Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Den fristående uppföljaren heter Allvarligt, Gunnar och kom ut 2023. Novellsamlingen Myren utgavs 2022. Alla böckerna har getts ut på förlaget Instant Book.
I am a former psychologist who writes as a pensionist. My book Gunnar psykologen was published 2020. Followed up by Allvarligt, Gunnar in 2023. Short stories in book Myren 2022.
Also written articles, and rewiews.
Det går inte att undvika jämförelsen mellan det som staten Israel nu gör i Palestina med det som judarna utsattes för av Hitlerregimen i Tyskland före och under andra världskriget. Målet för det nazistiska gangsterväldet var att utplåna alla judar. Då jag som barn och ung några år efter kriget såg de förfärliga bilderna från utrotningslägren kändes det självklart att vara för allt som kunde göras för judarna. Jag visste lite eller inget om Palestina och hur etablerandet av Israel skedde på den palestinska befolkningens bekostnad.
Mitt oreserverade stöd till Israel är borta sedan mycket länge, men tills nyligen trodde jag trots allt att det fanns ett förnuft som hindrade sådant som nu sker när Gazas befolkning föses ihop under obeskrivligt lidande och bombas i sjukhus, flyktingläger och skolor. Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.
Idag, den 30 december 2023. är det 100 år sedan Sara Lidman föddes. Hon gick med sin starka röst och välformulerade ord i första ledet och stödde Vietnams folk. Hon talade så att människor förstod vad kriget den gången handlade om – ett enormt övergrepp. Om hon hade sett vad som sker idag i Palestina, är jag övertygad om att hon höjt sin röst till fördömande av Benjamin Netanyahu och hans grymma krig.
”Du ska hålla ditt ord. Sagt är sagt, håll vad du har lovat.” Har vi inte alla fått i oss sen vi var små att ett löfte ska hållas? När du lovar något menar du vad du säger. Och om du inte lever upp till dina ord har du begått ett löftesbrott. Vänner emellan, närstående. Mot barnet som väntar på pappa som skulle komma men försvann.
Nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Det har nog ljugits lika friskt i alla tider. Så min spaning är ett famlande i mörkret, det finns inget gammalt och gott att återvända till. Men jag hoppas ändå och har ibland en önskan att få vara naivt troende. Något som alla kunde tro på som grund, plattform för gemenskap.
Vi börjar i något av det mest nära: äktenskapslöftet, hur är det med det? TV-programmet Gift vid första ögonkastet har visserligen en totalt negativ statistik vad gäller löfteshållande. Okej, det handlar om en lek även om deltagarna faktiskt gifter sig ”på riktigt” under jubel, risgryn, pompa och ståt. Men TV-skilsmässorna är inget undantag – över hälften av av alla äktenskap går itu i den svenska verkligheten. Spaningsresultat hittils: ett – noll till de svikna löftena.
Så till politiken. Behöver jag ta upp den, räcker det inte med ordet valfläsk? Nu ska jag inte vara orättvis mot våra hårt kämpande politiker, det finns många exempel på uppfyllda vallöften. Välfärd, pensioner, vård skola och omsorg, osv. Men ändå – ”det visade sig att det hände saker som vi inte visste, ekonomi, pandemi, krig och elände”. Det finns alltid något att skylla på när det inte blev som det lovades. ”Bensinpriset dyrare? Ja men tyvärr råoljan och dollarn, du vet.” Så vem tror egentligen på vallöften? Är inte retoriken mest till för politikerna och valarbetarna själva? För att de ska orka hålla på. Två – noll.
Så jag spanar vidare. Efter det som kunde utgöra ett samhällskitt, en grund för tilliten i ett samhälle som tenderar att gå isär.
Allt färre är med i Svenska Kyrkan. Gud med löftena om ett liv efter detta verkar inte vara den förenande faktor han en gång var. Även om det finns många som tror, så är det på olika gudar, ingenting som en majoritet kan samlas kring. Någon att vara överens om att den fixar ett bra liv, om inte just här på jorden så i alla fall i himlen, eller whatever. Den kristne guden skrev sina memoarer för ett par tusen år sen och har sen dess levt undanskymt i Sverige.
Stundvis höll vi ihop i Sverige kring Lennart Hyland och hans Hörna. Ett löfte för en kväll att det fanns någon som verkligen ville oss i stugorna något gott. Man trodde på Hyland – sen fick det vara som det ville bakom hans fasad. Tyvärr räcker Melodifestivalen och På spåret inte till för att fylla tomrummet efter denne man. Ett tag hoppades någon på Anders Tegnell som en möjlig ersättare för en gud, eller en Hyland. Men i och med att pandemin blåste över bleknade han bort och skrev memoarer även han.
Så vad finns som förenar i form av löften? Nyårslöften? Ett ytterst användbart fenomen för TV- och radiopratare med brist på idéer. Ett koncept som ger oändligt av stoff för lättsamma intervjuer med kändisar och s.k. vanligt folk. Och vem bryr sig sen? Är det nån som förväntar sig att folk kommer ihåg vad man ropade ut och lovade på fyllan under nyårsnatten?
Så vad ska vi tro, finns överhuvud taget något löfte att lita på? Ja, just det, Julkalendern i TV har lanserat Tomten, kan han vara nåt? Hustomten som alltid finns där och ser till att saker fungerar som de ska. Att barnen sover tryggt och att ljusen äro släckta. Han får minsann inget tack men håller troget på ändå! Och den andre tomten han med klapparna, han är trots allt något gammalt och gott att återvända till. Precis som julgranen, jo men visst: ”… till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”
Somliga går med trasiga skor. Filmen om Cornelis. Stadsmissonen på Mariatorget i Stockholm. Premiär i går. En minnesvärd kväll inför entusiastisk publik.
Magnus Gertten ser filmen som en kommentar till det vi lever i idag. Som han sa: ”Ett skyll-dig själv-samhälle”. Cornelis Vreesvijk kände igen sig själv i människorna på samhällets botten, Gerttens film lyfter fram den ikoniske trubadurens empati med de svaga och trasiga. Bilden av Cornelis Vreesvijk är lysande men inte vacker, hans sämre sidor döljs inte. Tillsammans med musiken ger detta en gripande bild av människan Vreesvijk.
Kvällen innehöll också musik av Ljudgården från Göteborgs musikliv. Matilda Sjöström och Daniel ”Hurricane” Gilbert sjöng. Och Titiyo – oförglömligt – framförde filmens ledmotiv Somliga går med trasiga skor.
Att se den här dokumentärfilmen är ett måste. Och stanna kvar till eftertexterna, lyssna till Titiyos sång innan du går. Somliga går med trasiga skor.
”Kan vårt folk också i framtiden bära upp ett fritt samhällsskick, då behöver det folkskolan, kan det inte, då fruktar dess ledare folkhögskolan och avskaffar den.”
Det här är ett citat ur en text av Ali Nordgren, dåvarande rektorn för Ålsta folkhögskola. Året var 1943 och Nordgren skrev under rubriken ”Idéer och makter i den svenska folkhögskolan”.
När Nordgren satt vid pennan var det brinnande världskrig och hotet från totalitära regimer var akut. Nordgren visste att i Danmark, där idén till folkhögskolan först föddes, hade nazisterna redan stängt alla dessa skolor. Och han förstod att samma sak skulle hända här den dag Sverige gick samma öde till mötes som grannländerna.
Sverige har fortfarande fria val och en demokratiskt vald regering. Rättsstaten är under hot men består fortfarande. Ändå känns Ali Nordgrens ord obehagligt profetiska. Står våra ledare upp för folkhögskolan?
Jimmie Åkesson i en radiointervju lördag 21 oktober 2023: ”Är man tillräckligt gammal för att begå ett grovt våldsbrott då är man också tillräckligt gammal för att ta konsekvenserna för det brott som man begått.” På frågan om vad han anser är lämplig straffmyndighetsålder svarar han vagt att 13 år är vad man har kunnat enas om. Ett svar som antyder att Jimmie Åkesson kan tänka sig att döma ännu yngre enligt svensk strafflag.
I Sverige ska den som vid brottet bedöms ha saknat omdöme på grund av psykisk sjukdom inte dömas till fängelse. Istället kan personen, efter rättspsykiatrisk undersökning, dömas till rättspsykiatrisk vård. Tanken är att den som inte har förmågan att förstå konsekvenser av vad den gör inte ska straffas på samma sätt som den med fullt förstånd.
Nu menar alltså Jimmie Åkesson att våldshandlingen i sig själv, oavsett ålder, är tillräcklig för att en människa ska anses ha haft det friska omdöme som kvalificerar hen att straffas fullt ut. Ok, menar han då, i konsekvens av detta, att alla som begått våldsbrott ska anses vara tillräckligt friska vid brottets utförande, eftersom de klarat av att utöva det våld de gjorde. Ska vi skrota hela rättspsykiatrin också, Jimmie?
Ser idag att migrationsminister Maria Malmer Stenergard ”tittar på möjligheten att inrätta återvändandecenter.” Vad jag kan förstå är detta en eufemism för avstjälpningsplatser.
EU har en överenskommelse med Libyen om att detta land ska stoppa flyktingar som vill vidare norrut över Medelhavet. Och hur har detta gått? Jag minns för en tid sedan hur människor dumpades i Sahara för att brännas under solen och törsta ihjäl. Vad brydde sig vi i EU om det? Det var ju inte vårt ansvar, det handlade om de som inte ens kommit till Europa. Otur bara, att någon såg och filmade.
Nu vill Maria Malmer Stenergard att andra länder ska förvara vissa av dem som förvägras skydd, asyl, i Sverige. På samma gång har dessa ”icke skyddsbehövande” rätt till skydd mot sitt hemland, vars myndigheter hotar med grymheter mot återvändare. (Lite krångligt att förstå.)
Har Maria Malmer Stenergard inspirerats av hur Boliden gjorde med sitt gruvavfall – skickade det till ett land där det skulle förvaras tryggt och säkert? Iväg med det bara och sen behöver vi inte se vad som händer med skiten. Hur det gick med den saken kan grannarna till dumpningsplatsen berätta.
Det här handlar om hur samer i Sverige blir utsatta för övergepp. För ett tag sedan skickade jag ett öppet brev till politiker. Här en redovisning av responsen.
Socialdemokraterna svarade snabbt med en berättelse om den politik som partiet vill föra i frågan. Samt en hänvisning till att brott mot samer är en polisiär fråga. Kristdemokraterna berättar att de driver frågan om återbördande av samiska kvarlevor till Sapmi. I övrigt, vad gäller brott mot samer svarar representanten för Kd: ”Vi fortsätter att bevaka frågan noggrant.” Från Centerpartiet får jag ordagrant svaret: ”Tack för ditt mejl och ditt inspel i denna oerhört viktiga fråga. Vi tar med oss det.” Vänsterpartiet svarar allmänt positivt om att stärka samers rättigheter, språk och kultur. Samt att Sverige måste prioritera arbetet med att ratificera konventionen ILO 169 om ursprungsfolk och stamfolks rättigheter.
Mp svarar att de tagit emot mitt mejl.
Inget svar från M, Sd och L. Och inget svar från någon i regeringen. Inget av svaren visar att någon politiker är vill direkt i ord uttala fördömande av aggression mot samer.
På det eminenta radioprogrammet spanarna idag ställde Maja Aase frågan ”vad är det för fel på att bli äldre?” Ordet ”gammal” förfasar sig många över, ”senior” tycks vara att föredra. Det senare ordet för inte på samma sätt som ”gammal” tankarna till stödstrumpor, rullatorer osv.
Man säger ofta ”han blev 75 år gammal” i dödsrunor och andra eftermälen. Kan detta vara en anledning till att ordet ”gammal” kommit i vanrykte – det har med döden att göra. Och visst, att bli gammal är att komma närmare döden.
Jag har fyllt 78 och vid den åldern är man väl gammal. Många i min bekantskapskrets är som jag runt 80. En av mina bästa vänner fyller åttio om några veckor. Han verkar inte se fram emot det. Men för egen del har jag inga problem med födelsedagar numera. Annat var det när jag fyllde sextio. Det var som en tröskel att träda över.
Jag har fyllt 78 och vid den åldern är man väl gammal. Många i min bekantskapskrets är, som jag, runt 80. En av mina bästa vänner fyller åttio om några veckor. Han verkar inte se fram emot det. Men för egen del har jag inga problem med födelsedagar numera. Annat var det när jag fyllde sextio. Det var som en tröskel att träda över. Minns mest som en plåga de medlidsamma blickarna och de stödjande orden ”inte är du så gammal”. Det var då, nu är det annat, som sagt.
Jag kommer på att det går att se åldrandets psykologiska process, med motstånd och acceptans, som att blåsa upp en ballong. Först går det trögt, du får lov att blåsa hårt. Sen plötsligt går det lättare och lättare. Livet är som det är. Det gör ont men gå ändå, liksom. Tills det smäller. Då är det slut.
Såg nyss en intervju med Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (s). På SVT Lokala nyheter.
Fråga: Vad kan staden göra åt den här situationen?
Karin Wanngård svarar: ”Vad staden jobbar med är ännu tidigare åldrar. 10-14- åringar som har kanske ögonen på de här kriminella nätverken – ihop med polisen – för att locka dem att välja utbildningsvägen istället. Ett långt liv istället för att gå med de här kriminella … ett kort liv.
Jag tänker – så bra, ett av många exempel på förebyggande arbete. Bra med konkreta exempel på vad det kan vara. Och det jobbas hela tiden, av tusentals människor på att nå fram till barn och unga på olika sätt. De som gör detta på massor av ställen varje dag året om, utan att få credd för det, de behöver stöd. Och måste få beröm och uppskattning. I skola, förskola, fritidsverksamheter, idrottsföreningar, bibliotek och massor av annat, hur ska de annars orka i längden? Men det behövs också resurser. Samhället, politiken måste träda till och ta tillbaka förorten, genom att vara resursstarkt och närvarande i infrastruktur.
Och segregationen i arbetslivet. Ska pojkarna välja det långa livet utanför kriminaliteten om de inte tror att den ”långa” vägen, som Wanngård talar om, är möjlig? När deras efternamn diskvalificerar dem från arbetsmarknaden?
Den 28 september år 2023 : tre döda i gängvåld. Vi reagerar alla med fasa – hör röster i radio och TV: ”Fruktansvärt” och ”vart är Sverige på väg?” Samtidigt är inget nytt. Det hela har länge varit fruktansvärt mycket på fel väg. Vem har makten i Sverige – är det kriminella eller det folket? Statsminister Ulf Kristersson ”talar till det Svenska folket” så nu äntligen kommer något nytt, jag får förväntningar en kort stund. Tänker Per Albin 1939. Nu kommer en samlande röst som manar till samling! Jag hoppas och blir besviken. Löften som i ett oengagerat valtal. Allt som andra har gjort fel. Ingen samling utan försvar för att ”vi gör allt och allt kommer att bli bra om bara vi får behålla makten.”
Och visst handlar det om makt. Jag har tidigare skrivit om detta, om hur samhället har gett upp makten i förorterna och lämnat det som i idrottssammanhang kallas walk-over. (Se länken nedan.) När någon lämnar träder någon annan in. Andra tar över, en illegitim makt som skapar sina egna lagar. Kriminella. Kvar finns eldsjälar som många gånger för en ojämn kamp.
Kalla det vad du vill – segregering, vulgärprivatisering och på andra håll gentrifiering. En bristande styrning av samhället. En tilltro till att marknaden löser allt har på lång sikt lett till det här resultatet. På kort sikt finns just nu inget annat än polisiära åtgärder. Men sedan – är det militären och polisen som ska ta tillbaka makten i samhället eller är det politiken? Jag föredrar det senare. Att bygga, ge resurser till de konstruktiva och goda makterna. Militärmakt kan bli lika farligt som gängvåld.
