SVBK. Förkortning för ”sveda – värk – och – bränn – kärring. Tidigare förklenande benämning på kvinnor vars symptom inte förstods inom vården. Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera.
Som framgår av bilden är undertecknad numera klädd i BH närmast kroppen. Varför? Har jag bestämt mig för könsbyte, eller har åldern tagit ut sin rätt så till den grad att jag i brist på könshormon utvecklar bröst? Eller kan det vara en demonstration till förmån för F! efter att partiet än gång ser ut att misslyckas att ta sig över fyraprocentsspärren vid val till Sveriges riksdag?
Okej, jag kan gärna manifestera sympati för Fi – men det är i så fall bara ett sammanträffande. Nej, min outfit har annan orsak: Bältros. I fjol höstas berättade jag här på Psykologi för demokrati om min bältrossjukdom och beskrev mig själv litet skämtsamt som en ”SVBG” – Sveda – Värk och Bränngubbe. Utslagen har gått bort men kvar finns en brännande hud som gör det svårt med kläder som skaver mot kroppen vid all beröring. Den tajta BH:n hjälper mig att slippa det.
Så varken könsbyte eller annat som har med hormoner att göra. Men Fi tycker jag ska få vara med och påverka svensk politik.
Jag minns från förr alltför väl den förklenande diagnosen ”Sveda – Värk – och Brännkärring”, som manliga läkare en gång gav till kvinnor de inte begrep sig på.
Läkarna upplevde patienternas symptom som diffusa och och svåra att lokalisera. ”Det svider och det bränner och det flyttar sig”, klagade patienten. ”Hon har ont än här och än där”, kunde doktorn frustrerat utropa. ”Det finns ingen sjukdom som sitter överallt i kroppen.”
Det antogs dessutom att en människa kan bara kunde ha en sjukdom i taget och i ett organ i taget. Läkaren antog att det hela måste vara antingen simulerat eller skumt på annat sätt. Om patienten, nota bene kvinnan, inte levde upp till den gängse förväntade somatiska symtombilden, måste förklaringen stå att finna i psyket, som kunde finnas litet här och där. Kanske hysteri, schizofreni eller någon annan psykiatrisk diagnos som var på modet för tillfället. Hon kunde sen remitteras för undersökning av en psykiater.
När patienten lämnat mottagningen kunde doktorn med viss lättnad pusta ut efter att ha blivit av med ännu en ”SVBK”, som förkortningen löd.
Jag tror inte att dagens läkarvetenskap svänger sig med den sortens grovt nedsättande beteckningar på lidande kvinnor. Numer är kunskapen om diffusa symptombilder större. Människor med fibromyalgi eller andra smärttillstånd blir förhoppningsvis bättre behandlade och respekterade idag.
Nu har jag fått bältros vilket ger anledning att reflektera över smärta och hur den kan bära sig åt. Något som kan ge ökad förståelse för sveda, värk och brännande känslor.
Det gör ont i huden – mer eller mindre. På samma ställe – eller inte på samma ställe. Och det gör ont under huden på ett sätt som flyttar sig litet hit och dit. Än i magen, än i hjärtat, än här och än där. Mina smärtor skulle kunna beskrivas på samma sätt som den förklenande beskrivningen som läkaren gav när han undrade om kvinnan framför honom var riktigt klok. Det både svider och bränner på mig. Just på det sätt som kvinnor hade svårt att förklara.
För att spekulera – kan det ha varit så att en del av dessa kvinnor som avfärdades egentligen var bältrospatienter? Att de var i efterförloppet av en sjukdom som kännetecknas av lång tid av smärtor. I början syns bältrosen tydligt och går inte att missa – utslagen är tydliga att se och karaktäristiska för sjukdomen. Men kanske många kände skam för sina utslag och inte vågade visa dem? Samtidigt som vissa inte ville ta av sig naken och visa överkroppen för den manlige läkaren. Eller kom de sent, när utslagen gått ned? Av olika anledningar kan bältrosen ha förblivit odiagnostiserad. Och smärtorna som kom efter en tid bara mystiska eller ”psykiska”.
Det må vara hur det vill med detta, men en SVBG, eller Sveda – Värk – och Bränngubbe är jag och lär så få vara ännu ett tag. Enligt Google och Wikipedia kan det hålla i sig i månader.
Och hur var det nu? Måndag kväll spelade Svenska fotbollslandslaget en rysarmatch mot Italien. Det gick bra till slut för Sverige, men hade jag inte förfärligt ont i hjärtat sista kvarten?
Dags för en remiss till, gissa vad?
Mera om smärtproblem på Anders Fagerlunds skrivande:
