Det skulle vara mycket folk den här varma dagen. Inga problem att hitta vägen. Sista biten var en liten körväg, två hjulspår genom skogen, sen framme vid sanden. Havet skymtade mellan sanddynerna. Förbjudet att köra här, men han skulle ändå snart bli anhållen bilstöld och olovlig körning.
Den hade stått utanför en kiosk med väntande kunder. Motorn igång, bara att hoppa in och dra iväg. För en gångs skull skulle han bjuda barnen på glass. Och var om inte på badstranden fanns de små som längtade och tjatade. Själv hade han aldrig fått någon glass när han följt med mamma och brorsan till stranden. De hade inte haft råd, fick minsann vara glada att alls komma ut.
Nu skulle alla få glass, så mycket de önskade och orkade. Själv skulle han hamna i fängelset igen, men han brydde sig inte. Att sitta inne på kåken var han van vid, kändes nästan som hemma.
Han gick ned till stranden och ropade högt. ”Gratis glass, gratis glass!”
Några hörde och tittade upp mot den färggranna lastbilen med clownen målad på sidan. De kom rusande. Andra badande och solande såg att något var på gång. Ryktet spreds snabbt.
Albert öppnade bilens sidoluckor och vräkte ut lådor med glass. Barnen strömmade till, trängdes. Det räckte till alla, ingen behövde kivas.
Sen kom föräldrarna, med skeptiska miner, armarna i kors, vad är detta, varför gratis? Några varnade barnen att äta – kanske det var någon sorts terrorism eller liknande. Tänk om bilen flyger i luften!
Albert ljög att kylaggregatet hade gått sönder och lika bra att skänka bort allt innan det smälter.
Någon hade läst på nätet om en stöld av en glassbil, frågade om det inte var Albert som var tjuven. Han tittade på kvinnan som såg på honom med en min av förtjusning och skräck. Han räckte fram en glass, ”Visst är det jag, varsågod.”
Den hade stått utanför en kiosk med väntande kunder. Motorn igång, bara att hoppa in och dra iväg. För en gångs skull skulle han bjuda barnen på glass. Och var om inte på badstranden fanns de små som längtade och tjatade. Själv hade han aldrig fått någon glass när han följt med mamma och brorsan till stranden. De hade inte haft råd, fick minsann vara glada att alls komma ut.
Nu skulle alla få glass, så mycket de önskade och orkade. Själv skulle han hamna i fängelset igen, men han brydde sig inte. Att sitta inne på kåken var han van vid, kändes nästan som hemma.
Han gick ned till stranden och ropade högt. ”Gratis glass, gratis glass!”
Några hörde och tittade upp mot den färggranna lastbilen med clownen målad på sidan. De kom rusande. Andra badande och solande såg att något var på gång. Ryktet spreds snabbt.
Albert öppnade bilens sidoluckor och vräkte ut lådor med glass. Barnen strömmade till, trängdes. Det räckte till alla, ingen behövde kivas.
Sen kom föräldrarna, med skeptiska miner, armarna i kors, vad är detta, varför gratis? Några varnade barnen att äta – kanske det var någon sorts terrorism eller liknande. Tänk om bilen flyger i luften!
Albert ljög att kylaggregatet hade gått sönder och lika bra att skänka bort allt innan det smälter.
Någon hade läst på nätet om en stöld av en glassbil, frågade om det inte var Albert som var tjuven. Han tittade på kvinnan som såg på honom med en min av förtjusning och skräck. Han räckte fram en glass, ”Visst är det jag, varsågod.”
Fler noveller av Anders Fagerlund:
- Bottenlösa viken
- Informationsskuggplatsen
- Inställd seglats
- Vad ska vi göra med Karlsson, eller ledningsmöte i polishuset. Och Nu kommer han igen.
- Som det ska vara
- Svenskkaféet
- Två vattenpickor
- Värmebölja
- Korsvägar en april i Europa
- Jag sköt Olof
- Myren
- Även Hjalmar Söderberg hade dålig fantasi
- Människans viktigaste organ