Det var en gång en Människa, han eller hon spelar ingen roll. Hen bestod av ett antal delar men brydde sig inte om dem, ty kroppsdelarna gjorde det som de var skapade till att göra och Människan var nöjd med det, hade annat att tänka på än alla små och stora detaljer.
Kroppsdelarna var heller inte speciellt intresserade av Människan. Tillsammans gjorde de sin plikt, utförde det som de var specialiserade på. Hjärtat slog, händerna viftade, benen och fötterna såg till att Människan kunde gå sina promenader. Och så vidare.
Men det Människan inte visste var att kroppsdelarna, eller organen som de också kallades, pratade med varandra. Oftast i harmoni och samstämmighet, men då och då bråkade de. Lungorna protesterade mot Benen när de sprang uppför branta backar.
Benen i sin tur skyllde på Hjärnan, ”du vill för mycket, varför signalerar du att vi ska springa när Lungorna inte hänger med?”
Hjärtat höll då med Lungorna och Benen, ”tror ni att jag kan pumpa hur mycket som helst.”
Så kunde det låta. Människan hörde som sagt inget, men ibland kände hen ändå att något värkte, eller tvärtom kändes angenämt och lustfyllt på olika ställen.
Det hade länge varit Hjärnan som medlade, såg till att kroppsdelarna höll ihop och inte motarbetade varandra. Ingen lätt uppgift, Hjärnan tyckte ibland att det var orättvist att behöva ta så stort ansvar.
Därför var det en lättnad när Vänster Fot en dag sa, ”nu är det vår tur, alla vi tycker att du har blivit för märkvärdig.”
Och tillade, ”vem är det förresten som bestämmer här?”
”Revolution”, mumlade Mjälten och sneglade försiktigt mot Levern som nickade tyst.
”Okej, det blir bra”, Hjärnan log och tänkte att nu får de se hur lätt det är att vara den som jämt ska hålla ordning. Att det är jag som bestämmer, det är självklart. Det kommer de snart att bli varse.
Nu skulle det bli månadsmöte i Människans kropp. Tidigare hade det ägt rum i Människans lägenhet, men nu uppstod ett allmänt önskemål att byta lokal.
”Någonstans ute i friska luften”, sa Lungorna.
Allmänt bifall.
”Så vart ska vi ta vägen”, sa Vänster fot.
Höger ben sa, ”jag tycker att vi går till den lilla parken.”
Ögonen ropade: ”jaa, där är så vackert.”
Stjärten, som bytt namn till Rumpan, instämde, ”skön parksoffa där, den passar mig om vi inte blir sittande för länge, då får jag träsmak.”
Hjärnan fick lov att hålla tyst. Någon sa att visst var Hjärnan väldigt viktig, men med det medgivandet fick det räcka, nu skulle Hjärnan inte få yttra sig längre. Nu var det revolution i kroppen. Visserligen en fredlig sådan, men dock.
Magen morrade och sa, ”om du knystar kommer jag att skicka signaler till ditt smärtcentrum.” Hjärnan var inte dummare än att den fattade att nu var det bäst att ligga lågt. Tänkte att kanske var det bra det här som nu hände, jag har nog tagit alldeles för stor plats, hållit de andra tillbaks. (Hjärnan hade gått en kurs i ledarskap.)
Och varför det blivit så att organen i just denna kropp, Människans, gjorde uppror mot de interna maktförhållandena, ja detta kom senare att omtvistas i akademiska kretsar, men det är en helt annan historia.
Hjärnan hade tidigare brukat meddela dagordning och tid och plats i förväg, Händerna hade då skrivit protokoll som oftast satts upp på en anslagstavla och Ögonen hade läst upp texten från förra mötet. Nu var allt mer informellt, men man hade i alla fall enhälligt kommit överens om att Hjärtat skulle få hålla i mötet och fördela ordet.
Men hur skulle Människan förmås att ta sig till parken som utsetts till platsen för mötet? Hen var en lat natur, nu skulle man ut i den friska naturen, och hur skulle det gå till? Det fanns bara ett organ som kunde klara av få Människan att göra något annat än att sitta inne och se på dåliga serier på TV – Hjärnan. Så vad göra?
Hjärnan satt med armarna i kors och log försmädligt när det kom en förfrågan från Hjärtat, ”Kan du tänka dig att hjälpa till?”
”Visst”, sa Hjärnan, ”men då vill jag också få tillåtelse att yttra mig på mötet.”
Hjärtat tog saken till omröstning som resulterade i ett ett enhälligt ja till Hjärnans kompromissförslag. Hjärnan gav sedan Människan en liten impuls som räckte för att Hen plötsligt skulle utropa högt för sig själv, ”oj, nu fick jag lust att gå ut, jag ska gå till den lilla parken!”
Så Människan stängde av TV:n och vandrade iväg i det vackra vädret.
Båda Öronen förmedlade koltrastens sång, Ögonen visade hur årets första nässelfjäril fladdrade förbi och Näsan sög in och spred i kroppen angenäma dofter från häggen i full blom. Musklerna njöt av promenaden men protesterade när det blev dags att vila efter vandringen. Lungorna, också de tvillingar liksom Fötterna och Händerna, andades fritt och djupt, lyckliga över att komma ut i friska luften.
Så var det dags att börja mötet.
Det var Fötterna som hade tagit initiativet till utbrytningen, ”ni får börja”, sa Hjärtat.
Vänster Fot var den modigare av de två, ”har tänkt länge på det här, men det är inte förrän nu som jag – eller vi – (Vänster Fot sneglade på sin tvilling), har kommit fram till att det är dags att ifrågasätta ett och annat.”
”Kom till saken”, ropade Höger Hand, känd för sitt hetsiga sinne, ”vi har för fan inte hela dagen på oss.”
Hjärtat hyssjade ner den otålige, ”var snäll och vänta, låt Vänster Fot tala till punkt, din tur kommer.”
Vänster Fot harklade sig, ”som sagt, ifrågasätta, och vad är det då som vi tycker bör ifrågasättas, jo vi har länge låtit oss styras alldeles för mycket av Hjärnan.”
Ett instämmande mummel hördes från flera av de andra organen. Vänster fot hade tänkt fortsätta, men flera ville ha ordet.
Magen sa, ”det sägs att, jag har läst att…”
”Ser du nånting där inuti, har du ögon i blindtarmen …”, ropade Höger Hand.
Det skrattades, men Hjärtat bankade hårt i en artär, ”nu får ni skärpa er, en i taget sa jag, annars får jag en infarkt.”
Det blev tyst, alla var medvetna om Hjärtats centrala roll, utan den strategiska muskeln var de förlorade.
Nu hade Magen ordet, ”jag har alltså sett, eller i alla fall har Ögonen visat mig någon artikel där det påstås att Hjärnan är kroppens viktigaste (med tonvikt på ’viktigaste’) organ, min magkänsla säger att det är fel.”
Applåder.
Ingen begärde ordet, så Hjärtat sa, ”ja det var verkligen ett magstarkt påstående.”
När ingen skrattade fortsatte Hjärtat, ”men som sagt, jag kan lägga av en stund så får vi se vem som är viktigast.”
Och jag, vad tror ni händer om jag stänger ner verksamheten, tänkte Hjärnan, men lyckades hålla klaffen.
Fortsatt beklämd tystnad, det verkade som om flera av organen hade fått mycket att tänka på.
Till slut tog den blygare av de två Fötterna, den högra, till orda, ”jag har också noterat det här med Hjärnan, alltså att den skulle vara viktigast och märkvärdigast. Kanske ligger det ändå något i det …”
Burop och visslingar.
När det blev tyst fortsatte Höger Fot, ”trots allt är det Hjärnan som är centralen, den som kopplar ihop oss, ser liksom till att allt samordnas. I Hjärnan finns ju miljarder nervceller som har koll alltså, den tar in information, tolkar och lagrar den och minns. Och i Hjärnan finns alla känslor och tankar liksom, till och med Människans vilja. För att inte tala om …”
Höger fot tystnade och såg sig omkring. Alla såg tankfulla ut.
Vänster Fot såg med motvillig beundran på sin tvilling, ”har du smygläst på nätterna?”
Höger Fot svarade inte, betraktade sin sula, såg att den behövde smörjas in. Vem skulle tänka på att göra det?
Hjärtat bröt tystnaden, ”vad mer hade vi på dagordningen?”
Ingen visste något om någon dagordning, den hade alltid Hjärnan stått för. Månadsmötena hade inte innehållit några stora saker, men man skulle i alla fall ha ordning på blodtrycksfördelningen, hade den skett på ett rättvist sätt under månaden? Och hade matsmältning, blodsocker och liknade nyttigheter distribuerats så att alla fått vad de skulle ha? Det hade varit vanligt med klagomål på mötena, Fötterna ville ibland ha bättre skötsel och fick tipset att skicka signaler till Människan, dess ägare.
Hjärtat slog med en klaff litet extra hårt för att markera mötets avslutande.
Det ingen av de revolterande reflekterade över var att det var Hjärnan som sett till att Människan hade kommit på tanken att gå ut till parksoffan. Det fick det bli som det ville tänkte Hjärnan och använde sig inte av sin möjlighet att säga det högt.
Människan hade ledsnat på att sitta på bänken, kände av att hens kropp just idag inte riktigt var som vanligt, en underlig känsla, något var på gång i kroppen. Bäst kolla på nätet vad det kunde vara. Men innan hen hann titta i mobilen började Hjärtat slå häftigt. Och anledningen uppenbarade sig snart.
En annan Människa, hens käraste vän och älskling närmade sig och ropade, ”men hej, sitter du här, det var ovanligt att se dig på den här platsen!”
De två log mot varandra och Människan som just rest sig upp, satte sig ned igen medan Hjärtat fortsatte att banka och slå, mer än någonsin. De två människorna satt kvar på bänken ända till kvällen. Och de gick dit tillsammans många andra dagar, åratals framöver.
Och från den dagen var det så att Hjärtat fick ta platsen som Människans viktigaste organ. Fast det var inget som Hjärtat skröt med, eller ville hävda över alla de andra. Nej, Hjärtat begrep att alla behövdes lika mycket för att Människan skulle kunna vara människa, Hjärnan också. Och alla kroppens delar fattade hur viktig Hjärnan var. Men också att Hjärnan var en av dem, inte över dem utan en av dem.
Men ändå, vem var det nu som skulle bestämma? Var det ändå inte Hjärnan som satt vid rodret, ordnade och ställde, med alla dessa sinnen och minnen? Eller var det Hjärtat med sitt bankande som visade vägen, som hade hjälpt människan att fatta vem hen älskade?
Om den saken tvistar fortfarande organen, och inget av dem har egentligen gett upp, alla tycker ibland att den själv är viktigast. Nyss var det en tand som lyckades få allt annat att stanna upp och få människan att springa till tandläkaren för dyra pengar.
Men stopp, visst var det hen som gjorde det! Det var ju Människan som bestämde, och det var de två Människorna som avgjorde saken, att de älskade varandra och att de skulle dela livet tillsammans. Så Hjärnan, Hjärtat, Fötterna och alla de andra får vackert finna sig i att Människan är den som väljer, som vill.
Och som bestämmer.
Fler noveller av Anders Fagerlund: