Värmebölja

Den intensiva smärtan. Han brann, skrek. En sköterska vred på droppflaskans kran. Efter någon minut upphörde plågan och han somnade in.

Efter några timmar hade Soraki fortfarande mycket ont men mera uthärdligt. Han märkte att de som låg på varsin sida om honom hade samma sorts bandage som han själv.

Han hade legat på en filt. Känt den varma klippan under sig, hade behövt vila och svalka efter arbetsdagen, druckit vin och vatten, dåsat. Det hade varit varmt länge, flera veckor. Det enda sättet att stå ut med hettan hade varit att söka sig till havet. Han hade åkt med en överfull buss till den närmaste stranden, den som låg ganska nära city, fick duga. Han hade varit nära att hoppa av bussen i förväg, men lyckats stå ut.

Sen hade han tänkt att han borde stanna på stranden, låta bli att återvända till den kvalmiga luften i innerstaden. Han skulle kunna ta ett morgondopp och fräscha upp sig, ta sig med en tidig buss till jobbet.

Skulle det aldrig ta slut? Värmen var förfärlig, inte ens turisterna verkade trivas, såg bara plågade ut, slokade som ovattnade trädgårdsväxter i sina konstiga hattar. Något märkligt var det med alltihop. Han hade sett sig omkring, noterat hur löven var på väg att falla av träden redan i slutet av juli. Han hade vetat att skogar brann runt om i hans land, att vattnet hade måst ransoneras, visste att han behövdes, människor hade redan börjat dö av värmeslag. En stackars uteliggare hade lagts in med akut uttorkning. Sorakis arbete var att rädda liv och nu var det allvar.

Han hade slumrat till och väckts av att måsarnas eviga skriande låtit underligt, panikartat. Nu hade han också känt brandlukten, trots att han hade dåligt luktsinne. Han hade satt sig upp och börjat borsta av sig, packat sina saker. Om det brann i närheten var det bäst att sätta sig i säkerhet. Människor omkring hade redan börjat rusa ner mot havet, han var nästan ensam kvar på klippan. Han hade skyndat sig upp för hastigt, känt hur det svindlade för ögonen och kommit ihåg att han glömt att dricka. Han hade sett vita prickar framför ögonen. Han mindes nu också att han sett lågorna, förstod att någon måste ha räddat honom ner i vattnet innan allt var för sent.

Soraki dåsade sig igenom dagarna på brännskadekliniken. Han fick mat via dropp, och kunde suga i sig vätska.
Han hörde hur trafikflygplanen dundrade över taket på sjukhuset, ett efter ett med bara en eller två minuters mellanrum Flygplatsen låg bara någon kilometer bort. På senare år hade strömmen av turister från Nordeuropa minskat en aning. Värmen hade tilltagit också på nordliga breddgrader. Människor hade istället börjat flyga norrut på somrarna för att få lindring i den värsta hettan. Det kunde kännas mera uthärdligt med dagstemperaturer på 28 grader jämfört med 36 som nu var det vanliga på sommardagarna i hemlandet.

Flygplanen på väg in släppte ofta ut bränsle inför landning. En frän doft spred sig i sjukhussalen sådana gånger. Någon luftkonditionering fanns inte, enda alternativet var att vädra med korsdrag, vilket kunde fungera någorlunda eftersom vinden ofta var stark. Det var bara att stå ut med de dunster som blåste in. Soraki visste inte vad flygbränslet bestod av men han tyckte att det påminde om fotogen som hans familj hade använt till lampor och för att värma huset. Idag kändes lukten extra stark.

Han satt uppe men bandaget hindrade honom att se skylten som mannen höll upp. Han hade vingar fästa på ryggen, hade kommit uppifrån taket och med ett rep klättrat in genom fönstret. Nu höll han upp en skylt:
”Ni har förgiftat hela världen så att den brinner.”

Mannen skrek: ”Jag heter Ikaros, jag har brunnit, nu ska allt brinna!”
”Nu får planen se också, vi har skyltat för dem på taken. Här också. Det kommer att bli omöjligt att starta och landa snart. Röken kommer att omge hela landet. Flygplatsen, den kommer också att brinna.”

Han tog fram en flaska och hällde ut innehållet på golvet, sedan tände han med fackla, vätskan flammade upp och lågorna spred sig snabbt. Mannen sprang ut.

Soraki, låg kvar. Han hade gett upp, förstod att han snart skulle falla brinnande till marken tillsammans med allt. Han skulle inte rädda fler liv, nådde nätt och jämt upp till droppkranen för morfinlösningen, öppnade den helt.

Fler noveller av Anders Fagerlund:

Hem » Tillbaka till Anders Fagerlunds skrivande » Noveller » Värmebölja