Över Tyskland ser vi vårt broderplan komma emot oss från öster. På rak kollisionskurs. Vi delar skulden med varandra om vi störtar på marken där människohärar slaktat under årtusenden.
I Markdorf där de vita kuberna möter jorden tävlar vi om luftherraväldet med storken medan flugorna tar över på marken.
Vad gäller blåregnet vet vi inte men vattnet bör vi ha kontroll över – Donaus strömmar är livsfarliga i Wien och Budapest.
Från tornet i Gehrenberg ser vi fem länder.
Vi stannar i Eguisheim, Belfort. Här var Hitlers sista motoffensiv i Frankrike 1944.
Barn utan armar. Dick Rivers har dött. Drunknande han i Rhen? Storkarna klapprar åt hans sång. Än en gång.
Storkboet blåser ner från kyrktornet och i Belfort klättrar lejonen längs väggarna. Sexton tusen höll stånd. I berget. De trodde på Frihetsgudinnan in i det sista.
Ottmarsheim vid en av gränserna. Rhen tar emot regnet. Hitlers resebyrå har gått i konkurs, men återbetalning utlovas till storkar. På TV visas en modelljärnväg, karaoke och sparrisfest.
Vi bokar en ny flight. Pinnar på mobilen med flinka fingrar. Finner det vi måste. Europas vingar klaffar. Vi finns kvar i gemenskapen och hittar vår väg.
Vid Sky Café sitter vi, Duvedar’n, Övikarna. Det blåser kallt från väster. För trött för att vara snäll. Varför går det inte, tåget. Som gökuret, det schweiziska som bara kommer och går som koko?
Grattis kungen. När klockan slår tolv fyller du etthundrasjuttiotre. Eller så. Hur länge sen var det som du satt uppe utan närminne på natten? Var det när du väntade på Silvia?
Fler noveller av Anders Fagerlund: