Från bältros till könsbyte?

Anders Fagerlund i BH
Foto: Margaretha Simm

Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Varför? Har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?

Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en ”SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tajta BH:n hjälper mig att slippa det.

Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.

Tiggare användbara för makt

Det är nu några år sedan många politiker kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU. Med rätta argumenterades för den fria rörligheten över gränser och hur Europa tillsammans skulle ingå i en stor gemenskap som skulle förhindra framtida upprepningar av forna seklers blodbad.

Partierna var då splittrade men stora delar av Stefan Löfvens socialdemokrati, liksom moderaterna, var för en svensk anslutning till EU.

Idag, när fattiga människor vill flytta hit, visar det sig hur cyniskt vi har resonerat. Att dra fördelar av EU-gemenskapen, ja, men att solidariskt med fattiga dela bördan – nej.

Anders Ågren, Umeåpolitiker för Moderaterna, vill att tiggeri ska bli förbjudet på Umeås gator och torg. På partiets hemsida skriver han också: ”Bäst av allt vore naturligtvis ett nationellt tiggeriförbud, som Moderaterna driver på riksplanet!”

På hemsidan framgår också att Ågren föredrar den retropräglade drycken Trocadero, samt att han är historiskt kunnig. Tydligen har han i sina studier tillgodogjort sig att det i politiken alltid gått att vinna folkets röster genom att peka finger mot minoriteter och svaga.

Den fascistiskt anstrukna taktiken med populistiska utpekanden kan vi också finna på den vänstra sidan av den svenska politiken. Senast i den vägen är Stefan Löfvens glidning när han vagt fördömer trakasserierna och mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolemei-Lupu i Huskvarna. Han passar där på att skuldbelägga offret genom att samtidigt säga: ”Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid”. Fult, Stefan att utnyttja en fattig människas död.

Det går inte att utesluta att den politiska retoriken mot tiggarna kan bidra till den sortens avskyvärda handlingar. Att sparka och slå den som redan ligger kan för vissa mindre nogräknade ses som mer eller mindre legitimt.

Frågan kan ställas:  Räknas dessa romer inte in som människor i vår europeiska gemenskap?

Jag instämmer i uttalandet av Amnesty International: ”Det är dags för politikerna att ta ansvar för hur det offentliga samtalet förs.”

När musiken tystnar – och rättssamhället skakas om av raseri

Kvinnliga musiker är det senaste tillskottet i #metoo – rörelsen som har vuxit lavinartat i hela världen de senste veckorna.

Zara Larsson, Carola, First Aid Kit, Robyn och Seinabo Sey är bland dem som  skrivit på uppropet #närmusikentystnar. Ett flertal yrkesgrupper inom musikbranschen vittnar om övergrepp, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.

Bara ett citat ur uppropet:

Jag var tonåring. Lycklig över att få spela in en skiva. Min producent började sexualisera mig i studion under inspelning. Exempel: Jag lägger sång och han meddelar i mina lurar över talkbacken: ”När du sjunger ordet ’hard’ sådär sexigt så blir jag fan det, jag får stånd”. Min sång gjorde honom kåt fick jag veta. 

Efter musikbranschens kvinnor har kvinnliga politiker vittnat om en liknande kultur. Man kan vara säker på att det kommer mer –  just nu ser jag att att psykologer diskuteras på twitter. Någon undrar om min yrkeskår skulle vara bättre än andra. Det tror jag inte.

Ingen hörna i det gamla unkna Sverigehuset undgår att vädras ut. #Metoo har liknats vid en lavin, jag har också tänkt på likheten med en damm som brister. Till att börja med petade någon ett litet hål. Vattnets egen kraft – det uppdämda raseriet – skapar sedan den alltmer växande flodvågen.

Män har fått gå från höga positioner i massmedia och andra scener, personer som under år har fått hållas med oacceptabala beteenden. De har kommit undan, fått privilegier, deras kränkningar har tystas ned. Nu går det inte längre. kraften i #metoo gör att de faller hårt.

Lynchjustis har något talat om. Ska inte människor straffas efter en laga rättegång? Massmedia diskuterar om namn skall publiceras eller inte. Men oavsett publiceringspolicies, som alltmer har körts över av sociala medier, finns den inneboende kraften i den allmänna rättskänslan. Lagen måste grundas  på folkets upplevelse av vad som är rätt. I dagens Sverige finns ingen tilltro till att rättssystemet kan beivra sexualbrott. Kränkningar och värre saker får fortgå. Det är då inte att förvåna om dammen brister och människor själva ser till att rätt skipas. Den som fortfarande hävdar att rätten ska ha sin gilla gång enligt det officiella systemet kan ha formellt rätt. Men det är för sent. Juridiken och polisen har haft sin chans, kanske kommer den ikapp, men nu gäller annat.

Tankar från en SVBG

Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.

Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”

Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.

När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.

Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.

Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.

Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.

För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.

Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk –  och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.

Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?

Dags för en remiss till, gissa vad?

Mera om smärtproblem på Anders Fagerlunds skrivande:

Vi ska lära oss att känna igen fascismen

Härom veckan fick jag ett flygblad i brevlådan. Rubriken var skriven i versaler: ”ÅTERTA MAKTEN FRÅN GLOBALISTERNA”. Avsändaren, Nordiska motståndsrörelsen, inleder med konstaterandet: ”Hela den globala finansiella infrastrukturen i världen kontrolleras av ett relativt fåtal personer.” – något som få invänder emot. När man sen vänder på bladet namnges ”parasiterna som styr ditt liv” och alla är av judisk härkomst. Skurkar, enligt Nordiska motståndsrörelsen. George Soros beskrivs som ”finansmogul med ett djupt hat för vita människor.”

Antisemitismen  är helt uppenbar och avslöjar en av de viktigaste komponenterna i fascismen: rasism och främlingsfientlighet.

NMR är klart på frammarsch och har kanske valt Umeå som ett strategiskt mål. Det finna all anledning att vara på sin vakt, ringa i varningsklockor.

Som väl är har många uppmärksammat detta, bland annat har Umeåhistoriken Lena Berggren gjort förtjänstfulla insatser, senast i SVT:s undersökning av 200 artiklar i Nya Tider

Tidigare i år medverkade också Lena Berggren i Kalle Johanssons tecknade seriebok Vad är egentligen fascism. //Länk inaktuell 2022.// Utifrån sina historiska kunskaper visar hon på fyra grundelement för fascismen: Ultranationalistisk pånyttfödelse, alternativ postliberal modernitet, ny samhällsstruktur och en ny människa. Till detta kommer våldet som alltid funnits med  för att undanröja motstånd och rensa ut oönskade element i samhället. Judar och romer är bara några exempel. Boken visar tydligt hur just utpekande av vissa grupper används för att vinna folkets sympatier och makt.

Vad är det då för psykologi som bor i fascismens ideologi? Frågan även kan ställas så här: Vad är det i människans psyke som fascismen tilltalar och använder sig av?

Några av svaren har jag skrivit om i tidigare artiklar bland annat i Tio punkter om fascismens och främlingsfientlighetens psykologi.

Där tar jag upp åtskilligt av det som går att känna igen i dagens extremrörelser liknande Nordiska motståndsrörelsen: Skapande av  stereotyper av människor som framställs som endimensionella och onda. Hets mot folkgrupp bygger just på detta slags tänkande. Även olika former av grupprocesser kan användas i syfte att samla människor till mobbningsbeteende. Det räcker att se vissa kommentarsfält för att se hur människor kan triggas när de tror sig vara i en grupp där alla tycker lika. Självklart måste också psykologin ta hänsyn till och förstå på samhällsnivå – hur människor som känner sig marginaliserade kan reagera med ilska mot dem som utmålas som mer priviligierade. Se till exempel den ofta aggressiva attityden till tiggare som antingen kan ses som lata med oförtjänta inkomster eller till och med med dolda förmögenheter.

För att psykologiskt förstå våldsinslagen i fascismen rekommenderar jag att läsa boken Att döda en människa av Björn Hagberg och Martin Widman.

Boken, med undertiteln, På spaning efter det första kriget, vill skildra och tolka historisk och arkeologisk forskning  om människans förmåga att bli våldsam mot andra grupper. Författarna skriver om hur krig uppkommer som ett resultat av att människor leds in i dödande, ofta mycket motvilligt, men i tron att de gör det rätta. Vi kan förmås att göra illa den som utmålas som ond eller angripande. Men psykologin handlar då om vad vi gör för gruppen, snarare än om en inneboende aggressionsdrift. Vi kan lära oss att bli modiga för olika syften – både onda och goda.

Människor världen över tränas i våld. Hur det kan gå till har jag skrivit i Varsågod och döda. Jag påstår inte att detta bara sker i fascistiskt präglade grupper och samhällen. Men de bär på en våldsideologi, har idealiserat våldet och systematiskt använt det i syfte att vinna makt.

Fascismen kan ta sig många uttryck, som inte alltid benämns med sitt rätta namn. Som många påpekat vill ingen vill kallas fascist, det är ett djupt komprometterat begrepp. Fascismen kläs ibland i tilltalande omslag. Flygbladet jag fick kan på ytan synas harmlöst, tilltalar kanske en och annan som avskyr orättvisor.  Men det grundlaggande mönstret i tanke, känsla och handling, det som Lena Berggren kallar den generiska fascismen, är detsamma. Med kunskaper om historia, samhällsskeenden och psykologi kan vi avslöja – och stå emot.

Mer att läsa på Anders Fagerlunds skrivande:

Tio punkter om rasismens och främlingsfientlighetens psykologi.

Varsågod och döda.

Är Donald Trump galen?

Narcissistisk personlighetsstörning. Trump har det inte, utan han definierar det.” Ett utdrag ur en tweet av Jeffrey FlierProfessor i Physiology and Medicine vid Harvard Medical School. Med andra ord menar Flier att diagnosen kan tillämpas klockrent på Trump. Men är det sant?

Donald Trump som inom kort kommer att ha ett helt avgörande inflytande på den USAs kärnvapenbestyckade utrikespolitik, måste självfallet vara beredd att underkastas en kritisk granskning av allt, inklusive hans mentala hälsa.

Med anledning av uttalanden om Trump påminner APA – USAs motsvarighet till vårt svenska Psykologförbundet – sina medlemmar att inte diagnostisera någon utan personlig kännedom. Samma sak säger de amerikanska psykiatrernas organisation – offentliga personer ska inte ges diagnos utan korrekt undersökning. Bra så, men Trump är inte vem som helst. Hans omdöme måste kunna ifrågasättas och psykologin är då glödhett relevant. Jag ser det som en yrkesmässig plikt att föra en diskussion som tillför kunskap från mitt kompetensområde inför den som har mänsklighetens framtid i sina händer.

Diagnosen patologisk narcissism, eller om man så vill narcissistisk personlighetsstörning ställs på grundval av störd reglering av självvärdet och vissa problematiska personlighetsegenskaper. Störningarna skall vara stabila över tid, inte vara ”normala” i personens miljö och inte ha att göra med en missbrukssituation eller fysisk sjukdom.

Jag kommer inte att beteckna Donald Trump som patologisk narcissist. Ändå har debattörer gjort just detta – dvs. satt en sjukdomsstämpel. Ibland har det skett som ett led i diverse tillmälen. Utöver Jeremy Flier som jag citerade i inledningen,  har även Tony Schwartz som skrev Trumps memoarbok ”The Art of the Deal” beskrivit honom som en fullblodsnarcissist. Detta efter att ha kommit Trump mycket nära under researcharbetet.

I en intressant artikel gör Dan P. Mc Adams i The Atlantic en annorlunda analys av Trump. Istället för att fokusera på sjukdomar jämför han personlighetsegenskaper mellan flera olika tidigare USA-presidenter och Trump. Det finns till exempel vissa likheter mellan Richard Nixon och Trump, men McAdams menar att den mycket extroverte Trump skiljer sig från Nixon med avseende på vänlighetsdimensionen där den förre slår i botten av skalan. Trumps personlighet liknas vid Andrew Jackson som också han var en aggressiv och mycket auktoritär populist. McAdams reflekterar också vilken väljarpersonlighet som attraheras av Trump. Artikeln skrevs för valet i november 2016, men den förutsäger rätt väl vilka som sedan faktiskt kom att rösta fram honom – konservativa väljare med auktoritetstro.

Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit  är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression. Många ledande personer skulle under vissa omständigheter kunna betecknas som personlighetsstörda, men fungerar utmärkt och kan inte betecknas som sjuka så länge som deras självbild upprätthålles av omgivningen. Världen har tyvärr älskat sådana som Donald Trump, släppt fram dem, män som framstår som vinnare, karismatiska ledare.

I diagnostikmanualen DSM – 5 finns ett förbehåll mot att ställa diagnosen personlighetsstörning så länge som patientens problematiska beteenden stämmer in med den omgivning hen vistas i. Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra. Psykologer eller psykoterapeuter passar inte in i hans värld.

Donald Trump måste bemötas med samlat motstånd och argument, med demokratisk och fredlig mobilisering. Att sjukförklara honom är inte fruktbart.

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Trump splittrar USA, enar Sverige. Och varför Trump kan bli farlig.

Lyssnar på svenska kommentarer under morgon och förmiddag och slås av den enade bilden. Sällan en sådan överensstämmelse mellan alla kommentatorer – politiker, företrädare för näringsliv och fack, osv: Trump som president är en katastrof och en fara. Undantaget Jimmie Åkesson är inte förvånande.

Konservative debattören och författaren Roland Poirer Martinsson förutsäger att Trumps brister vad gäller kompetens, kunskap och karaktär kommer leda till att han inte släpps in i Washingtons politiska kretsar, vilket gör honom oförmögen att genomföra sin agenda.

Det är bara att hoppas att Poirer Martinsson har rätt. Men oavsett vad Trump kan åstadkomma finns något annat som skrämmer – hans personlighet.

Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev bland annat om Trumps psykologi:

”Även om Donald Trump de senaste dagarna uttryckt sig något mer nyanserat är hans bakgrund, alla hans utfall, hans spel på rasism och fördomar, liksom hans narcissism och lynnighet en direkt fara för världen.”

Wästberg tipsar om en mycket bra och belysande artikel av Jane Mayer i New Yorker.:

http://www.newyorker.com/magazine/2016/07/25/donald-trumps-ghostwriter-tells-all

Mayer intervjuar Tony Schwarz som skrev Trumps memoarbok ”The Art of the Deal”. Den blivande presidenten har en annan åsikt om vem som skrev boken. (Förläggaren säger att Trump inte skickat så mycket som ett vykort till förlaget.) Oavsett vem upphovsrätten tillhör är artiklen skrämmande läsning. Schwarz kom Trump mycket nära och ger föga förvånande beskrivningen av en fullblodsnarcissist. I privata sammanhang uppvisar Trump tecken på vad som skulle kunna ses som en personlighetsstörning. I ett kommande blogginlägg ska jag motivera detta med exempel bland annat från Mayers artikel. Trump har många kännetecknen på något inombords som kan vara potentiellt farligt.

 

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Erdorump Trumpogan?

Ser i dagens Västerbottens-Kuriren en notis: ”Trump: Lägg ned SNL.”  Nyfiken läser jag vidare och ser att SNL är en förkortning för det populära amerikanska satirprogrammet Saturday Nighet Live där Donald Trump har parodierats av bland andra skådespelaren Alec Baldwin. VK citerar en tweet av Trump: ”Dags att lägga ned … Alec Baldwins porträtt stinker.”

Harmlöst kan man tänka – vilken sårad politiker utstt för drift i media har inte varit inne på liknande tankegångar? Nej, problemet är den större bilden. Är Trump alls demokrat i betydelsen anhängare av demokratiska och mänskliga rättigheter? Det finns anledning att ifrågasätta om Trump överhuvudtaget vill vara en president som lever upp till yttrandefrihet och andra basala principer i ett rättssamhälle.

Bland många märkligheter har Trump hotat sin motståndare i kampen om presidentposten, Hillary Clinton, med fängelse.

I en demokrati är det oberoende domstolar som dömer. Folket stiftar lagar. En president kan inte med dekret bestämma vilka som ska dömas.

Turkiets president Erdogan tar sig rätt att fängsla politiska motståndare på lösa grunder och fängslar journalister enbart efter att de har skrivit kritiska artiklar. Bland annat har den 72-årige statsvetaren och journalisten Sahin Alnay fängslats på detta sätt utan rättegång. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver den 16 oktober: ”Sahin Alnays fängslande utgör ett av tusentals övergrepp på grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter …”

Vad har Trump i kikaren? Vill han efterlikna Erdogans metoder? Likheterna, åtminstone vad hans retorik beträffar, är obehagliga.

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Folk är rövslickare nuförtiden säger Kajsa Ekis Ekman

Foto: Bokförlaget Polaris

”Folk är rövslickare nuförtiden, de gör vad makten säger. Det behövs fler som engagerar sig och gör motstånd.” Ett uttalande av Kajsa Ekis Ekman till SVT när hon fick Sara Lidman-priset i Umeå.

Hon kom redan som barn i kontakt med Sara Lidmans författarskap och ställningstaganden via sin mamma som hade böckerna i bokhyllan.

På journalistutbildningen var budskapet att hon till dess gjort allt fel. Hon hade då arbetat några år med intervjuer på sitt eget polemiserande sätt.  Debatten var ett sätt att förstå och beskriva intervjupersonens argumentation. Hon återvände därför efter en prövotid till det mer konfrontativa arbetssätt som visade sig passa henne bäst. Kajsa Ekis Ekmans debattartiklar kan nu läsas i Dagens Nyheter och ETC. Hon har på senare tid skrivit om krisens Grekland. Dessutom har hon bland annat engagerat sig i frågor om prostitution liksom surrogatmödraskap vilket hon har hon tagit ställning emot.

Ekman fick priset i samband med Sara Lidman-dagen 2 april på Sagateatern. Sara Lidman-sällskapet skriver på sin hemsida: ”Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang.”

Priset består av en trana, täljd av slöjdaren Surolle, Jögge Sundqvist, samt en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

Läs mer om vad Sara Lidman-sällskapet skriver på hemsidan.

Kajsa Ekis Ekman är författare, journalist och samhällsdebattör.

Böcker:

Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. (2010)

Skulden: Eurokrisen sedd från Aten. (2013)

Mer om och av Kajsa Ekis Ekman på hennes hemsida.

Mer om Kajsa Ekis Ekman på Anders Fagerlunds skrivande.

Tidigare Sara Lidman-pristagare är Lawen Mohtadi (2013) och Elisabeth Rynell (2014)

Just idag är jag nationalist!

Svensk flagga
Photo by Ryan Faulkner-Hogg on Unsplash

 

Skrivet valdagen 2014.

Ser just att Google idag har en fin bild med mångfald och svenska flaggan som tema. Tack för det. Idag ska alla som har en flagga se till att visa upp den. Själv har jag ingen flaggstång längre, snodde nyss ihop en för att visa upp här.

Idag när det är demokratins högtidsdag – den allmänna valdagen. som inte återkommer förrän 2018. Ta chansen att påverka vilka som ska styra oss de närmaste fyra åren.

Mer om nationalism: