Vi ska lära oss att känna igen fascismen

Härom veckan fick jag ett flygblad i brevlådan. Rubriken var skriven i versaler: ”ÅTERTA MAKTEN FRÅN GLOBALISTERNA”. Avsändaren, Nordiska motståndsrörelsen, inleder med konstaterandet: ”Hela den globala finansiella infrastrukturen i världen kontrolleras av ett relativt fåtal personer.” – något som få invänder emot. När man sen vänder på bladet namnges ”parasiterna som styr ditt liv” och alla är av judisk härkomst. Skurkar, enligt Nordiska motståndsrörelsen. George Soros beskrivs som ”finansmogul med ett djupt hat för vita människor.”

Antisemitismen  är helt uppenbar och avslöjar en av de viktigaste komponenterna i fascismen: rasism och främlingsfientlighet.

NMR är klart på frammarsch och har kanske valt Umeå som ett strategiskt mål. Det finna all anledning att vara på sin vakt, ringa i varningsklockor.

Som väl är har många uppmärksammat detta, bland annat har Umeåhistoriken Lena Berggren gjort förtjänstfulla insatser, senast i SVT:s undersökning av 200 artiklar i Nya Tider

Tidigare i år medverkade också Lena Berggren i Kalle Johanssons tecknade seriebok Vad är egentligen fascism. //Länk inaktuell 2022.// Utifrån sina historiska kunskaper visar hon på fyra grundelement för fascismen: Ultranationalistisk pånyttfödelse, alternativ postliberal modernitet, ny samhällsstruktur och en ny människa. Till detta kommer våldet som alltid funnits med  för att undanröja motstånd och rensa ut oönskade element i samhället. Judar och romer är bara några exempel. Boken visar tydligt hur just utpekande av vissa grupper används för att vinna folkets sympatier och makt.

Vad är det då för psykologi som bor i fascismens ideologi? Frågan även kan ställas så här: Vad är det i människans psyke som fascismen tilltalar och använder sig av?

Några av svaren har jag skrivit om i tidigare artiklar bland annat i Tio punkter om fascismens och främlingsfientlighetens psykologi.

Där tar jag upp åtskilligt av det som går att känna igen i dagens extremrörelser liknande Nordiska motståndsrörelsen: Skapande av  stereotyper av människor som framställs som endimensionella och onda. Hets mot folkgrupp bygger just på detta slags tänkande. Även olika former av grupprocesser kan användas i syfte att samla människor till mobbningsbeteende. Det räcker att se vissa kommentarsfält för att se hur människor kan triggas när de tror sig vara i en grupp där alla tycker lika. Självklart måste också psykologin ta hänsyn till och förstå på samhällsnivå – hur människor som känner sig marginaliserade kan reagera med ilska mot dem som utmålas som mer priviligierade. Se till exempel den ofta aggressiva attityden till tiggare som antingen kan ses som lata med oförtjänta inkomster eller till och med med dolda förmögenheter.

För att psykologiskt förstå våldsinslagen i fascismen rekommenderar jag att läsa boken Att döda en människa av Björn Hagberg och Martin Widman.

Boken, med undertiteln, På spaning efter det första kriget, vill skildra och tolka historisk och arkeologisk forskning  om människans förmåga att bli våldsam mot andra grupper. Författarna skriver om hur krig uppkommer som ett resultat av att människor leds in i dödande, ofta mycket motvilligt, men i tron att de gör det rätta. Vi kan förmås att göra illa den som utmålas som ond eller angripande. Men psykologin handlar då om vad vi gör för gruppen, snarare än om en inneboende aggressionsdrift. Vi kan lära oss att bli modiga för olika syften – både onda och goda.

Människor världen över tränas i våld. Hur det kan gå till har jag skrivit i Varsågod och döda. Jag påstår inte att detta bara sker i fascistiskt präglade grupper och samhällen. Men de bär på en våldsideologi, har idealiserat våldet och systematiskt använt det i syfte att vinna makt.

Fascismen kan ta sig många uttryck, som inte alltid benämns med sitt rätta namn. Som många påpekat vill ingen vill kallas fascist, det är ett djupt komprometterat begrepp. Fascismen kläs ibland i tilltalande omslag. Flygbladet jag fick kan på ytan synas harmlöst, tilltalar kanske en och annan som avskyr orättvisor.  Men det grundlaggande mönstret i tanke, känsla och handling, det som Lena Berggren kallar den generiska fascismen, är detsamma. Med kunskaper om historia, samhällsskeenden och psykologi kan vi avslöja – och stå emot.

Mer att läsa på Anders Fagerlunds skrivande:

Tio punkter om rasismens och främlingsfientlighetens psykologi.

Varsågod och döda.

Är Donald Trump galen?

Narcissistisk personlighetsstörning. Trump har det inte, utan han definierar det.” Ett utdrag ur en tweet av Jeffrey FlierProfessor i Physiology and Medicine vid Harvard Medical School. Med andra ord menar Flier att diagnosen kan tillämpas klockrent på Trump. Men är det sant?

Donald Trump som inom kort kommer att ha ett helt avgörande inflytande på den USAs kärnvapenbestyckade utrikespolitik, måste självfallet vara beredd att underkastas en kritisk granskning av allt, inklusive hans mentala hälsa.

Med anledning av uttalanden om Trump påminner APA – USAs motsvarighet till vårt svenska Psykologförbundet – sina medlemmar att inte diagnostisera någon utan personlig kännedom. Samma sak säger de amerikanska psykiatrernas organisation – offentliga personer ska inte ges diagnos utan korrekt undersökning. Bra så, men Trump är inte vem som helst. Hans omdöme måste kunna ifrågasättas och psykologin är då glödhett relevant. Jag ser det som en yrkesmässig plikt att föra en diskussion som tillför kunskap från mitt kompetensområde inför den som har mänsklighetens framtid i sina händer.

Diagnosen patologisk narcissism, eller om man så vill narcissistisk personlighetsstörning ställs på grundval av störd reglering av självvärdet och vissa problematiska personlighetsegenskaper. Störningarna skall vara stabila över tid, inte vara ”normala” i personens miljö och inte ha att göra med en missbrukssituation eller fysisk sjukdom.

Jag kommer inte att beteckna Donald Trump som patologisk narcissist. Ändå har debattörer gjort just detta – dvs. satt en sjukdomsstämpel. Ibland har det skett som ett led i diverse tillmälen. Utöver Jeremy Flier som jag citerade i inledningen,  har även Tony Schwartz som skrev Trumps memoarbok ”The Art of the Deal” beskrivit honom som en fullblodsnarcissist. Detta efter att ha kommit Trump mycket nära under researcharbetet.

I en intressant artikel gör Dan P. Mc Adams i The Atlantic en annorlunda analys av Trump. Istället för att fokusera på sjukdomar jämför han personlighetsegenskaper mellan flera olika tidigare USA-presidenter och Trump. Det finns till exempel vissa likheter mellan Richard Nixon och Trump, men McAdams menar att den mycket extroverte Trump skiljer sig från Nixon med avseende på vänlighetsdimensionen där den förre slår i botten av skalan. Trumps personlighet liknas vid Andrew Jackson som också han var en aggressiv och mycket auktoritär populist. McAdams reflekterar också vilken väljarpersonlighet som attraheras av Trump. Artikeln skrevs för valet i november 2016, men den förutsäger rätt väl vilka som sedan faktiskt kom att rösta fram honom – konservativa väljare med auktoritetstro.

Trots rasism, misogyni, arrogans och översitteri är Trump inte sjuk. Detta skrivs några dagar efter valet den 8 november 2016 och han är troligen nu en lycklig och välfungerande man. Den boost för självkänslan som segern över Hillary Clinton inneburit  är ett effektiv försvar mot eventuell ångest eller depression. Många ledande personer skulle under vissa omständigheter kunna betecknas som personlighetsstörda, men fungerar utmärkt och kan inte betecknas som sjuka så länge som deras självbild upprätthålles av omgivningen. Världen har tyvärr älskat sådana som Donald Trump, släppt fram dem, män som framstår som vinnare, karismatiska ledare.

I diagnostikmanualen DSM – 5 finns ett förbehåll mot att ställa diagnosen personlighetsstörning så länge som patientens problematiska beteenden stämmer in med den omgivning hen vistas i. Donald Trump har till stor del skapat sin egen miljö, en offentligt massmedial bubbla där han fungerar väl. Så länge han får framgång i detta mår han bra. Psykologer eller psykoterapeuter passar inte in i hans värld.

Donald Trump måste bemötas med samlat motstånd och argument, med demokratisk och fredlig mobilisering. Att sjukförklara honom är inte fruktbart.

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Trump splittrar USA, enar Sverige. Och varför Trump kan bli farlig

Lyssnar på svenska kommentarer under morgon och förmiddag och slås av den enade bilden. Sällan en sådan överensstämmelse mellan alla kommentatorer – politiker, företrädare för näringsliv och fack, osv: Trump som president är en katastrof och en fara. Undantaget Jimmie Åkesson är inte förvånande.

Konservative debattören och författaren Roland Poirer Martinsson förutsäger att Trumps brister vad gäller kompetens, kunskap och karaktär kommer leda till att han inte släpps in i Washingtons politiska kretsar, vilket gör honom oförmögen att genomföra sin agenda.

Det är bara att hoppas att Poirer Martinsson har rätt. Men oavsett vad Trump kan åstadkomma finns något annat som skrämmer – hans personlighet.

Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev bland annat om Trumps psykologi:

”Även om Donald Trump de senaste dagarna uttryckt sig något mer nyanserat är hans bakgrund, alla hans utfall, hans spel på rasism och fördomar, liksom hans narcissism och lynnighet en direkt fara för världen.”

Wästberg tipsar om en mycket bra och belysande artikel av Jane Mayer i New Yorker.:

http://www.newyorker.com/magazine/2016/07/25/donald-trumps-ghostwriter-tells-all

Mayer intervjuar Tony Schwarz som skrev Trumps memoarbok ”The Art of the Deal”. Den blivande presidenten har en annan åsikt om vem som skrev boken. (Förläggaren säger att Trump inte skickat så mycket som ett vykort till förlaget.) Oavsett vem upphovsrätten tillhör är artiklen skrämmande läsning. Schwarz kom Trump mycket nära och ger föga förvånande beskrivningen av en fullblodsnarcissist. I privata sammanhang uppvisar Trump tecken på vad som skulle kunna ses som en personlighetsstörning. I ett kommande blogginlägg ska jag motivera detta med exempel bland annat från Mayers artikel. Trump har många kännetecknen på något inombords som kan vara potentiellt farligt.

 

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Erdorump Trumpogan?

Ser i dagens Västerbottens-Kuriren en notis: ”Trump: Lägg ned SNL.”  Nyfiken läser jag vidare och ser att SNL är en förkortning för det populära amerikanska satirprogrammet Saturday Nighet Live där Donald Trump har parodierats av bland andra skådespelaren Alec Baldwin. VK citerar en tweet av Trump: ”Dags att lägga ned … Alec Baldwins porträtt stinker.”

Harmlöst kan man tänka – vilken sårad politiker utstt för drift i media har inte varit inne på liknande tankegångar? Nej, problemet är den större bilden. Är Trump alls demokrat i betydelsen anhängare av demokratiska och mänskliga rättigheter? Det finns anledning att ifrågasätta om Trump överhuvudtaget vill vara en president som lever upp till yttrandefrihet och andra basala principer i ett rättssamhälle.

Bland många märkligheter har Trump hotat sin motståndare i kampen om presidentposten, Hillary Clinton, med fängelse.

I en demokrati är det oberoende domstolar som dömer. Folket stiftar lagar. En president kan inte med dekret bestämma vilka som ska dömas.

Turkiets president Erdogan tar sig rätt att fängsla politiska motståndare på lösa grunder och fängslar journalister enbart efter att de har skrivit kritiska artiklar. Bland annat har den 72-årige statsvetaren och journalisten Sahin Alnay fängslats på detta sätt utan rättegång. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skriver den 16 oktober: ”Sahin Alnays fängslande utgör ett av tusentals övergrepp på grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter …”

Vad har Trump i kikaren? Vill han efterlikna Erdogans metoder? Likheterna, åtminstone vad hans retorik beträffar, är obehagliga.

Senare om Trump. Från 2021: Den farlige Donald Trump.

Folk är rövslickare nuförtiden säger Kajsa Ekis Ekman

Foto: Bokförlaget Polaris

”Folk är rövslickare nuförtiden, de gör vad makten säger. Det behövs fler som engagerar sig och gör motstånd.” Ett uttalande av Kajsa Ekis Ekman till SVT när hon fick Sara Lidman-priset i Umeå.

Hon kom redan som barn i kontakt med Sara Lidmans författarskap och ställningstaganden via sin mamma som hade böckerna i bokhyllan.

På journalistutbildningen var budskapet att hon till dess gjort allt fel. Hon hade då arbetat några år med intervjuer på sitt eget polemiserande sätt.  Debatten var ett sätt att förstå och beskriva intervjupersonens argumentation. Hon återvände därför efter en prövotid till det mer konfrontativa arbetssätt som visade sig passa henne bäst. Kajsa Ekis Ekmans debattartiklar kan nu läsas i Dagens Nyheter och ETC. Hon har på senare tid skrivit om krisens Grekland. Dessutom har hon bland annat engagerat sig i frågor om prostitution liksom surrogatmödraskap vilket hon har hon tagit ställning emot.

Ekman fick priset i samband med Sara Lidman-dagen 2 april på Sagateatern. Sara Lidman-sällskapet skriver på sin hemsida: ”Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang.”

Priset består av en trana, täljd av slöjdaren Surolle, Jögge Sundqvist, samt en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

Läs mer om vad Sara Lidman-sällskapet skriver på hemsidan.

Kajsa Ekis Ekman är författare, journalist och samhällsdebattör.

Böcker:

Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. (2010)

Skulden: Eurokrisen sedd från Aten. (2013)

Mer om och av Kajsa Ekis Ekman på hennes hemsida.

Mer om Kajsa Ekis Ekman på Anders Fagerlunds skrivande.

Tidigare Sara Lidman-pristagare är Lawen Mohtadi (2013) och Elisabeth Rynell (2014)

Just idag är jag nationalist!

Svensk flagga
Photo by Ryan Faulkner-Hogg on Unsplash

 

Skrivet valdagen 2014.

Ser just att Google idag har en fin bild med mångfald och svenska flaggan som tema. Tack för det. Idag ska alla som har en flagga se till att visa upp den. Själv har jag ingen flaggstång längre, snodde nyss ihop en för att visa upp här.

Idag när det är demokratins högtidsdag – den allmänna valdagen. som inte återkommer förrän 2018. Ta chansen att påverka vilka som ska styra oss de närmaste fyra åren.

Mer om nationalism:

Mellan klan och stat av Per Brinkemo

 

Bild: Timbro

Behöver vi veta något om Somalia? Om somalierna? Ja, för att förstå de tusentals med somalisk bakgrund – motsvarande ett mindre svenskt landskap – som bor i Sverige.

Mellan klan och stat med undertiteln Somalier i Sverige utkom 2014 på Timbro. Författaren Per Brinkemo har gjort ett väl avvägt urval av kunskap. Det hela serveras välskrivet och lättillgängligt – du kan läsa boken på en eftermiddag och sedan känna att du vet tusen procent mer om din somaliske granne och hens familj. Brinkemo har varit verksam i Somaliland Förening i stadsdelen Rosengård i Malmö – och det märks, för han skriver med värme för de människor han skildrar med inifrånkänsla och stor sakkunskap.

Efter en genomgång av landets historia, får läsaren inblick i det ännu i hög grad levande klanssamhället och dess särskilda villkor. Brinkemo visar hur klanväsendet fortfarande präglar somalisk kultur, även i diasporan.

I ett avsnitt förklaras varför det är viktigt att förstå hur en kultur som i så hög grad grundas på muntligt traderande fungerar. Fortfarande är stora delar av somalisk befolkning inte läs – och skrivkunnig.

Det Brinkemo benämner ”överlevnadssamhället” präglar familjetraditionerna, bland annat vad gäller äktenskapet och han visar tydligt vad det innebär att inte kunna välja äktenskapspartner fritt – något som vi svenskar kan ha svårt att förstå. Tyvärr tar författaren inte upp i vad mån barnäktenskap förekommer i somalisk familjebildning – något som skulle ha behövt ett klargörande. Hedersmord har inte Brinkemo stött på.

Den svenska byråkratin kan vara mycket främmande för en somalier, som helt har fått förlitas sej på klan och familj för trygghet och överlevnad. Det krävs ett medvetande om detta av statliga och kommunala administratörer och byråkrater. Det som i all välmening menas som stöd kan istället upplevas som intrång i familjens sfär då mottagaren inte förstår statens roll. I vår kultur är kommunikation med myndighet och vård till allra största delen skriftlig, vilket också kan ställa till stora svårigheter för den som förlitar sej på muntlighet.

En liten invändning: Inte bara somalier vänder sej till dem man litar på för att ta till sej officiella budskap och information. Kunskapen om nyckelpersoners stora förmedlande betydelse finns sedan länge belagd inom socialpsykologisk forskning. Samtidigt måste man inse hur den begränsade skriftspråkligheten leder till att vissa betrodda personers roll blir än viktigare i den somaliska gemenskapen.

I ett fint avsnitt gör Per Brinkemo tankeexperimentet att låta Karl-Oskar och Kristina resa till dagens Sverige istället för att utvandra till 1800-talets USA. Makarnas möte med vårt samhälle av idag illustrerar på ett bra sätt något av den kulturkrock som även en somalier kan uppleva. På många sätt är det svenska samhället och våra värderingar extrema, inte bara för en invandrare från östra Afrika, utan även i ett globalt perspektiv.

Per Brinkemo pläderar för att involvera somalier för introduktion och överbryggning till det svenska samhället. Efter att ha läst hans bok är det lätt att ta till sej hans argument. De somalier som helt och fullt tar plats i vårt samhälle är för få.

Främlingsfientlighet finns

Bild: Vänsterpartiet 2013

Nej, Nabila, du är ingen främling, jag vet det. Du skriver i rubriken till din artikel i Dagens ETC tisdag den 1 juli: ”Främlingsfientlighet är en lögn: Jag är ingen främling. Att säga att människor är fientligt inställda till oss på grund av att vi är främlingar är att indirekt stänga oss ute. Indirekt ställa oss i främlingsfacket. Indirekt säga att vi inte är en självklar del av Sverige.”

Nabila Abdul Fattah: Du är ingen främling, och dem du syftar på med ”vi” är en självklar del av Sverige.

Så vad är problemet, varför säger jag: ”Främlingsfientlighet finns”? Därför att det handlar inte om dig, utan om den som har det – främlingsfientligheten. Den rädslan finns i människors hjärtan och hjärnor. Ofta har det med rasism att göra, men det finns många andra anledningar till att människor är rädda för det som de uppfattar som främmande. Eller till att de hatar det. I England för tusen år sedan bodde många danskar. Många av dem var födda i England. Det var knappast rasism i den mening vi har idag som fick kung Ethelred att 1002 döda många av dem. Det var fientlighet rädsla och hat.

Bengt Westerberg talar i sitt betänkande från 2012 om ”Främlingsfienden inom oss”. Han för sedan ett långt resonemang om vad som menas med främlingsfientlighet och kommer fram till att det är ett diffust begrepp, men presenterar ändå  ett par definitioner. Som psykolog tar jag fasta på och stannar i hans rubrik; ”Främlingen” skapar vi inom oss. Människor har en böjelse för att sluta sej i större och mindre grupper och utesluta dom andra. Det gäller vare sej det är grannbyn, danskar, eller befolkningsgrupper man inte känner igen. Det senaste exemplet är romska tiggare som fått vara i relativ frid så länge som de inte stör, sedan blir de trakasserade. Inte av alla, gudskelov, men av nog många. Det finns en variation i människors psyke så att vissa är mer benägna än andra att reagera mot det som de uppfattar som främmande.

Att tala om främlingsfientlighet kan kännas provocerande för den som är utsatt. Men samtidigt är att tiga om den också en lögn, för ordet står för något inneboende  som tyvärr existerar. Som en rest av primitivare hjärna i en tidigare värld. Kanske skulle vi istället vara tydligare om att det handlar om psykologi. Ordet ”Xenofobi” finns redan, men har ungefär samma valör. Om jag skulle tala med dej skulle jag kanske hellre resonera om ”människors rädsla och avoghet mot det okända.”

Det behövs två saker: Dels att de tongivande och ledande på ett tydligt och konkret positivt sätt visar att alla människor har lika värde och rättighet. Och för det andra att den så kallat ”främmande” ges en likvärdig plats. På så sätt skapas möten som gör att den mest rädde kan bli lugn. Människan förändras inte men kan hålla sin sämsta tendenser i schack och låta förnuftet råda.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:

SD är rasistiskt

Stiftelsen Expo har gett ut en vitbok som enligt beskrivningen ”Hjälper Sverigedemokraterna på traven och lyfter fram rasismen, hatet och våldet partiet vill att vi ska glömma”.

Med anledning av vitboken debatterade Expos chefredaktör Daniel Poohl med SD:s Mattias Karlsson i dagens P1-morgon. Karlsson invände att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Han menade att det aldrig har funnit någon öppen rasism i SD:s åsiktsdokument, även om han erkänner att det har funnit problematiska och avskyvärda inslag i partiets historia. Han vill inte gå med på att partiet är rasistiskt idag. Så vad definierar partiet idag? Är partiet rasistiskt? Karlsson: ”Att prata om kulturer, att inte ett samhälle fungerar optimalt om det finns stora grupper som inte delar samma kultur och samma värderingar, för mej är inte det rasism”. Mattias Karlsson vill begränsa ordet rasism till en mera synlig form som grundas på ”människors hudfärg”.

Här blir det viktigt med orden. Vad är rasism? Det finns en utmärkt artikel på Wikipedia som visar hur begreppet rasism idag används på ett vidare sätt än i den ursprungliga biologiska betydelsen. Det är relevant att fortsätta att tala om rasism även om detta syftar på fördomar och diskriminering mot kulturella, religiösa eller etniska grupper. Detta därför att sådana föreställningar bäddar för en syn på på vissa människor som mindre värda eller oönskade i vårt samhälle.

För att förstå hur rasism fungerar idag är det viktigt att förstå rasifiering som handlar om ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung”. (Citerat ur Wikipedia.). En enskild person kan alltså inte vara ”rasifierad”, som det felaktigt ibland sägs. Rasifiering beskriver en process i samhället, aldrig en människa. Du blir alltså inte en stereotyp – stereotypen finns bara i huvudet på den som har den!

En något annan synvinkel som också debatteras i dagarna: Rasism är inte bara en tanke eller åsikt utan också en fråga om handlingsberedskap. Därför är det problematiskt att utgå enbart från enkätfrågor för att bedöma om rasismen ökar eller minskar. Jag har kommenterat detta mera utförligt tidigare, med utgångspunkt från en ledare av Nabila Abdul Fattah i dagens ETC. Se länk till min kommentar nedan.

Marcus Priftis skriver också i Aftonbladet debatt om att rasismen inte går att fånga i enkäter.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande:

Retorik från de gamla vanliga partierna största risken

 Andrea Bohman forskar vid Sociologiska institutionen på Umeå universitet. Hon har nyligen publicerat en avhandling om attityder till invandrare. Bland annat undersöker hon hur hur inställningen till invandrare påverkas av den politiska retoriken. Avhandlingen hämtar sitt material från intervjuundersökningen European Social Survey 2002-2012 som bedrivits vartannat år sedan 2001. Andrea Bohman visar, inte förvånande, att den politiska retoriken kan uppamma och skapa främlingsfientliga och invandrarhatiska attityder i samhället. Men det är inte som man skulle kunna tro, extrema högerpartier som har störst påverkan, utan de etablerade partierna genom att framföra negativa åsikter om invandrare och invandring. Jag ser den viktigaste lärdomen av Andrea Bohmans avhandling som en varning till våra etablerade riksdagspartier: Fall inte i fällan att smeka rasistiska idéer medhårs för att vinna väljare från ytterlighetspartier. Effekten blir en förstärkning av fördomar och negativa attityder vilket istället stärker ytterligheterna.

Mer att läsa i ämnet på Anders Fagerlunds skrivande: