Diverse-arkiv

När musiken tystnar – och rättssamhället skakas om av raseri

Kvinnliga musiker är det senaste tillskottet i #metoo – rörelsen som har vuxit lavinartat i hela världen de senste veckorna.

Zara Larsson, Carola, First Aid Kit, Robyn och Seinabo Sey är bland dem som skrivit på uppropet #närmusikentystnar. Ett flertal yrkesgrupper inom musikbranschen vittnar om övergrepp, sexuella trakasserier och sexistisk jargong.

Bara ett citat ur uppropet:

Jag var tonåring. Lycklig över att få spela in en skiva. Min producent började sexualisera mig i studion under inspelning. Exempel: Jag lägger sång och han meddelar i mina lurar över talkbacken: ”När du sjunger ordet ’hard’ sådär sexigt så blir jag fan det, jag får stånd”. Min sång gjorde honom kåt fick jag veta.

Efter musikbranschens kvinnor har kvinnliga politiker vittnat om en liknande kultur. Man kan vara säker på att det kommer mer – just nu ser jag att att psykologer diskuteras på twitter. Någon undrar om min yrkeskår skulle vara bättre än andra. Det tror jag inte.

Ingen hörna i det gamla unkna Sverigehuset undgår att vädras ut. #Metoo har liknats vid en lavin, jag har också tänkt på likheten med en damm som brister. Till att börja med petade någon ett litet hål. Vattnets egen kraft – det uppdämda raseriet – skapar sedan den alltmer växande flodvågen.

Män har fått gå från höga positioner i massmedia och andra scener, personer som under år har fått hållas med oacceptabala beteenden. De har kommit undan, fått privilegier, deras kränkningar har tystas ned. Nu går det inte längre. kraften i #metoo gör att de faller hårt.

Lynchjustis har något talat om. Ska inte människor straffas efter en laga rättegång? Massmedia diskuterar om namn skall publiceras eller inte. Men oavsett publiceringspolicies, som alltmer har körts över av sociala medier, finns den inneboende kraften i den allmänna rättskänslan. Lagen måste grundas på folkets upplevelse av vad som är rätt. I dagens Sverige finns ingen tilltro till att rättssystemet kan beivra sexualbrott. Kränkningar och värre saker får fortgå. Det är då inte att förvåna om dammen brister och människor själva ser till att rätt skipas. Den som fortfarande hävdar att rätten ska ha sin gilla gång enligt det officiella systemet kan ha formellt rätt. Men det är för sent. Juridiken och polisen har haft sin chans, kanske kommer den ikapp, men nu gäller annat.

Hem » Diverse » Sida 3

Tankar från en SVBG

Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.

Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”

Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.

När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.

Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.

Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.

Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.

För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.

Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk – och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.

Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?

Dags för en remiss till, gissa vad?

Mera om smärtproblem på Anders Fagerlunds skrivande:

Från bältros till könsbyte?

Hem » Diverse » Sida 3

Folk är rövslickare nuförtiden säger Kajsa Ekis Ekman

”Folk är rövslickare nuförtiden, de gör vad makten säger. Det behövs fler som engagerar sig och gör motstånd.” Ett uttalande av Kajsa Ekis Ekman till SVT när hon fick Sara Lidman-priset i Umeå.

Hon kom redan som barn i kontakt med Sara Lidmans författarskap och ställningstaganden via sin mamma som hade böckerna i bokhyllan.

På journalistutbildningen var budskapet att hon till dess gjort allt fel. Hon hade då arbetat några år med intervjuer på sitt eget polemiserande sätt. Debatten var ett sätt att förstå och beskriva intervjupersonens argumentation. Hon återvände därför efter en prövotid till det mer konfrontativa arbetssätt som visade sig passa henne bäst. Kajsa Ekis Ekmans debattartiklar kan nu läsas i Dagens Nyheter och ETC. Hon har på senare tid skrivit om krisens Grekland. Dessutom har hon bland annat engagerat sig i frågor om prostitution liksom surrogatmödraskap vilket hon har hon tagit ställning emot.

Ekman fick priset i samband med Sara Lidman-dagen 2 april på Sagateatern. Sara Lidman-sällskapet skriver på sin hemsida: ”Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-pris för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. Kajsa Ekis Ekman är en modig aktivist och folkbildare både nationellt och internationellt i sann Sara Lidman-anda av passionerat motstånd och engagemang.”

Priset består av en trana, täljd av slöjdaren Surolle, Jögge Sundqvist, samt en veckas vistelse på Lidmangården i Missenträsk.

Läs mer om vad Sara Lidman-sällskapet skriver på hemsidan.

Kajsa Ekis Ekman är författare, journalist och samhällsdebattör.

Böcker:

Varat och varan: Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. (2010)

Skulden: Eurokrisen sedd från Aten. (2013)

Mer om och av Kajsa Ekis Ekman på hennes hemsida.

Mer om Kajsa Ekis Ekman på Anders Fagerlunds skrivande.

Tidigare Sara Lidman-pristagare är Lawen Mohtadi (2013) och Elisabeth Rynell (2014)

Mellan klan och stat av Per Brinkemo

Behöver vi veta något om Somalia? Om somalierna? Ja, för att förstå de tusentals med somalisk bakgrund – motsvarande ett mindre svenskt landskap – som bor i Sverige.

Mellan klan och stat med undertiteln Somalier i Sverige utkom 2014 på Timbro. Författaren Per Brinkemo har gjort ett väl avvägt urval av kunskap. Det hela serveras välskrivet och lättillgängligt – du kan läsa boken på en eftermiddag och sedan känna att du vet tusen procent mer om din somaliske granne och hens familj. Brinkemo har varit verksam i Somaliland Förening i stadsdelen Rosengård i Malmö – och det märks, för han skriver med värme för de människor han skildrar med inifrånkänsla och stor sakkunskap.

Efter en genomgång av landets historia, får läsaren inblick i det ännu i hög grad levande klanssamhället och dess särskilda villkor. Brinkemo visar hur klanväsendet fortfarande präglar somalisk kultur, även i diasporan.

I ett avsnitt förklaras varför det är viktigt att förstå hur en kultur som i så hög grad grundas på muntligt traderande fungerar. Fortfarande är stora delar av somalisk befolkning inte läs – och skrivkunnig.

Det Brinkemo benämner ”överlevnadssamhället” präglar familjetraditionerna, bland annat vad gäller äktenskapet och han visar tydligt vad det innebär att inte kunna välja äktenskapspartner fritt – något som vi svenskar kan ha svårt att förstå. Tyvärr tar författaren inte upp i vad mån barnäktenskap förekommer i somalisk familjebildning – något som skulle ha behövt ett klargörande. Hedersmord har inte Brinkemo stött på.

Den svenska byråkratin kan vara mycket främmande för en somalier, som helt har fått förlitas sej på klan och familj för trygghet och överlevnad. Det krävs ett medvetande om detta av statliga och kommunala administratörer och byråkrater. Det som i all välmening menas som stöd kan istället upplevas som intrång i familjens sfär då mottagaren inte förstår statens roll. I vår kultur är kommunikation med myndighet och vård till allra största delen skriftlig, vilket också kan ställa till stora svårigheter för den som förlitar sej på muntlighet.

En liten invändning: Inte bara somalier vänder sej till dem man litar på för att ta till sej officiella budskap och information. Kunskapen om nyckelpersoners stora förmedlande betydelse finns sedan länge belagd inom socialpsykologisk forskning. Samtidigt måste man inse hur den begränsade skriftspråkligheten leder till att vissa betrodda personers roll blir än viktigare i den somaliska gemenskapen.

I ett fint avsnitt gör Per Brinkemo tankeexperimentet att låta Karl-Oskar och Kristina resa till dagens Sverige istället för att utvandra till 1800-talets USA. Makarnas möte med vårt samhälle av idag illustrerar på ett bra sätt något av den kulturkrock som även en somalier kan uppleva. På många sätt är det svenska samhället och våra värderingar extrema, inte bara för en invandrare från östra Afrika, utan även i ett globalt perspektiv.

Per Brinkemo pläderar för att involvera somalier för introduktion och överbryggning till det svenska samhället. Efter att ha läst hans bok är det lätt att ta till sej hans argument. De somalier som helt och fullt tar plats i vårt samhälle är för få.

Hem » Diverse » Sida 3

Maria Sveland: ”Göran, kom tillbaks – allt är förlåtet!”

”Göran Persson, kom tillbaks – allt är förlåtet!” Med en viss överdrift illustrerade Maria Sveland idag på Littfest i Umeå de förändrade attityderna till feminismen under de senaste decennierna. Sveland, högaktuell med Hatet – en bok om antifeminism, beskrev hur den socialdemokratiske statsministern på sin tid hånades när han kallade sej feminist, ett avståndstagande som Sveland idag kan ångra när hon sett i vilken riktning samhällsklimatet gått.

Maria Sveland, gästade Littfest för att med utgångspunkt i sin bok tala om tala om en skrämmande aktuell företeelse – näthatet. Hon samtalade med statsvetaren Malin Rönnblom och Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström.

År 2012 utsattes Maria Sveland för dödshot, något som fick henne att lägga ett romanprojekt på hyllan och istället börja skriva Hatet. Hon beskriver utgångspunkten som ett starkt behov att försöka förstå genom att göra nedslag i några händelser där antifeminismen visat sej.

Det hon fann när hon började undersöka de här fenomenen var ett utbrett kvinnohat – något som inte passar in i bilden av Sverige som ett charmigt och just land – snarare en ”massgrav” .

Händelser där kvinnor utsätts för hat beskrivs alltför ofta som enskilda problem. Istället för att lyfta blicken och se mönstren, läggs börda på kvinnan att ta itu med svårigheterna själv. Den som klagar kan därmed riskera att själv skuldbeläggas och anklagas för att göra sej till offer.

Maria illustrerade hur det ofta sker en glidning i tryckta medier från åsiktsbildningen på nyhets- och ledarplats till ett alltmer urspårat kommentarsfält – en process som också finns i på vissa bloggar. ”Paradoxalt nog har antifeministiska debattörer varit de som mest högljutt talat om yttrandefrihet.” Hon pekade även på risken för självcensur inför hot, något som effektivt riskerar att döda ett levande samtal

Daniel Nordström kommenterade mediers ansvar för ett förhållningssätt inför den typ av kränkningar och hot som förekommer på kommentarssidor. Han representerade en försiktig hållning med krav på balansgång mellan olika intressen och påminde om vikten av att ”ta debatt”. Daniel har rätt i det, men det är orimligt att ett fåtal modiga aktivister ska stå i främsta ledet själva – om det ska stridas får vi allt vara flera som hjälps åt!

Hem » Diverse » Sida 3