Idag den 26 oktober nås vi av meddelandet om ännu en dödsskjutning, denna gång dog en 16-åring i Sandviken. Ännu på morgonen är det inte känt om det handlar om ännu ett mord i gängmiljö. Men det går inte att låta bli att tänka på Jens Lapidus artikel i Dagens Nyheter häromdagen – Varför är svenska gängkriminella så lättkränkta?
Lapidus undrar hur det kommer sig att det gängrelaterade våldet är så mycket större i Sverige än i andra jämförbara länder. Och han föreslår att detta fenomen kan ha att göra med att svenska män har blivit känsligare, svagare i sin identitet. Den saken skulle i sin tur kunna kopplas till feministiska landvinningar i vårt land. Kanske missuppfattar jag Lapidus, men hans idéer om lösningar talar för att jag ändå har rätt i min tolkning. Han tror nämligen på idén att potentiella mördare borde ägna sig åt manligt präglade aktiviteter, typ att bygga upp sig kroppsligt och liknande.
Okej, jag har inga problem med det. Att gå på gym och att lära sig att utöva ”civiliserat” våld som i olika slags kampsporter kan säkert stärka en personlighet, fine! Men hjälper det mot gängvåldet? Nej.
Lapidus misstag är att han ser problemen på fel nivå, på den rent individuella. Han blandar ihop orsak och verkan. Den lättkränkthet som han mycket riktigt iakttar har att göra med hur det är att leva i en miljö som ständigt osar av våld och maktstrider. Tänk dig själv Jens att behöva leva med att ständigt se dig bakom ryggen. Att ständigt vara på sin vakt.
Svenska politiker och myndigheter har lämnat stora områden i landet, vilket har lett till ett tomrum. Andra, mörka, samhällskrafter kämpar om makten. Jag har tidigare skrivit om den här processen, hur den ser ut och vad den innebär. Repressiva åtgärder, polis och annat kan inte ändra på utvecklingen. Samhället måste fullt ut återinträda på arenan – i storstäders förorter och andra svenska områden som övergivits.