla med om att lösningen är enkel: Samhället måste göra comeback i förorterna.

I form av service. Socialkontor, arbetsförmedling, försäkringskassa, bemannade av levande välbetalda och kompetenta människor. Polis och väktare. En bra och jämlik skola. Vård- och hälsocentraler, tandläkare. Barnhälsovård och och mödravård. Bankkontor med möjlighet att använda kontanter. Platser för ungdomar i form av fritidslokaler. Renhållning, sophämtning som fungerar. Kultur, skönhet. Lekplatser och parker som underhålles och sköts. Bänkar att sitta på för den som inte längre orkar. Simundervisning. Och så vidare. Inga nyheter alltså.

Mycket av detta finns redan säger du. Och visst, det gör det, men hur ser trenden ut – är det inte mindre och mindre istället för mer och mer?

Och du invänder att mycket av allt detta som jag efterlyser är nittonhundratal, gammaldags, folkhemmet. Och jag svarar att okej, kanske det, men för mig låter allt detta, mänsklig närvaro, ljud av människoröster, så mycket bättre än tomma skramlande ölburkar i den kalla vinden i november.

Dyrt dyrt, skatter, skatter, skatter, säger du. Och jag säger att, javisst dyrt, det kostar, men jag är beredd att betala skatt för att barn inte ska bli skjutna. Beredd att betala bra för dem som jobbar för att deras ort ska vara värd att växa upp i, att vara stolt över.

Och hur kan jag tro att detta skulle vara enkelt? Jo, säger jag, det är enkelt att se för den som slutar att skylla ifrån sig. Slutar att tro att det är bara för människor att rycka upp sig, att lyfta sig i håret. Eller bara att spärra in dem som skjuter – det kommer aldrig att räcka.

Enkelt att se att till slut handlar det om mänsklig närvaro. Att vi, folket, inte kan lämna walk-over till dem som tar makten när vi tar Teslan iväg till den köpta lägenheten. Till ett ställe där vi kan hoppas att det är tryggt. Tills vidare. Tills nästa barn blir skjutet, denna gång litet närmare.

Mer att läsa om hat och våld:

Alla kan ju inte älska alla

Två ägg som tittar snett på varandra
Photo by Hello I’m Nik on Unsplash

”Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet så har jag svårt att älska er”, sjöng Brita Borg till text av Hasse och Tage. Den här uppenbara sanningen gäller också för böcker och dess författare, tål att upprepas i denna era av självbiografier och autofiktion. Nu utsätts författare för risken (eller chansen om hen så vill) att recenseras även som person. Den som skriver en bok om sig själv kommer att delvis eller helt hamna i läsarens fokus på – sig själv. Aktuellt senast i samband med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats.

Med detta sagt, vad kan en psykolog som jag bidra med som inte redan har sagts i debatten? Ett slitet ord som ”personkemi” kanske – en term som var i allmänt svang för länge sedan, kunde betyda litet vad som helst av vad människor tycker och känner om varandra. Personerna ”klickar” sas det kanske, eller tvärtom det ”skär sig” mellan dem. Inget av detta har någon förankring i psykologisk vetenskap, men jag tror alla vet vad det handlar om.

I fallet Sandberg/Skugge är saken närmast övertydlig, en recensent som blivit så till den grad provocerad av vad författaren har att berätta att hon brister ut i förolämpningar. Linda Skugge försvarar sig nu mot anklagelserna om vidrighet och smaklöshet och säger att hon visst skriver om den bok hon recenserar. Det gör hon också, men hennes första reaktion var ändå stark och tydligt personlig. Hon tycks mena att Sandberg inte har rätt att beklaga sig, det finns de som har det värre. Inte minst recensenten. Så kanske har Skugge inte bara svårt för Kristina Sandbergs bok, utan också för författaren.

Men som sagt alla kan inte … och ger man sig in i leken …

Kristina Sandberg skriver en öppen och utlämnande bok om sig själv, en text som till stora delar handlar om det privata. Och får räkna med att de som läser reagerar på den nivån. Det kan för övrigt gälla även recensioner – och recensenter.

Det var ingenting särskilt med det – som Nils Ferlin diktade.

Om detta att vara människa

Människa ser utsikt
Foto: Chandler Media

Boken handlar om detta att vara människa. Babel, Bokradio, en klyscha, lätt att ledsna på, något att raljera över.

Eller inte? Urvattnade som orden kan tyckas, visst, men är inte det samtidigt något av det viktigaste för litteraturen – att skriva om människors liv. Kanske alla böcker på ett eller annat sätt handlar om just detta att vara människa. Vår existens.

För hur ska vi förhålla oss till att vi alla, av en eller annan anledning, har slängts ut i världen, till ett liv som vi inte har bett om. Okej, kanske i bästa fall ett bra liv, men inte har vi kunnat kontrollera den giv som vi fått med oss i vår genetiska och sociala kortlek. Vi får lov att  göra det bästa spel vi kan med dessa korten.

Och vi vet alla hur det slutar även om några tror att vi får fortsätta efter döden, att Gud tar hand om oss i ett liv efter detta. Men för oss andra som tvivlar på den saken blir det tufft. Att leva med insikten utan större hopp om något annat sedan. Hur stå ut med detta?

Tillsammans med oss vanliga dödliga har filosofer och vetare i alla möjliga vetenskaper och religioner under årtusenden grubblat över det här. Ett evigt tema, ibland extra aktualiserat i tider av pest, kolera – och corona. Ångest, ångest, kanske inte så dumt att prata om, läsa och psykologisera kring. Bearbeta, hitta ett sätt att leva med.

Här bara ett litet tips: Existentiell psykoterapi, som gjort för det här. För den som vill gå vidare, inte bara sitta och fundera på egen hand, inte har någon hemma att dela sin oro med. Tänk vad vi har sparat in under Coronaåret, pengarna räcker till många samtal.

Här ett tips:

I Sverige talar vi svenska

Förbudsskylt för cykelparkering på danska
Foto: Anders Fagerlund

”Henstilling, vad betyder det? Parkering, eller?

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har pratat mycket om det här med att  ”i Sverige talar man svenska”. Den retoriken tycks ha blivit högsta mode, så låt oss ta den på bokstavligt allvar – det kan bli sant att vi fortsättningsvis ska börja med det – tala svenska.

Mycket jobb blir det, men skam den som ger sig, vi tar det närmaste först, lågt hängande frukter. Vad ska vi göra med danskan? Rimligen kan det inte längre vara tillåtet att, som danskjävlarna på ambassaden i Stockholm, annonsera parkeringsförbud för cyklar på sitt obegripliga tungomål. Ni ser ju själva, titta på bilden här – så kan det väl för fanden inte se ut. Hoppsan, där slant jag med tungan, blev visst litet danska.

Men i alla fall, det finns trots allt större problem än våra danska bröder. För smørrebrøden kan vi inte vara utan, bara vi slipper den konstiga bokstaven som mackorna stavas med. Ursäkta, krumeluren slank visst med, lovar att bättra mig.

Som sagt större problem finns det. Som alla SALE, tror ni verkligen att alla som försöker kränga saker och tjänster vill sluta att tilltala oss på engelska? Manuel i kassan som vägrar att fatta svenska. ”Que,” (fast på engelska då) – hans min när jag frågar vad wienerbröden kostar – ”excuse me?” Och på universitetsområdet i Umeå badar jag i all världens språk. Så klart att den minsta gemensamma nämnaren (MGM heter det på matematiska) är engelska. Bort med det, i Sverige talar vi … ja ni vet.

Men inte kan vi nöja oss med en liten speciell vrå här i Sverige. Nej vi bör vara ett föredöme för resten av världen. Kan inte alla andra också ”smala till det,” se till att det blir ordning och reda så att alla talar samma språk inom deras eget land. Till exempel i Tyskland där mina vänner, nära och kära bor. Barnen talar spanska med pappa, svenska med mamma och tyska i skolan och på lekplatsen. Nej, men så kan man väl inte ha det! Så tyskar, gör som vi, se till att få litet ordning och reda! Det brukar ni vara bra på. Alla ska prata det inhemska nationalspråket. För bövelen!

Och sen alla ni Sverige som inte talar svenska, vad ska vi göra med er? Självklart, skicka iväg, sparka ut, hejdå, ha det så kul! Det går säkert bra, bara ni ser till att prata ert eget språk i  landet som ni kom ifrån. Alltså ni som sökt vårt bistånd, ni som klamrar er fast och är i vägen. Ta era långsamma mopeder med er och leverera maten där ni kom ifrån.

Och de där andra, som kommit för att bidra, de som klarar sig ändå, de som forskar och utvecklar. De får dispens, pratar ju egentligen även de vårt lands språk, amerikanskan som gäller i Sweden, den femtioförsta delstaten. Very, very welcome, mr Swanson!

Eller hur, Jimmie?