Maria Sveland: ”Göran, kom tillbaks – allt är förlåtet!”

Maria Sveland
Foto bokförlaget Atlas

”Göran Persson, kom tillbaks – allt är förlåtet!”  Med en viss överdrift illustrerade Maria Sveland idag på Littfest i Umeå de förändrade attityderna till feminismen under de senaste decennierna. Sveland, högaktuell med Hatet – en bok om antifeminism, beskrev hur den socialdemokratiske statsministern på sin tid hånades när han kallade sej feminist, ett avståndstagande som Sveland idag kan ångra när hon sett i vilken riktning samhällsklimatet  gått.

Maria Sveland,  gästade Littfest för att med utgångspunkt i sin bok tala om tala om en skrämmande aktuell företeelse – näthatet.  Hon samtalade med statsvetaren Malin Rönnblom och Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström.

År 2012 utsattes Maria Sveland för dödshot, något som fick henne att lägga ett romanprojekt på hyllan och istället börja skriva Hatet. Hon beskriver utgångspunkten som ett starkt behov att försöka förstå genom att göra nedslag i några händelser där antifeminismen visat sej.

Det hon fann när hon började undersöka de här fenomenen var ett utbrett kvinnohat – något som inte passar in i bilden av Sverige som ett charmigt och just land – snarare en ”massgrav” .

Händelser där kvinnor utsätts för hat beskrivs alltför ofta som enskilda problem. Istället för att lyfta blicken och se mönstren, läggs börda på kvinnan att ta itu med svårigheterna själv. Den som klagar kan därmed riskera att själv skuldbeläggas och anklagas för att göra sej till offer.

Maria illustrerade hur det ofta sker en glidning i tryckta medier från åsiktsbildningen på nyhets- och ledarplats till ett alltmer urspårat kommentarsfält – en process som också finns i på vissa bloggar. ”Paradoxalt nog har antifeministiska debattörer varit de som mest högljutt talat om yttrandefrihet.” Hon pekade även på risken för självcensur inför hot, något som effektivt riskerar att döda ett levande samtal

Daniel Nordström kommenterade  mediers ansvar för ett förhållningssätt inför den typ av kränkningar och hot som förekommer på kommentarssidor.  Han representerade en försiktig hållning med krav på balansgång mellan olika intressen och påminde om vikten av att ”ta debatt”. Daniel har rätt i det, men det är orimligt att ett fåtal modiga aktivister ska stå i främsta ledet själva – om det ska stridas får vi allt vara flera som hjälps åt!

Kommentar till Johan Ehrenbergs ”Fy fan för nationaldagen”

I Dagens ETC skriver Johan Ehrenberg: ”Att ge efter för denna nationalism och fira en särskild dag där vi ska hitta på vad vi är som de andra människorna inte är… nej, bättre att jobba på.”

Han blandar tyvärr samman nationalism och nationaldagen.

Nationalismen kan vi avvara, den har ställt till med mycket ont – har inget behov av att försvara den. Men jag  ser däremot nationaldagen som ett tillfälle att försvara en öppen och välkomnande syn. Internationalism om man vill kalla det så.

Risken med Ehrenbergs hållning är att nationen Sverige (som finns vare sej han vill eller ej) lämnas öppen för chauvinism och nationalism. Vi behöver manifestera en öppen och frihetsälskande  demokrati.

Firandet av nationaldagen 2012 i Umeå var ett bra exempel. Jag har beskrivit mina upplevelser här.

Mera om nationalism. I språket: I Sverige talar vi svenska.


Nationaldagen

Trots min kritiska inställning till Sveriges nationalsång , var jag både glad och rörd av firandet den sjätte juni på Gammlia i Umeå. Arrangemanget var bra, vädret var bra, det var mycket folk och fin stämning!

Den chauvinistiska nationalismen var nertonad  och ersatt av en glad ”Umeanda” – med välkomnande av nya Umebor och med stolthet över vår fina kommun. Vi fick se och höra mycket av den kultur som finns här.  Traditionella  inslag av musik, tal och dans, blandat med nyare.

Sångerna som sjöngs av Midgårdsskolans kör värmde hjärtat. Och jag berörs alltid av blåsorkestrar – detta sedan tidig barndom då jag följde med min pappa som spelade i Stockviksverkens musikkår.  Första maj och andra högtider var jag med och beundrade farbröderna i vita mössor med lyra.  Minnen som väcktes till liv.

Folkmusik och dansuppvisning av bland andra Björksta folkdanslag var även det känslostarkt att ta del av.

Efter ett pliktskyldigast ha avätit en bangladeshisk brödbit vandrade jag hemåt till tonerna av ”Under blågul fana”. Piccolaflöjten drillade upp och ner i kapp med fåglarna.

Mera om nationalism. I språket: I Sverige talar vi svenska.

”Du gamla du fria” är sjuk!

Den duger inte längre, vår nationalsång. Den föddes med en grav missbildning och har sedan levat med gravt funktionshinder. Detta insåg redan dess skapare, Richard Dybeck, som 1844 protesterade mot att den framfördes. Han såg den som ett medelmåttig utkast och hade ingen tanke på att publicera, det gjorde andra.

”Du gamla du fria du fjällhöga nord” – redan inledningen torde vara helt obegriplig för dagens svenskar. Vad har ”nord” med Sverige att göra, förutom att landet ligger i väderstrecket norr? Även om Nordiska rådet och Föreningen Norden fortfarande existerar som reliker från en tid där pannordismen levde, torde få känna till att Sverige en gång hade ambitionen att vinna Finland tillbaks och att Norge och Sverige för hundra år sedan var förenade i en union. I Danmark ler man i bästa fall åt att vi sjunger om hur vårt land ”tronar på minnen från fornstora dar”. Islänningarna tackar för våra allmosor, men tycker knappast att Sveriges namn någonsin ”ärat flög över jorden”.

Nationalsången är bara så .. NEJ,NEJ! Den är världsfrämmande,  narcissistiskt uppblåst och dessutom dålig som konst. Eftersom den ändå sjungs och älskas av många står den för ett självbedrägeri. För att kunna sjunga den måste vi tillgripa ett av de mest ingripande psykologiska försvarsmekanismerna –   isolering, som innebär att man håller isär känsla och tanke. Vi sjunger något och känner något, men orden hänger inte ihop med känslan. Följden blir självförakt – att vara ”osvensk” blir en komplimang. Nationalsången är inte orsaken till det men att vi fortsätter att sjunga den är ett symtom på något.

Jasenko Selimović är inne på något viktigt i det sammanhanget. I en debattartikel i dagens dn.se skriver han ”det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”. Nationalsången står inte för det samhälle vi kan vara stolta över idag.

”Du gamla du fria”  ska få den vård den behöver för att leva ett bra liv, men mår inte bra av överkrav – som att skylta som nationalsång!

En utmaning: Vem skriver den nya nationalsången för vår tid?