Bildningsresan

Redaktörerna har engagerat författare med olika bakgrund. Det ger trovärdighet till försöket att fånga ett  undflyende begrepp. Ett försök att definiera vad bildning är gör ändå Ola Nordebo, politisk chefredaktör på Umeåbaserade  Västerbottens-Kuriren, frisinnad liberal. Han citerar Ragnar Ohlsson: ”den process av påverkan och självpåverkan som gör att en människas personlighet och hennes uppfattning om världen formas, samt resultatet av denna process.” Som Nordebo påpekar en neutral men bred definition men knappast den enda möjliga. Desto bättre att delförfattarna har en  bredd som täcker olika sidor av bildningsbegreppet.

Så hur möts ”Bildningsresan” och ”Psykologi för demokrati? Vilka kopplingar finns? Varför skriver jag om boken här? Ett sätt att läsa handlar om egenmakt.  För en västerlänning är det en grundläggande, numera nästan självklar liberal idé denna att ”du är ditt eget livs projekt”, ”du har ansvar för att skaffa dej ett liv”. Egenmakt över ditt liv handlar också till stora delar om hälsa – mental och kroppslig. Men egenmakt är mer än så. Den innebär även förmåga att kunna skapa en dräglig tillvaro i respektfullt samspel – en demokratisk förmåga. Bildning kan i bästa fall skapa förutsättning för en upplevelse av mening i tillvaron  – också detta hälsofrämjande. I detta sammanhang har vi psykologer nytta av kunskapsområdet salutogenes som handlar om hur och varför vi håller oss friska.

I bokens första kapitel Med hiphop som verktyg skriver Pa Modou Badjie från Jordbro om hur vägen till hans nya liv delvis handlat om att bilda sej, eller snarare ut – bilda sej. Pa jobbar som verksamhetsledare och ansvarig för hiphop inom Studieförbundet Vuxenskolan. Hans inledande text är en hyllning till bildningens betydelse för att bli delaktig. Citat ur hans inledning: ”Det skulle dröja innan jag insåg värdet av kunskap. Innan jag förstod att ord är så mycket starkare än slag”. Pa Modou Badijes exempel visar hur geografisk rörlighet samtidigt kan vara en klassresa. För de få  som kan lämna ett flyktingläger eller ett land i armod kan den helt avgörande skillnaden vara att lära sej läsa – bildningens ”steg ett” som i Sverige lanserades i större skala genom 1842 års folkskola.

Dilsa Demirbag Sten beskriver i ”Barn behöver makt över sina berättelser” hur projektet Berättarministeriet med bas i Södertälje hjälper barn och unga i områden med hög arbetslöshet att erövra det skrivna ordet.

I ”Återvänd till historien” påminner Ola Nordebo om folkbildningens, läskunnighetens och läsandets  betydelse för  stora befolkningsgrupper i Sverige från 1800-talet och framåt. Som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har visat i boken ”Den skötsamme arbetaren” fanns inom arbetarrörelsen ett starkt bildningsideal förkroppsligat ibland annat ABF – ”Arbetarnas bildningsförbund”, där den grundläggande strävan framgår redan i namnet. Nordebo visar att dessa strävanden i hög grad var levande även på landsbygden.

Mats Svegfors betonar att synen på bildning kan rymma inre motsägelser när han tar Arthur Engberg som en utgångspunkt i ”Bildningens beläte”. Engberg blev minister under trettiotalet – en konservativ sådan, dock fortfarande socialdemokrat. Engberg hade tidigt ett klassiskt bildningsideal och förkroppsligade därmed en stävan även inom arbetarrörelsen att lyftas till dåtidens borgerliga kultur. Samtidigt med detta fanns ett avståndstagande och sikte på helt andra kollektiva mål. Svegfors lyfter fram hur Engbergs närmast revolutionära tidiga radikalism senare fick ge vika inför verklighetens krav. När Svegfors beskriver sin egen bildningsresa framgår – direkt eller indirekt – likheter med Engberg. Svegfors beklagar på samma gång brister i sin egen grundläggande bildning – han skulle behövt bättre språkkunskaper och mera filosofi för att klara jobbet – sådant som han istället fick inhämta  själv efterhand i livet. Svegfors konstaterar resignerat hur nutidens arbetsliv ställer så höga krav på ”specialkunskaper” att den  allmänna och klassiska bildning som tidigare gällde i skola och universitet nästan försvunnit. Det är också intressant att Mats Svegfors ser dagens pedagogiska idéer som starkt USA-inspirerade sedan mer än ett halvt sekel.

Jasenko Selimovic´är förundrad och kan inte förstå det svenska föraktet för kunskap och bildning, en hållning som han som han sätter i kontrast till egna minnen från Sarajevo. Under Balkankriget på 90-talet minns han hur befolkningen med risk för livet försökte rädda det brinnande biblioteket i Sarajevo och ser i detta ett bevis på den höga värderingen av orden – av kulturen. Jasenko Selimovic´ kontrasterar detta mot vad han tycker sej se här. Och visst har Jasenko, en gång flykting,  rätt i att vi i vårt land tar för givet sådana värden som på andra håll kräver mod och blod. Kapitelrubriken: ”Bildning, anti-intellektualism och liberalernas skuld”är talande.

I kontrast till den förtvivlans fattigdom som ofta varit motiv för en kunskapstörst finns en annan aspekt; bildningen som inträdesbiljett till de finare sammanhangen eller som introduktion till över- och medelklass.

Johanna Koljonen och Mats Svegfors skriver om det klassiska bildningsidealet med viss sympati, dock inte så  helhjärtat som Ebba Witt Brattström som valt att lämna Sveriges akademiska liv på grund av dess utarmning.

Koljonen och Sofia Nerbrandt försvarar nörden eller plugghästen, något som är lätt att instämma i för en som i likhet med mej älskade böcker och läsning – med konsekvenser och högt pris i det ungdomliga sällskapslivet.

Jag gillar de många personliga vittnesmålen – skrivuppgiften har stimulerat författarna till självreflektion och erinran. Deras avslöjanden borde stimulera en läsare att tänka till över sin egen resa.  Svegfors ambivalens,  Johanna Koljonens uppriktiga, långt ifrån tvärsäkra bekännelser, Nordebos sympati för dem som ord- och bildsatt  platser som därmed ”finns” till skillnad från tidigare.  Vägar som sällan eller aldrig blev som det var tänkt blir till slut vägar som möter min.