Du som nu ska vara här
plocka våra svenska bär
måste först av allt förstå
att du många mil ska gå
Jävligt glad, i vår natur
ska du vara, eller hur
för vårt vackra land
är en gåva från min hand
Gå och plocka hela dagen
och på bär bli mätt i magen
Helt och hållet gratis
får du sen en kall potatis
När du väl ska hem till slut
och du kanske gråtit ut
du kan få nån hundralapp
och på kind en trösteklapp
Nu är det andra tider
skiter i om du lider
När jag din värd är
du bär rätta kläder
Om jag sen är naken
käften om den saken
Om du inte vill slicka
bara att sticka
Och om du snackar
är det mig du tackar
Jag är den med makt
med Putin har jag pakt
Hör nu vad jag sagt!
Vi sätter till dem vi vill
våra egna kumpaner
ja, schyssta bananer
som hela dagen i magen
är proppad med is
och på alla vis
ger garanti för att bli
Tidö-ish och tyst,
lojal banan, tammefan!
Foto av Emad El Byed på Unsplash
”Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.”
Detta är vad jag skrev för snart ett år sedan. Idag ser vi bara mer av samma sak. Staten Israel fortsätter att bomba och skjuta urskillningslöst på ett sätt som mot alla folkrättsliga regler dödar och lemlästar civilbefolkningen. Sjukvården i Gaza, som behövs mer än någonsin, förstörs istället. Tillräcklig nödhjälp släpps inte in vilket leder till att människor svälter. Alla samhällsfunktioner slås sönder. Barn förvägras skola.
Det systematiska dödandet ger intryck av kallt kalkylerande med innebörden: Döda och fördriv så många palestinier som möjligt. Mycket tyder på att den Israeliska armén just nu förverkligar de mordplaner som förordats inom landets regering.
Ledningen i USA skulle kunna stoppa det som nu pågår. Men istället fortsätter världens mäktigaste land att understödja mördandet av Gazas befolkning.
Israel: Sluta mörda den palestinska befolkningen! USA: Sätt stopp för Israels grymma och meningslösa dödande!
Foto: Anders Fagerlund
Igår möttes Gudrun Schyman och Selma Brodrej i ett samtal inför publik. Ämnet var våld och feminism över generationsgränserna med utgångspunkt från Selma Brodrejs essäsamling Testosteron som utkom tidigare i år. Arrangören ABF skriver i inbjudan: ”… i recensioner [har boken] beskrivits som tankeväckande och en pusselbit i den nya förståelsen av mannen. Men boken har också väckt debatt och anklagats för att stryka männen för mycket medhårs.”
Det skiljer närmare 50 år mellan de två debatterande kvinnorna – Gudrun Schyman med lång politisk erfarenhet och Selma Brodrej, den unga skribenten. Och mycket av deras samtal handlade om deras skilda tidsperspektiv på feminismen som ideal och möjlighet. Båda delade till att börja med uppfattningen att maktanalysen är helt avgörande. Men Brodrej framhöll hur hur vissa delar av manskollektivet har kommit i en underlägsen position medan Schyman pekade på att männen fortfarande har en total dominans. Till skillnad från Brodrej ville den tidigare partiledaren Schyman inte gå med på att att vissa kategorier av män skulle behöva särskild uppmärksamhet.
När samtalet kom in på mäns våld emot kvinnor var Gurun Schyman starkt övertygad om att det enskilda våldet aldrig kommer att upphöra så länge som vi accepterar en världsordning som bygger på våld. Hon menade att användande och byggande av vapen legitimerar våld som konfliktlösning både i det stora och det lilla perspektivet. Här märktes en tydlig skillnad mellan en kamplust och tro på förändring mellan de två. Gudrun Schyman har kvar en optimistisk syn. Hon tog upp mot motståndsrörelsen mot slavhandeln och rösträttsfrågan som exempel på lyckad uthållig kamp över lång tid.
I slutet av samtalet återvände debattörerna till frågan om det är ”synd om” vissa män som har svårt att hävda sig i dagens samhälle. Schyman och Brodrej var överens om vikten av att samhället ger resurser till tidiga satsningar som gynnar barn i tidig ålder. Till slut kunde Gudrun Schyman också motvilligt gå med på det möjligen kunde vara en bra idé att politiskt stödja manliga motsvarigheter till feministisk aktivism.
Photo by Emad El Byed on Unsplash
Det var en gång lätt för mig att sympatisera med Israel som stat. En tillflyktsort, asyl, för överlevande från Förintelsen, det nazistiska massmordet på av judar.
Så var ligger mina sympatier idag? När jag ser hur människor på båda sidor mördas i en evig våldsspiral. När jag nu är medveten om bakgrunden då palestinier har fördrivits och med våld för att ge plats åt Israels befolkning, ser jag det orättmätiga i detta. Och jag ser hur större makter för egna syften sluter upp på de stridandes sida. Med hjälp av historiens kunskap ser jag att våld och krig inte på hundra år löst någonting, bara skapat mera olycka och elände. Så hur skulle jag då kunna stötta Israels offensiv idag. En offensiv som backas upp av USA och andra västmakter. Eller hur skulle jag kunna sympatisera med hur mördarregimen i kvinnofientliga Iran skickar missiler mot Israels befolkning. Det enda jag kan säga är. Sluta upp med krigandet, stanna upp, sansa er och börja förhandla på allvar med målet att alla i denna terroriserade region än gång äntligen ska få leva i fred.
Photo by Giulia May on Unsplash
Idag prövas den så kallade Ghettolagen i EU-domstolen. Danska invånare kan komma att flyttas mot deras vilja. Danskarna vill inte ha för många ”icke-västliga” människor samlade på en plats. Jag menar att detta handlar om rasism.
Svenska politiker har uttalat sig positivt om det danska exemplet. Jag hoppas att de avstår. Det är en stötande tanke att vi i Sverige skulle tvångsflytta invånare på grund av deras etniska tillhörighet.
Liksom arbetsmarknaden är den svenska bostadsmarknaden segregerad, precis som i Danmark. Men den danska ghettolagen leder till ökad istället för minskad segregation eftersom det handlar om ett sätt att hantera människor inhumant. Rasistiska attityder blir bekräftade och späs på samtidigt som undermåliga boendemiljöer blir kvar utan förändring.
Mitt alternativ är istället att vi bygger platser där alla vill bo, vare sig man är ”västlig” eller inte.
Det handlar om att återuppväcka den politik som en gång kallades ”hela Sverige ska leva” – inte bara förortsmiljöer, utan infrastruktur i hela vårt land.
Först själva grundtanken: Ett samhälle som är medvetet och professionellt planerat så att det är attraktivt, vackert och välbyggt. För alla åldrar och samhällsklasser.
Skolan förskola och fritidsverksamhet med gott om plats för barn, unga och vuxna och där det råder arbetsro och kunskapslust.
Allmänna kommunikationer tillsammans med lättillgänglig samhällsservice som post, bank, arbetsförmedling, försäkringskassa och annat som behövs för envar att hantera sin tillvaro.
Bra bostäder som sköts och underhålls.
Vård för alla.
Omsorg för de som behöver.
Trygghet och säkerhet inklusive fungerande polis. Ett rättsväsende som slår ned på all sorts brottslighet, även den som nästlar sig in och parasiterar på samhällsfunktioner.
Bemannade bibliotek.
Ett kulturellt utbud som ger människor inspiration, nya tankar och idéer.
En närmiljö som visar att planerare har tänkt på människors behov av luft ljus och skönhet. Allt värnas, underhålles och sköts. Trasighet och skräp som vittnar om nedgången likgiltighet hålls efter.
I en sådan miljö kommer människor från alla bakgrunder att känna trygghet. Detta på grund av ett närvarande samhälle.
Se också mina tidigare inlägg med liknande tankar. Då med anledning av grovt våld i storstadsförort.
Den ”ohemula” nedsläckningen av belysningen på järnvägsstationen påtalar Sara Lidman till trafikchefen på SJ i Umeå. Hon gör det i ett brev som hon skriver 1981 tillsammans med 17-årige Örjan Berglund. De beskriver upplevelsen när den resande ska försöka hitta semaforen för att signalera stopp till tåget: ”Resenären kan, medan han fumlar och letar, komma att känna sig som en liten tiggare som om SJ hellre såge att man inte var där; som om SJ:s tjänster egentligen vore avsedda för andra medborgare än missenträskare.”
I Umeå hedras Sara Lidmans minne med ett storartat konstverk som pryder väggarna i tunneln till järnvägsstationen Umeå C. Som resenär känner man sig välkommen och glad. Men hur svarar vederbörande järnvägsmyndighet/företag upp till det sköna och kulturella? Jo med en informationstavla för tågtider, och avgångsperronger som ser ut som på bilden här nedan:
”Tänd ljus på mörklagda hållplatser” skriver Sara och Anton 1981. Och 2024 vill jag med dem säga: ”Se till att kasta ljus över avgångstider och till vilken perrong jag ska gå,” Vilket lämpligen sker genom löpande rengöring av informationstavlorna. Annars riskerar även dagen resenär att känna sig lika ovälkommen och icke-värd omtanke som Sara Lidman en gång gjorde. En bagatell kan tyckas men saken är större än så. Sara visste ändå vart hon skulle vända sig. Om jag vill klaga idag får jag gissa och kanske googla för at veta vart jag ska vända mig. Vem har ansvaret? SJ? Trafikverket? Fastighetsägaren. Umeå kommun? Umeå C kan kännas lika ödsligt som Missenträsks station en vinter 1981.
Citaten finns i den fantastiska ”Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman”. Harald Larsen har gjort ett urval av dagboksanteckningar, brev och annat, en text för varje dag.
Sveriges riksdag måste säga nej till att avsäga sig makten över sitt eget territorium.
I juni ska riksdagen rösta om det så kallade DCA-avtalet som innebär att USA får möjlighet att utnyttja svensk mark på ett helt otillbörligt sätt. Bland annat kommer kärnvapen att kunna placeras i vårt land utan vår vetskap och kontroll. Den amerikanska soldat som begår brott mot exempelvis kvinnofrid, ska enligt DCA vara straffri inför svensk domstol.
Avtalet innebär även att USA:s militär ska kunna röra sig fritt i Sverige utan att lyda under svensk lag. Liknande avtal om transporter slöts under andra världskriget med det då krigförande landet Tyskland. Det har sagts att Sverige då inte hade något val — idag har vi det. Svenska folket måste få folkomrösta om DCA-avtalet innan riksdagen tar ställning.
”Sverige planerar för kol.” Det kan vi läsa i Stora Energiboken, utgiven av Ny Teknik inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Skriften beskrivs som en faktabakgrund och ett komplement till alla subjektiva partsinlagor.
Det hela är en föredömligt pedagogisk publikation som inleds med en bakgrund om Sveriges energihistoria följt av utförliga beskrivningar av alla energislag. Den innehåller sen ett sista kapitel om ”förnyelsebara och ändliga energikällor m.m.”.
Men när det kommer till texten om kolet får vi nu, 45 år senare, en tankeställare om hur kortsiktiga våra kunskaper kan vara. Kolet beskrivs på tre tättskrivna och faktaspäckade sidor med alla för- och nackdelar, inklusive risker för miljön. Idag vet vi att kol är ett av de värsta energislagen när det gäller utsläpp av växthusgasen koldioxid i atmosfären. Men i Ny Tekniks framställning hamnar detta problem i ett litet stycke helt i skymundan. Tidningen nämner visserligen att ”många forskare hävdar att /koldioxid/ är det största miljöproblemet idag.” Men sedan skriver man att kol kan bli miljövänligt, att det finns gott om kol och att utvinning och transporter har blivit mycket säkrare än tidigare. Detta med ”många forskare” tycks vara lätt att relativisera. Man tänker kanske att ”det finns väl många andra?”
Vi tror oss veta vad som blir bäst, avigsidor kan vi tona ned. Trots varningar lyftes kolet en gång fram som en framtida stor energikälla. Hur går detta ihop? Svaret finner vi kanske idag då kärnkraften är högsta mode på många håll. Riskerna sopas undan till små fotnoter. Psykologin är enkel: vill vi ha något riktigt mycket så blundar vi för vad det kostar.
Och den energiresurs som inte nämndes i Ny Tekniks ambitiöst pedagogiska skrift – besparingar – om den hör vi väldigt litet också idag.